ARTIST: Primordial, Swallow The Sun och Rome
LOKAL: Brewhouse, Göteborg
DATUM: 22 april, 2022
En lång och omväxlande afton, som rör sig från det avskalat enkla via det introvert melankoliska till en själavrängande mangling. Det är onekligen lite av en musikalisk resa denna kväll på Brewhouse, när i tur och ordning ROME, SWALLOW THE SUN och PRIMORDIAL firar in våren i Göteborg med sin ”The Third Heathen Crusade”-turné.
–”…och om ni undrar, så är baren öppen nu!”. Alan Averill, frontman i PRIMORDIAL, drar ner skrattsalvor från publiken på Brewhouse. Trots att ingen med någon som helst rimlighet kan ha missat de meterhöga neonversalerna över bardisken som förkunnar ”THE BAR IS NOW OPEN” finner den påtagligt intensive irländaren det säkrast att påminna oss för en tredje gång.
Baren var öppen redan tre timmar tidigare, när kvällens första akt ROME äntrade scenen på Brewhouse denna ljumma vårkväll. Vid det tillfället var det fortfarande något (för) glest med folk i den ganska stora lokalen, även om det senare skulle fyllas på rätt bra. Det är en avskalad presentation som bjuds från luxemburgaren denna afton, det är bara Jerome Reuter med en akustisk gitarr, en trummis/körsångare och en laptop med förinspelad bas, synth-arrangemang och samplingar.
Följaktligen väljer ROME en setlista anpassad till det valda formatet, med relativt lugna och akustiska låtar. Hans material är som alltid stämningsfullt, men denna afton jobbar han i viss uppförsbacke. Kombinationen av ännu relativt lite folk i lokalen och att arrangören inte har släckt ner tillräckligt mycket av takbelysningen hämmar den intimitet Reuter annars är bra på att bygga. Det är heller inte det enda som jäklas. Dels får han be teknikern att dra ner på rökmaskinen då (de onekligen täta) rökdimmorna retar hans strupe till hosta, dels spelar han av en sträng och tvingas ta en kort paus för att stränga om. Vid något enstaka tillfälle stör även en antydan till rundgång ljudbilden.
Trots motlutet är det ändå ganska många av låtarna som sitter fint. Celine In Jerusalem, One Lion’s Roar, Who Only Europe Knows, One Fire och avslutande Ächtung, Baby! funkar alla bra, och den publik som nu är där visar sin uppskattning. Under det sistnämnda spåret gör för övrigt Alan Averill kvällens första entré på scenen, och lägger en fin sångstämma som komplement till Reuter.
Sedan får Averill vänta ett tag på att återigen få äga scenen, för innan PRIMORDIAL släpper loss sin black pagan metal är det dags för lite finskt vemod i form av SWALLOW THE SUN. Mjukt indränkta i omväxlande varmt djuprött eller kyligt blått spotlight-sken framför finnarna sina alster, alltid långa och melankoliskt vackra, ofta förkrossande tunga. Det är följaktligen en stämningsfull timme, så pass att ett uppenbart ganska välförfriskat och dito nykärt ungt par försöker sig på lite slow motion-bugg till musiken, vilket ändå får ses som en kreativ koreografi.
Det som dock verkligen sticker ut under denna timme är Mikko Kotamäkis vansinnigt imponerande growl. Rensången är en liten (men ändå märkbar) aning mer trevande så här live än på skiva, men när han ryter loss är det absolut bland den bästa growl jag hört live! Finnarnas styrka ligger dock i förmågan att blanda och balansera sprött och hårt, vilket de gör med den äran genom ett pärlband av väl valda kort så som Rooms And Shadows, Falling World, Don’t Fall Asleep, ack så vackra Stone Wings, Firelights och Woven Into Sorrow.
Avslutningen är en aning hårdare, i form av This House Has No Home och Swallow, där den förstnämnda bitvis är en riktig mangelfest. Det är också här det faktiskt blir ordentligt med liv och rörelse i publiken, annars är SWALLOW THE SUN mer en vacker ljudkuliss för introvert kontemplerande än ett underlag för röj. Men det skall snart ändras på det…
Nu har det nämligen blivit dags för Averill och hans irländska rövarband att ändra scenen på Brewhouse, och när de gör det står det tämligen omgående klart att det nu är en annan växel som har lagts i. Direkt från inledande Gods To The Godless till mållinjen manglas det friskt, och jag kommer vid upprepade gånger på mig själv med att imponeras av skinnpiskaren som rimligen måste ha brottats med svår mjölksyra i både armar och ben innan kvällen är över.
Den person som dock stjäl rampljuset från trummisen är herr Averill, som far omkring som en furie och omväxlande gör avrättnings-gester mot publiken och fistbumpar densamma. Bitvis kan jag känna att det nästan blir lite för mycket, snudd på parodiskt, men över tid vinner sångarens uppenbart genuina och sympatiska uppskattning av utbytet med publiken över mig. Hans scennärvaro är i slutänden en tillgång, och en stark sådan.
Inte bara under låtarna, han är vid upprepade tillfällen tämligen underhållande även mellan desamma. Han förundras över att vi svenskar vid det medelst vrål framställda valet ”frihet eller död?” att döma av gensvaret tydligen föredrar död. Han påminner om att de som sagt är från Irland, och därmed ”inte fruktar någon man, inte någon best, och bara vissa kvinnor…”. Han folkbildar lite om svälten på Irland och i Ukraina under Holomodor, och vinner sen gillande genom att tillägna på temat skrivna The Coffin Ships till Ukraina.
Och så har vi ju de där upprepade referenserna till den där omissbara neonskylten tvärs över hela bardisken, då. Halvkul första gången, ett ”meh” andra gången, men tredje gången genuint roligt bara för att det är så dumt att han fortsätter med ännu ett sådant inpass.
Min upplevelse under spelningens gång är att PRIMORDIAL live är en råare, skitigare och mer energisk historia än de är på skiva. Under låtar som Nail Their Tongues, Where Greater Men Have Fallen, The Mouth Of Judas, As Rome Burns (som bjuder på finfint allsångs-mässande), tidigare nämnda The Coffin Ships och No Grave Deep Enough klöser irländarna med vassa klor, samtidigt som de ändå förför. Averills desperata röst, de vackra mollharmonierna på gitarrerna och det envetet skoningslösa hamrandet på trummorna försätter mig sakta men säkert i en behagligt vaggande trans.
Inför avslutningsnumret hävdar frontmannen att arrangörerna sagt att bandet måste avsluta NU, och att de egentligen inte får spela längre. ”Har de någon jävla aning om hur långt vi rest för att vara här med er i kväll?”, muttrar sångaren upprört, innan han fortsätter med att konstatera att de tänker spela sin sista låt oavsett. ”Vill de bryta strömmen får de väl göra det då, men nu kör vi!”. Jag har svårt att avgöra om det är en ploj eller allvar, men det avslutande numret hinner åtminstone fullföljas, innan ljusen i lokalen abrupt tänds och PRIMORDIAL utan krusiduller lämnar scenen.
Ett något hastigt slut på en kväll som trots fyra timmar på fötterna framför scenen faktiskt inte känts särdeles lång. Detta är i första hand irländarnas förtjänst, genom den intensiva mangling de bjudit på som fått tiden att flyga iväg. Bra där!
