Etikettarkiv: Ström

Ström – En Orkan På Vår Sida

ARTIST: STRÖM
TITEL: ”En Orkan På Vår Sida”
RELEASE: 2024
BOLAG: Black Lodge

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

2022 debuterade Småländska STRÖM med sin säregna blandning av progg, AC/DC-rock, baksnus och svenska poetiska texter. Den självbetitlade debuten levererade ett helt pärlband singlar, och för oss som fastnade i skivan var det hart när omöjligt att slita sig fri; den fäste hårdare än gårdagens rester på ett grillgaller. För undertecknads del bar det hela vägen till förstaplatsen på årsbästalistan, men det ska erkännas att det vid första anlyssningen var musik som gjort för att få lyssnaren att hajja till. Vattendelare, minst sagt, där resterande del av redaktionen inte alls delade förtjusningen. Förståeligt och synd för dem. Helt rätt att uppföljaren ”En Orkan På Vår Sida” skärskådas av någon som sett ljuset då, för det är såklart en förutsättning för en någorlunda rättvis bedömning – här är nämligen intet nytt under solen. Kvar finns känslan av progg (Mitt Liv Som Dum eller avslutande Tack För Mig), AC/DC-vibbar (typ resterande del av skivan), stolt flaggviftande folkölsromantik och poesi (en strof som ”vart jag mig i världen vänder har jag bara mina händer” är ett fint exempel). Hela skivan summeras allra bäst i starkaste spåret Småland, vars text med lätthet skulle kunna utgöra nationalhymn för landskapet i fråga, samtidigt som låten sammanfattar STRÖM i all sin prakt.

Likt debuten har efterföljaren erhållit många varv i spelaren för att bottna rejält och låta musiken fästa. Herrar Zdravko Zizmond (sång), Calle Sjöqvist (gitarr), Johan Siljedahl (gitarr & percussion), Joel Carnstam (bas) och Tomas Salonen (trummor) sitter på ett närmast unikt recept i svensk musik idag, och ”En Orkan På Vår Sida” lär ta dem till fortsatta höjder. De hyllas av creddiga skribenter som Fredrik Strage och för den delen Ronnie Svensson på Nyhetsmorgon och det är bandet väl värda. Ändå håller jag uppföljaren en smula svagare än förra given.

”En Orkan På Vår Sida” har sin riktiga topp i tidigare nämnda Småland, men övriga toppar är glesare och med lägre höjd än vad som var fallet på ”Ström”. Efter inledande titelspåret landar skivan under ett par låtar på en platå där spåren Blodsprängda Ögon, Aristokrat, Kicken och Knoga För Jämnan blir relativt jämntjocka. Bra, men på gränsen till transportsträcka innan andra halvan av skivan tar vid med fler spetsiga toppar i form av exempelvis Stämpelklockan och Med Min Längtan (Lämnar Jag Dig). Det är måhända naivt att ha förhoppningar om samma fullträff rakt igenom som fallet var med debuten och det är givetvis petitesser i sammanhanget när ”En Orkan På Vår Sida” är såpass stark, men… kom den kanske lite för snabbt inpå och hade vunnit ÄN mer på att få mogna lite till?

Årsbästalistan 2022 – Robert

2022, ett år av utmaningar avseende världsläget – och ett helt knippe starka skivor! Faktum är att detta år varit extra utmanande när det gäller att dra gränsen – det finns säkert en 25-30 skivor till som är i stort sett lika bra som nummer 9-10 på listan nedan.  Det kan man välja att se som ett jämntjockt år utan extrema toppar (t.e.x. om man jämför med förra årets tiopoängare HORNDAL), eller som att det finns oerhört mycket bra musik. 

Valet är ditt. Listan här nere är min!

Topp 10 Skivor

10. Days Of The Lost – THE HALO EFFECT
Löjligt trallvänligt och klistrigt så det fastnar stenhårt  – modell Göteborgsdöds. Det är vad man får av THE HALO EFFECT, och vi vanliga dödliga kan mest bara hoppas att detta inte är ett tillfälligt projekt och istället ett riktigt band. Snyggt!

9. Sweet Evil Sun – CANDLEMASS
Gammal är äldst? Kanske – eller så håller undertecknad på att bli gammal och söker den trygga och oförändrade famn som är CANDLEMASS efter att man återförenats med originalsångaren Längqvist. Oavsett: ”Sweet Evil Sun” är såväl jämnstark utan svaga punkter som spetsig med ett par höjdare.

8. Halo – AMORPHIS
Den här plattan kom hyggligt tidigt på året, och när den gavs ut hade jag knappats föreställt mig att den skulle landa på årsbästalistan; det kändes okej men inte suveränt. Korrigeringen har skett successivt under året, och den här plattan har växt… och växt… och växt. En av de bästa AMORPHIS-plattorna i diskografin, vill jag påstå.

7. Striving Toward Oblivion – VORGA
Årets snyggaste digipack kommer från tyska black metal-orkastern VORGA och deras giv ”Striving Toward Oblivion” från Transcending Obscurity Records. Dessutom är den farligt bra, med ett helt knippe spår som tillhör årets starkaste i genren (Starless Sky och Last Transmission kanske främst). Med rymdtema dessutom – what’s not to like?!?

6. The Great Below – KVAEN
Enmans-black metal när det är som bäst, och Jacob Björnfots uppföljare ”The Great Below” är osannolikt nog till och med bättre än debuten ”The Funeral Pyre”! Antalet varv denna skiva har snurrat i år äro legio, och detta är en sån där skiva som man kan välja nästan vilken låt som helst från för att representera på en spellista.

5. Digital Noice Alliance – QUEENSRYCHE
 Nä – dra mig baklänges?!!? Det här bandet har inte varit relevanta på flera årtionden, och diskografin innehåller såväl världshistoriens genom tiderna bästa skiva (”Operation: Mindcrime”) som en av de värsta lågvattenmärkena (”Dedicated To Chaos”), och att ”Digital Noice Alliance” skulle vara så jävla bra som den är..? Inget mindre än ett smärre mirakel. Och miraklet bygger i sin helhet på låtmaterialet, där det kanske finns färre super-ess, men bara låtar i spannet riktigt bra till skitbra!

4. Moribund  – IN APHELION
Årets bästa black metal är svensk, och det är en skiva som flirtar lika mycket med utkanterna av genren som den driver och skapar sin egen plats i metalli-versum. IN APHELION och fullängdsdebuten ”Moribund” är ett säreget stycke musik att drunkna i. Imponerande.

3. Of Kingdom And Crown  – MACHINE HEAD
Helt klart årets återkomst, givet att förra plattan ”Catharsis” var så pass usel att den fick undertecknad att tappa levnadslusten en aning och det här är… förbluffande starkt och bra. ”Of Kingdom And Crown” innehåller inga svaga delar och ett helt knippe tokbra spår

2. Unlimited Love/Return Of The Dream Canteen – RED HOT CHILI PEPPERS
Va!! Det är ju fusk, det där är två skivor och inte en?!! Jo, det är sant i sak – men ändå inte. Under nådens år 2022 har nämligen RED HOT CHILI PEPPERS återförenats med gitarristen John Frusciante och därmed träffat en kreativ vulkan som resulterat i inte en, utan två stycken helt fantastiska fullängdare! Utmaningen? Att skilja dem åt. Det går inte, och därför behöver de hållas samman i detta sammanhang. Enbart tanken av att slå samman dessa två släpp och kondensera bort de aningen svagare spåren kan ge en bild av hur en enad platta skulle kunna stå sig. Hade vi haft en annan nummer ett då?

1. Ström – STRÖM
Det finns, 2022, inget som liknar detta. Det är svensk progg som möter AC/DC. det är sväng och jävlar-anamma som möter poesi. I alla fall när man har så pass många varv med plattan som jag har – för det ska erkännas att vid första avlyssningen var det en närmast chockartad upplevelse. Bra? Anus? The jury was out. Grejen är dock att detta vinner med tiden, och när/om man släpper sina pretentiösa sarger så kan man inte annat än att tokgilla detta. Ta mig tillbax, för fan!

Övriga Betraktelser

Drudkh levererar!
Krig. Elände. Misär. Ukrainska DRUDKH levererar trots det (eller tack vare?) en av karriärens starkaste plattor med sin ”All Belong To The Night”. En liten ljusglimt i allt mörker.

Tack för allt och RIP, David!
David Andersson finns inte mer, och världen är en nyans fattigare. SOILWORK släppte fina ”Övergivenheten”, som om det var meningen att ett värdigt minne skulle stå som monument över David.

So Sorry I Could Die!
Allvarligt talat – att det inte fanns plats för HELLACOPTERS och deras ”Eyes Of Oblivion” på årets lista beror verkligen inte på låten So Sorry I Could Die.  Det är ett stycke modern klassiker som till och med lyckats lura sig in på spellistan som gäller på kontoret. Vemodig rock’n’roll-klassiker i vardande!

Gott om konserter – ont om liveskivor
Sannolikt är det en efterbörd av pandemin, men detta år har bjudit på fler möjligheter att se musik live i samband med (uppskjutna) konserter än tillfällen att ta del av inspelade liveframträdanden. Två som står ut som extra fina är BLACK STONE CHERRY med sin ””Live From The Royal Albert Hall… Y’All!” samt kanske framförallt EVERGREY med sanolikt årets bästa liveplatta: ”Before The Aftermath (Live In Gothenburg)”.

På tvärs med WeRock-kollegorna
WeRocks editoriella del brukar vara stolta över den spretighet och mångfald som dominerar vårt tyckande, men detta år har undertecknad verkligen maximerat den skalan. Eller vad sägs om kommentarerna som övriga skribenter hade när exempelvis RED HOT CHILI PEPPERS eller STRÖM medverkade i den alldeles underbara följetången ”Hot or Not”? Det är minst sagt en bra bit från de översta platserna på topplistan…

Hot or not? – Oktober 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Death, I Hear You Calling
ARTIST: SOILWORK
VALD AV: Amelie

Martin: Ofrånkomligen lyssnar jag på den här låten på ett helt annat sätt sedan David Anderssons död. Det gör också upplevelsen av låten så mycket starkare än den annars hade varit. Detta är klassisk melodisk döds, oerhört slimmad och tajt producerad. Det är svårt att inte bländas av det fina gitarrarbetet i framför allt solot, och Strids sång. Lite tryggt med med stor känslomässig pondus, tragiskt nog, numera.
Robert: ”Övergivenheten” är en riktigt bra platta. Melankolin ligger tung, och det redan innan nyheten om David Anderssons bortgång. Death, I Hear You Calling har ett lite speciellt gung och en egen vibe. Den sticker ut som en av de intressantare och starkaste låtarna mot en fond av andra låtar utan direkta svagheter. Vackert och hett!
Fredrik: Snyggt och ganska säreget riffande, stark sånginsats, och en oklanderlig produktion. Det här är ett snyggt nummer. Sen kan jag personligen tycka att det konstanta mellantempot i längden faktiskt blir lite enahanda. Så hyggligt varmt, men inte hett på allvar.

LÅT: Liquid Mourning
ARTIST: NAILED TO OBSCURITY
VALD AV: Fredrik

Amelie: Trevligt. Kompetent. Mycket melodiskt. Ingenting som skaver någonstans – varken på gott eller på ont – så det här kan jag lyssna på när som helst när jag har annat för mig. Gillar Nick Holmes-vibbarna i growlen. Godkänt på alla nivåer men inget som riktigt bränner till. Typexempel på varmt men inte hett i Hot or Not?-hänseende.
Martin: Lika trevligt som harmlöst. Det är inte svårt att gilla det fina hantverket som tyskarna har presenterat genomgående under sin karriär, och det finns absolut sämre band. Men det finns så många andra bättre. Trevligt för stunden, men inte så mycket mer.
Robert: Härligt suggestivt mörker, parat med snygga övergångar mellan mjukt och hårt.  NAILED TO OBSCURITY är bra, men de är liksom preciiiiis under gränsen för vad som gräns för att bli riktigt bra och därmed bryta igenom för mig. Ett sorts fattigmans-PARADISE LOST som låter härligt för stunden men inte riktigt griper tag och stannar kvar.

LÅT: Ashes Turn To Rain
ARTIST: BOREALIS
VALD AV: Martin

Robert: BOREALIS är som vanligt riktigt bra, och klarar av den där balansgången som är så svår: melodi, driv, halvsmöriga slingor och stämmor som kombineras med hög teknisk verkanshöjd. Ett kanadensiskt EVERGREY, typ. Ashes Turn To Rain lovar gott för nya plattan!
Fredrik: Elegant och luftigt, med ganska trevligt riffande i sina stycken. Men också påtagligt opersonligt, lite som ett AI-genererat porträtt av ett vid en första anblick påtagligt vackert ansikte, men där en närmare granskning visar den totala brist på asymmetrier eller egenheter som hade krävts för att ge ansiktet personlighet. Svalt.
Amelie: Trevligt. Kompetent. Mycket melodiskt. Ingenting som skaver någonstans – varken på gott eller på ont. Va? Råkade jag skriva in samma text som ovan fast till fel låt? Nä det passar precis lika bra här… Eller så är det bara jag som är tjurig i denna runda. Typexempel på varmt men inte hett i Hot or Not?-hänseende.

LÅT: Ta Mig Tillbaks
ARTIST: STRÖM
VALD AV: Robert

Fredrik: Jag vill så desperat gilla ansatsen i att försöka göra ”rak-V8-cock-rock” på svenska, men STRÖM gör det inte överdrivet lätt för mig. AC/DC-vibbarna går absolut an, men att gifta dem med… jag vet inte, halvproggig svensk tonårspop á la tidigt 80-tal, kanske, var inte nödvändigtvis det enskilt bästa som någonsin hänt musik-Sverige, så kanske vi kan säga?
Amelie: Efter allt sweet melodiskt i månadens lista skulle det ändå bli trevligt med lite annorlunda tänkte jag. Annorlunda blev det men inte på minsta sätt trevligt. STRÖM är mest bara plågsamt att lyssna till. Iskallt.
Martin: Det utbröt viss diskussion i redaktionens chatt kring STRÖM, och utan att jag hade hört en ton kunde jag ana att jag inte skulle gilla vad Växjö-bandet gör då AC/DC nämnes som en referens. Jag kan nu konstatera att detta är ännu värre än australiensarnas musik. Det är inte att bandet sjunger på svenska jag stör mig på – det är sångaren Zdravkos fullständigt vedervärdiga sång, och den rent usla texten som driver mig till vansinne. Detta är iskallare än den kallaste punkten på jorden för mig.