Etikettarkiv: hardcore

Raised Fist – From the North

RAISED FIST "From the North"ARTIST: Raised Fist
TITEL: From The North
RELEASE: 2015
BOLAG: Epitaph

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Punk och hardcore ska, när det är som bäst, väcka lust och uppmuntra motståndets aggression i lyssnaren. RAISED FIST har alltid haft den inverkan på mig, inte minst vid sina högexplosiva scenframträdanden. Att därtill kunna förmedla den känslan via högtalare/hörlurar är en alldeles särskild konst, och kungarna av den konsten är just Luleåbaserade veteranerna i RAISED FIST.

Det är nästan sex år sedan förra plattan och sångaren Alexander Hagmans röst har kvar exakt samma ilska, samma styrka och samma bitska skrikighet som i tidigare album. Denna röst som är en viktig tillgång för bandet och avgörande för dess uttryck. Om förra plattan, ”Veil Of Ignorance”, var fylld av aggressiva explosioner med några insprängda mjukare spår har årets album “From the North” mer av “midtempo”-låtar (jaja, allt är ju relativt, det går såklart undan ändå när det handlar om RAISED FIST) och spår som inom egen ram bjuder på både softare och hårdare inslag.

Trots sedvanlig tyngd och snabbhet är det denna gång framför allt melodierna och sångbarheten i låtarna som ska framhållas, i spår som t.ex. Ready to Defy och Depression. Det är lätt att för sitt inre öra framgent höra en taggad publik hängivet yla med i In Circles (“Thiiis iis cloose to the eeend…”), där vi dessutom har en cesur – tre sekunders total tystnad – att gotta oss åt tillsammans med Alle Hagman och bandet. Några låtar lufsar på lite väl “lagomt” kan jag tycka (Man & Earth, Sanctions och avslutande Unsinkable), men dessa spår blir samtidigt ett slags eftertänksamhetens vilopunkter i det framrusande tåg som plattan i dess helhet utgör.

Bästa spår då? Först var det de snabbare låtarna, som Chaos och galet speedade Gates, som tilltalade mig mest, men efter en stunds lyssnande har de melodiösa partierna nästlat sig in i hjärnan, och favoriterna nu är Ready to Defy, In Circles och vackert melankoliska Depression.

32 minuter. Det är vad vi får, lite snålt tilltaget för ett fullängdsalbum kan tyckas men i total energimängd motsvarar detta minst en fulltimme med de flesta andra band på marknaden. Och så varierad är plattan att det bara är att trycka på repeat och starta om när känslan av sista skrikets rysningar på din hud har ebbat ut.

I Am Hunger – Odium

i_am_hunger_-_odium-2011ARTIST: I Am Hunger
TITEL: Namn
RELEASE: År
BOLAG: Snapping Fingers

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Visst finns det likheter här med band som BRING ME THE HORIZON och AUGUST BURNS RED, t.ex. i titellåten Odium, och ilsken RAISED FIST-hardcore, som i A Limitation of Infinity. Med likheter men inte sammanfall med någonting annat, är I AM HUNGER sig själva i hög grad och med debuten “Odium” ger de sig in i musikleken med största självförtroende. Och med all rätt. Detta är bättre än månget etablerat band i genren.

Den från Trollhättan kommande gruppen bildades för två år sedan och har i debuten ett eget och genuint uttryck. Sången (Fredrik Forsberg) är både kraftfull och mjuk. Snygg produktion och låtmaterial med bredd gör det hela till en stark platta. Att sedan “Odium” har årets kanske häftigaste och definitivt mest intresseväckande omslag skadar ju inte helhetsintrycket. I AM HUNGER är ännu ett intressant band att följa framöver.

Pray For Locust – Swarm


ARTIST
: Pray For Locust
TITEL: Swarm
RELEASE: 2010
BOLAG: Supernova Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Henrik Nygren

PRAY FOR LOCUSTs debut är en thrashsaga som imponerar stort då bandet bara existerat lite mer än ett år. Bandet har onekligen legat i då de både har hunnit vara ute och turnera samt sätta debuten ”Swarm” på pränt. Denna stockholmska kvintett består av Tintin Andersens, vars growlande stundtals får mig att tänka på Dez Fafara i DEVILDRIVER, Jerry Engström samt Stefan Schyberg på gitarr, Kvasi på bas och slutligen Simon Corner på trummor. Med en stor mix av musikaliska influenser både från hardcore samt metalscenen, låter de som ett MACHINE HEAD om Robb Flynn hade growlat istället. ”SWARM” har en fet och distinkt produktion vilket passar musiken klockrent.

Swarm bjuder på tio skapelser av blandad kvalité. Kolossen A Mothers Love är ett energiknippe som heter duga, med furiöst driv i verserna och en blytung refräng, vilket gör den till en perfekt låt att ha i lurarna på gymmet. Andra låtar värda att nämna är ettrigt, precist gitarrljudande Let Them Bleed, Parasites vars smittande refräng påminner mycket om PANTERA samt den släpigt tunga Jane Doe med sin taktiska uppbyggnad.

Med en stor variation på tunga och snabba partier kryddat med den viktiga ingrediensen minnesvärda låtar har PRAY FOR LOCUST släppt ett av årets mer intressanta album. Kritiken riktas åt att debuten plågas något av ett ojämnt låtmaterial, dessutom hade mer variation i sången gynnat låtarnas framtoning. De har en bit kvar tills de når upp till Göteborgs stoltheter THE HAUNTEDs kaliber, men potentialen är uppenbar och det är med spänning jag kommer följa bandets framtida utveckling.