Etikettarkiv: Sacred Outcry

Årsbästalistan 2023 – Robert

Då var det äntligen dags – skivåret 2023 ska summeras! Överlag ett jämnt och starkt år med säkerligen 30-40 skivor som länge fanns med på den ”korta listan” över de plattor som slutligen skulle kunna trona överst, och dessutom med en hel del skiftningar under årets gång. Topp 10-listan innehåller till slut en fin samling skivor med representanter från olika genrer, känslomässiga bomber och en hel del alster som verkligen vuxit upp och ut under årets gång. Sist men inte minst: en vinnare med närmast övernaturligt anslag!

Topp 10 Skivor

10. Born Into The Twisting Rope – INDUSTRIAL PUKE
Kort, effektfullt och med härligt skitig ljudbild står den där. Ena benet i dödsmetall, det andra i ett dike av crust och punk. ”Born Into The Twisting Rope” har rensat skallen på undertecknad väldigt många varv de gångna året!

9. Foregone – IN FLAMES
En aning oväntat för egen del, det här att IN FLAMES 14:e (!) fullängdare skulle spöa skiten ur vad de gjort de senaste två decennierna, typ… men det ska man ju inte klaga över. Veteranerna visar var Göteborgs-skåpet ska stå!

8. But Here We Are – FOO FIGHTERS
För oss som har en svag sida för Dave Grohl och hans FOO FIGHTERS betyder årets ”But Here We Are” lite extra mycket. Här kastar sig bandet ut i bearbetandet av sorgen över bortgångna trummisen Taylor Hawkins, och resultatet är en skiva som flödar över av känslor, från finstämd hyllning och sorg till stökigare ilska – allt draget i bandets sedvanliga filter och förmåga att förpacka musiken i episk arenarock.

7. Pale Existence – OCEAN OF GRIEF
Detta är inte bara ett av de snyggaste omslagen i år, det är också den snyggaste doom metal som serveras. Grekerna fortsätter blanda goth, döds och vemodiga slingor på denna sin andra platta, en skiva som vuxit stadigt under hela året.

6. Impii Hora – ASINHELL
Se där, årets fläskigaste dödsmetallriff är helt enkelt lite överblivna idéer som inte passade in i VOLBEAT? Ironiskt, då detta är det överlägset bästa som Michael Poulsen skrivit på bra länge, och inte blir det sämre av produktionen heller. Fläskigt som fan.. jag älskar’t!

5. Reign Of The Reaper – SORCERER
Svenskt på topp 5, och då snackar vi episk doom metal av yppersta snitt. ”Reign Of The Reaper” är sannolikt den starkaste skivan som helhet bandet levererat efter sin återkomst. Bara att höja högernäven mot skyn och yla med i alla dessa fantastiska sångslingor och refränger.

4. Sonic Moons – DOMKRAFT
Wow! Svenska trion DOMKRAFT släpper lös urkrafter som får marken att skaka, och på fjärde plattan ”Sonic Moons” överträffar de sig själva genom att lyckas träffa den perfekta mittpunkten i venndiagramet ”hypnotiskt”, ””blytung doom metal” och ”melodi”.  Bästa skivan so far från gänget, men det har man ju konstaterat med varje släpp de gjort hittills…

3. Sky Void Of Stars – KATATONIA
Länge trodde jag nog att det här, det är årets platta. Det är den som Spotify säger att jag spelat mest, bandet gjorde årets spelning när de avslutade turnén på Fryshuset i Stockholm och skivan är proppfull av låtar som är bland de bästa Renkse skrivit. Kort sagt: detta är en helt mästerlig platta!

2. Ghost At The Gallows – SPIRIT ADRIFT
Öppningslåten Give Her To The River säger och innehåller egentligen allt man behöver veta om den här skivan. Den har liksom allt, faktiskt. SPIRIT ADRIFT levererar med ”Ghost At The Gallows” sin starkaste platta i karriären, och den har både dunderhits och jämnhet.  En sån där skiva som höjer sig vid varje lyssning!

1. II – BLACKBRAID

Enastående – mixen av driven, melodisk black metal och närmast esoteriskt svävande naturella inslag gör den här skivan beroendeframkallaNde. Dryga timmen full av spår som klättrar över mossbetäckta stenar, genom mystiska skogar och porlande forsar för att beskriva naturens koppling med den spirituella andevärlden och andarna som omger oss om vi kan stanna.. och lyssna. Bandets skapare och allena kraft John Krieger, eller Sgah’gahsowáh som han kallar sig om han använder Mohawknamnet, har på kort tid etableat sig som en supermakt inom black metal. ”Blackbraid II” är en värdig vinnare av Topp 10 2023!

Honorary Mentions
Undertecknad tycker att listan borde innefatta fler placeringar, typ 20-talet, så att ett skivor som 2023 fick chansen att ta med plattor från exempelvis FROZEN SOUL, GYRDLEAH, BLACKSCAPE, SACRED OUTCRY, ONTBORG, OUTLAW, SHORES OF NULL eller CHILD, som ju med en CD-utgåva av sin rens-fest ”Meditations In Filth” sannolikt knipit en plats på 10-listan.
Enda problemet om vi skulle gå till 20 skivor?
Då tjatar jag förmodligen om Topp 30 för att det finns fler som inte ryms…

Årets STIM-raket
Fan, man kan säga vad man vill men nog träffade de guld ändå, SMASH INTO PIECES! Deras Six Feet Under är något så ovanligt som en hybridlåt som lyckas få speltid på så spridda ställen som Melodifestivalen som radiokanalerna Bandit Rock och Mix Megapol samt Rix FM utan att tappa credd. Om inte annat lär STIM-pengarna ramla in för bandet!

Årets liveplatta
Jag tycker WATAIN har varit lite… trista (!) de senaste åren, och man kan ju undra om de läst mina tankar. Helskotta vad de smiskar stjärt och levererar på liveplattan ”Die In Fire – Live In Hell”!

Årets roligaste!
Jorå, det har varit ganska skralt (to say the least!) med recensioner och bidrag från undertecknads penna under 2023, men ändå lite puls under året. Det beror helt och hållet på Hot or Not, det klart roligaste inslaget att skriva och leverera som skribent, likväl som att läsa de andras tankar om de brandfacklor som stundtals kastats in. Lätt roligast på WeRock 2023!

Hot or not? – Juni 2023

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Omni
ARTIST: Keep Of Kalessin
VALD AV: Fredrik

Amelie: Jag har sedan länge ett kärleksfullt förhållande till norska drakmästarna i KEEP OF KALESSIN – liksom till den litterära namnen skapad av Ursula K. Le Guin. Jag har stått vid dem över melodifestivalperioden och vidare. Bandet har haft ett antal sångare genom åren och tyvärr är inte den nuvarande, bandets grundare Obsidian C, min absoluta favorit även om också han är bra. Jag saknar fortfarande tonkonstnären Thebon. The Omni är definitivt inte bandets starkaste låt genom tiderna, ingen riktig drakeld här, men ändå klart varmt med dragning mot det heta.
Martin: Har inte lyssnat på KEEP OF KALESSIN på evigheter, men nu väcks lusten till bandets musik igen! Klart nöjsamt, och så fruktansvärt episkt mäktigt att nävarna knyts. Underbart trumspel med friskt tempo. Längden besvärar inte alls. Svinvarmt!
Robert: KEEP OF KALESSIN är bra på senaste plattan ”Katharsis”. Inte ”Armada”- eller ”Kolossus”-bra, men bra. Obsidian C sjunger inte lika bra som Thebon, låtarna har inte riktigt samma verkshöjd – men lik förbaskat är det hett. Det här bandets lägstanivå är bra mycket högre än många andra bands högstanivå, och The Omni är en bra låt!

LÅT: Defiling of Spirit
ARTIST: Haradrim
VALD AV: Martin

Robert: Härligt black metal-plock som varvas med ett bra driv. Kort sagt, HARADRIM är möjligen inte det mest unika och omvälvande man kan höra – men det är bra! Balanserar precis på gränsen mellan trallvänligt och elakt, och det slutar riktigt hett. Bra grejer detta!
Fredrik: Snygg svärta, och bra mix mellan köttig tyngd och spröda mollklanger. Egentligen kanske mer black än döds till sin natur, men versriffandet är liiite för tugga-tugga-enahanda för att lyfta detta mot de BEHEMOTH-höjder man eventuellt har siktat mot. Stilpoäng dock för det sköna stackato-meckandet och det efterföljande lugna partiet i breaket, här hittar låten en växel till. Överlag tämligen varmt, gillar denna.
Amelie: Och här har vi månadens Tolkien-band 🙂 Till namnet alltså. Annars låter det väldigt mycket BEHEMOTH om detta – introt, sången osv. – och det är ju inte illa, verkligen inte illa alls. Influenserna från polackerna är inte på något sätt störande och även om detta således inte är helt unikt gör bandet det de gör på ett mycket tilltalande sätt. Vad finns här att inte gilla? Ingenting alls skulle jag vilja säga. Detta är riktigt hett!

LÅT: The Flame Rekindled
ARTIST: Sacred Outcry
VALD AV: Robert

Fredrik: Elegant på (who am I kidding, oftast över) gränsen till sliskigt. Hjälte-metal deluxe med ofantligt mycket mer glitter än svärta. Sen är det förvisso rätt snyggt emellanåt, och klart kompetent både i komposition och framförande, men som helhet blir det nog ändå lite för mycket, åtminstone för undertecknad. Ljummet, säger vi väl då, jag är givmild idag…
Amelie: Hyfsad låt, tråkig sång. Vet inte vad jag ska skriva mer om detta… Läste på om bandet och deras lyriska teman lär vara inspirerade av Michael Moorcocks litterära värld. Och det är ju alltid kul med litterära referenser, fast låten i sig blir inte roligare för det. Kylblaskigt.
Martin: Jag kan lova er att Robert visste att jag skulle gå igång på detta, haha! Den här sortens power metal äter jag, numera, med sked. Att sången påminner om Kiskes (HELLOWEEN) är enbart ett plus. Jag blir glad, stampar takten, och vill dricka öl när jag lyssnar på detta. Stekhett!

LÅT: Suffocated By The Sun
ARTIST: Blackscape
VALD AV: Amelie

Martin: Klart nöjsamt detta! Jag får lite DARKANE-vibbar, vilket inte ska ses som något dåligt, och går igång rejält på gitarrspelet. Såklart är detta inte helt originellt men hantverket är så pass bra att jag vill höra mer. Ganska varmt!
Robert: Dra mig baklänges, detta var vasst som Satan! BLACKSCAPE ska släppa debut i år om jag förstår saken rätt, och om Suffocated By The Sun är en indikation på innehållet är det en platta att hålla i med grillvantar – stekhett är det. Omgångens bästa spår i en i övrigt jävligt stark samling!
Fredrik: Skönt rivig sånginsats, svulstig produktion och ett klart godkänt riffande. Ganska tydlig personlighet i detta också, då gitarrljudet bitvis känns nästan djent, men melodierna är eleganta och sången så där härligt thrash-döds-raspig. Blir en fin kombo, så god temperatur här.