Kategoriarkiv: Skivor

Paradise Lost – In Requiem

ARTIST: Paradise Lost
TITEL: In Requiem
RELEASE: 2007
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Holma

Som Simon & Garfunkel en gång skrev, Hello darkness my old friend… Litegrann minner känslan då man lyssnar på nya PARADISE LOST-albumet “In Requiem”, det elfte i ordningen, om ett kärt gammalt återseende, denna gång i de mörkare kvarteren. Med tonvikt på gammalt återseende. För det senaste decenniet har PARADISE LOST inte förgyllt speciellt många spellistor. Kräftgång är ett ord som osökt dyker upp.

Nu låter det tungt, tungt och tungt. Tänk “Draconian times” eller “Icon” men med fräschare och mer uppdaterat sound. Nick Holmes låter på sina ställen som en James Hetfield med mer djup, och mr Mackinthoshs gitarrslingor är åter patenterat omväxlande vackra och omväxlande blytunga. Heck, det är både growl och thrash-tugg på några ställen!

Som det stora PL-fan jag varit sedan 1991, då den eminenta och stilbildande “Gothic” släpptes, så är det här en comeback att glädjas åt. Jag har inget mot den elektroniska postmoderna Depeche Mode-liknande stil man varit inne och sladdat på, men det finns massor av band som gör just detta betydligt bättre än Paradise Lost. Nej, kalla mig konservativ men visst fan är det så här grabbarna skall låta. Comebacken är storartad, betyget blir högt. Och det är närmare en pinne upp en än ner. Prozak to the people!

Poison The Well – Versions


ARTIST
: Poison The Well
TITEL: Versions
RELEASE: 2007
BOLAG: Atlantic Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Tomasz Swiesciak

Kan ett amerikanskt hårdrocksband som väljer det norrländska vemodet i Tonteknik Recording i Umeå istället för soliga Florida för att producera sina album vara något? Tydligen, då POISON THE WELLs patenterade nyansering av modern hardcore sålt kopiösa mängder i hemlandet. Att de även turnerat med både DEFTONES och vapenbröderna i HATEBREED har bidragit till deras popularitet. Samtidigt verkar det som om Umeås gamla stolthet REFUSED haft en inverkan på dessa killar. Kanske finns det en orsak att de just valt Sverige för ibland blir jag påmind om denna förlegade svenska akt på “Versions”.

12 spår av variation innefattar “Versions” som sträcker sig från snabba partier såsom Letter Things, The Notches That Create Your Headboard till de lugnare partierna i Slow Good Morning och You Will Not Be Welcomed. Det är just dessa, lite lugnare spåren jag fastnar för. Variation ter sig vara nyckelbegreppet på denna skiva då bandet testat på lite mer ovanliga instrument som mandolin, horn och banjo. Det kan höras inte minst på Riverside. Musikaliska redskap som är ovanligt för denna genre men som samtidigt visar ett band som inte vill stagnera utan tar ut svängarna och prövar sig fram. Visst, den stereotypiske hardcorefantasten grymtar säkert till av frustration av blotta tanken att ett band som POISON THE WELL inte utvecklar sig i linje med andra likadana akter. Vill du istället ha ett band som levererar monoton hardcore och som låter likadana på varje album kan du söka dig till HATEBREED istället.

Till viss del tycker jag produktionen Är grötig och vissa av spåren p “Versions” håller inte samma höga kvalitet som andra. Det finns många bra spår förvisso men rent musikaliskt kommer jag på mig själv med att inte kunna urskilja vissa låtar från varandra. Samtidigt är detta släpp inte heller något man sätter på i bakgrunden. I mitt fall ledde det till att jag blev oerhört irriterad på något som jag inte kunde komma på tills skivans tog slut.

Alabama Thunderpussy – Open Fire

Alabama Thunderpussy - Open FireARTIST: Alabama Thunderpussy
TITEL: Open Fire
RELEASE: 2009
BOLAG: Relapse

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Tomasz Swiesciak

Efter flertalet medlemsbyten är veteranrockarna i ALABAMA THUNDERPUSSY tillbaka med sitt sjätte opus “Open Fire”. Vederbörande känner inte till gruppens musik men det lustiga bandnamnet har inte passerat mig helt obemärkt. Skivans omslag skvallrar om musik med stake. En muskulös och avklädd (och förmodligen stereotypisk) nordisk viking pryder konvolutet, präglat av den atmosfär du finner på valfritt album av MANOWAR. Går du in på bandets hemsida möts du av en man som spyr vätska ur alla kroppsöppningar. Nu vet du vart ribban ligger för musiken. Vill du sänka dig till samma nivå?

Bandet bildades för elva år sedan, inte i Alabama som man kan tro, utan i Richmond Virginia. Lagom till skapandet av detta album, klev både basisten John Peters och sångaren Johnny Wells undan till förmån för ersättarna Mike Bryant respektive Kyle Thomas. Musiken då? Ja, här har vi att göra med kukig stonerrock som andas Texas och den amerikanska södern. Ytterligare superlativ såsom rökig whiskeyrock som bäst avnjuts till ett barslagsmål och nakna white-thrashstrippor förklarar kanske musiken närmre. Vokalisten påminner mig lite om en blandning mellan Glen Danzig och ICED EARTHs forne sångare John Shaffer. Med andra ord är sångaren idealisk för den musik bandet spelar. Emellertid har jag svårt att hålla med om skivbolagets egna beskrivning om att detta är tvättäkta metal som levererar hänsynslös hårdhet och att “Open Fire” är bandets mästerverk. Så mycket för opartiska skivbolag.

Många av alstrets elva låtar lämnar mig orörda och passerar obemärkt förbi utan någon som helst antydan till att skaka om lyssnaren. Det är sådana spår som kallas utfyllnad. Nu är jag kanske överdrivet hård mot ALABAMA THUNDERPUSSY för det finns faktiskt några pärlor bland all gyttja. Words Of The Dying Man är en låt med ett riktigt skönt groove och variation i sångstil. Murkna gitarrer är ett tydligt signum genom hela albumet och inget undantag görs för None Shall Return som påminner mycket Judas Priest anno Breaking The Law-eran. Fast här gör inte bandet in på en bank och rånar den med elgitarrer utan snarare in på en strippklubb och sätter på alla brudar hänsynslöst utan att betala. Vidare är Valor en tung historia med schyssta gitarrleads.

Förutom just dessa tre smått fantastiska låtar som verkligen står ut på ett annars platt album, finner jag inget mer av intresse för mig. Fans av bandets tidigare album kanske hittar något de gillar men jag föredrar män som duschar och är allmänt renliga av sig.

/Tomasz Swiesciak