Etikettarkiv: Horndal

Live: Bombus & Horndal på Pustervik

ARTIST: Bombus & Horndal
LOKAL: Pustervik, Göteborg
DATUM: 25 januari 2020

Ett rifforama på temat “när något dör, föds något annat”…? BOMBUS och förbandet HORNDAL bjuder på en svettig afton med nedlagda järnverk, medlemsbyten, mycket bra publiktryck och (tack och lov) ingen synbar bakfylla på menyn.

BOMBUS riffar loss på Pustervik.
HORNDAL – Svärtan och ilskan är genuin, men det finns charm där också.

Det är lönehelg, men jag får intrycket att Pustervik antagligen hade varit välfyllt denna regndisiga januari-kväll alldeles oavsett. Kvällens huvudakt BOMBUS är omåttligt populära på hemmaplan, så uppslutningen är som förväntat god. Innan aftonens huvudrätt är det dock dags för HORNDAL att äntra scenen, ett stilmässigt gott val av förband och en akt som sannerligen inte skäms för att ställa sig i strålkastarljuset.

Till en ljudkuliss av gamla nyhetsklipp som avhandlar nedläggningen av järnbruket i hemorten Horndal äntrar dalmasarna scenen. Själva har de hörts beskriva sin musik som sludge/hardcore-inspirerad, men jag tycker mig definitivt också höra influenser från klassiska akter som ENTOMBED och SLAYER. Oavsett så är det imponerade tungt för att liras på sextsträngade gitarrer, och med gott om energi och närvaro, särskilt från frontmannen Henrik Levahn.

HORNDAL skäms inte för sig, utan tar scenen med den äran.

-“Vi är HORNDAL från Horndal… var fan är NI ifrån?!” vrålar han från magens djupaste gömmor, innan ytterligare en musikalisk ståltacka hamras iväg mot publiken. Spelningen igenom är Levahn intensiv och underhållande, med tvära kast mellan fyndig spexighet och genuin ilska. (Kanske inspirerad av tishan på bandets basist, som har trycket “Elda Under Din Vrede”.) Vid ett tillfälle under spelningen får han samtliga i publiken att sätta sig ner på huk, medan han kliver ut på golvet framför scen och håller en kort föreläsning om nedläggningen av bruket på hemorten, och om den resulterande management-termen “the Horndal effect”.

Initialt är låtmaterialet aningen jämntjockt, men under giggets andra halva med spår som Hin, Fornby Klint (som sakligt presenteras som en låt om en skidbacke, ackompanjerat av frågan om det finns några skidbackar i Göteborg?) och just The Horndal Effect så lyfter det hela väl. HORNDAL imponerar, och lägger faktiskt ribban ganska högt för efterföljande BOMBUS.

Föreläsningsdags!

Det är med spretiga känslor jag inväntar huvudaktens entré på scen. Jag gillar dem, de har en hel del riktigt bra låtar och ett ganska eget sound. Sist jag såg dem var dock på Pumphuset i Borås, en betonglokal med högst tveksam akustik, och vid ett tillfälle när bandet själva erkände att de var jäkligt bakfulla. Den spelningen var… inte bra.

Men ikväll är det nya tag, och allt eftersom kvällen lider skall BOMBUS komma att jobba sig till en arbetsseger. Inledningen är ganska tungt lutad mot material från 2013 års “The Poet and the Parrot”, och lyfter kanske inte riktigt till fullo, även om publiken för all del är hyggligt med på noterna redan från början. När först Repeat Until Death och sen Rust från förra plattan kommer börjar temperaturen dock skruvas upp ganska rejält, allsången på Rust är stark och berusande.

BOMBUS jobbar hårt, men tar också hem en arbetsseger som följd.

Intensiva (You Are All Just) Human Beings från färska släppet “Vulture Culture” fungerar också finfint, kombinationen av elegant tapping-lir på gitarren och påtagligt drivet riffande och trumkomp genererar rikligt med energi. Sen går intensiteten återigen ner en smula, innan BOMBUS efter att förhållandevis kort set går av. Riktigt slut på aftonen är det så klart inte, efter en klädsamt kort paus ändrar hemmasönerna återigen scenen för ett encore.

…och vilket encore! Avslutningen utgörs av hypnotiska Biblical, oerhört nävpumpar-vänliga Deadweight och kompromisslöst malande Into the Fire, där framför allt målrakan på den sistnämnda, med sitt frenetiska dubbelkagge-smatter, skickar ilar nedför ryggraden och ger viss gåshud på armarna trots värmen inne på ett välfyllt och upplivat Pustervik. Spelningen har till och från balanserat i vågskålarna, men här tippar det utan tvekan över till en klar och otvetydig framgång. Mumma!

Apropå värdiga avslut, förresten. Ungefär halvvägs genom det ordinarie setet meddelar den ena frontmannen, Matte Säker, att det har blivit 12 härliga år med bandet, men att han nu kastar in handduken och ersätts av nytt blod. Han kliver av scenen, och in kommer hans ersättare (som så vitt jag kan bedöma dock endast lirar gitarr, och lämnar sånginsatsen helt till Feffe Berglund) för att fullfölja kvällen.

Hur många strängbändare är det där uppe på scen, egentligen…?

Under extranumren kommer dock herr Säker tillbaka in på scen, och BOMBUS slutför alltså gigget med inte en, inte två, inte ens tre, utan fyra gitarrister! “Svulstigt” är bara förnamnet, och som sagt – en värdig avslutning på en afton där BOMBUS tar revansch på sig själva från senast, och bevisar att deras popularitet inte är oförtjänt.

Årsbästalistan 2019 – Robert

Det brukar ju talas om “det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Dagens analys presenteras av Robert!

Topp 10 skivor

10. MGLA – Age Of Exuse
Allt dessa polacker gör borde komma med en varningstext – har man väl fastnat för det här bandets grymma sväng och egna black metal så är man fast. För alltid. Det är som en drog snarare än musik – och “Age Of Exuse” är inget undantag.

9. CATTLE DECAPITATION – Death Atlas
Snyggast omslag i år. Snyggast blandning av vansinnigt hård dödsgrind och snygga rensjungna refränger med en melodisk fingertoppskänsla. Åh, de sjunger om jordens undergång också, det som vi människor håller på att ombesörja. Såklart är det underbart bra!

8. POSTHUM – Like Wildfire
Jodå, de drog in som en vild brand utom kontroll, norska POSTHUM. Den här plattan kom liksom från ingenstans, men innehåller precis allt du kan önska dig. Grymma riff, fantastiska låtar, coola titlar, och melodier som vägrar släppa taget.

7. MURG – Strävan
Detta är tredje skivan i den svarta och ödesmättade trilogi som svenska MURG levererat, och baske mig – det är inte bara den bästa av dem, det är också bland det mest intressanta som black metal-Sverige hostat upp på bra länge.

6. ONTBORG – Within The Depths Of Oblivion
Svärtad döds i rakt nedstigande led från DISSECTION – men det här kommer från Italien. ONTBORG kan konsten att slipa knivarna på ett sådant sätt att man vill bli skadad!

5. HORNDAL – Remains
Detta är otvivelaktigt årets mest spännande historia – och den hämtar sin kraft från verkligheten. HORNDAL berättar om hur det gick till när fabriken stängde och bygden dog, allt tonsatt till hård sludge metal.

4. DAWN OF DISEASE – Procession Of Ghosts
Lite oväntat kanske, men årets klart bästa melodeath kommer från tyska DAWN OF DISEASE. Den här skivan äter exempelvis IN FLAMES och INSOMNIUM till frukost när du väl börjat lyssna på den. Det säger faktiskt det mesta – in med dig och kolla in den!

3. KRYPTOS – Afterburner
Det här är inte bara årets klart bästa thrash metal – det är en av de bästa thrash metal-plattorna som släppts på de senaste åren! KRYPTOS från Indien blir bara starkare och starkare, och baske mig: det finns inte ett enda medelsvagt spår på “Afterburner”. Bara urstarka låtar. Bronsmedalj!

2. IDLE HANDS – Mana
Det här är pop. Svart rock. Black metal och goth i en enda röra. Det luktar THE CURE, DANZIG och IGGY POP samtidigt som det har ett svart driv och mörker i sig. Det är också helt fantastiskt, och under året har undertecknad verkligen förälskat mig i “Mana” från IDLE HANDS. Så annorlunda, så bra!

1. NUMENOREAN – Adore
And then there was one. I slutänden, efter alla dessa våndor och funderingar och extralyssningar så känns det ändå ganska givet att årets bästa platta kommer från Kanada. NUMENOREAN levererar en resa från första spåret till sista, och “Adore” kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta. Ståpäls, eufori och tårar i en enda röra – detta lämnar ingen oberörd.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Close-Up Magazine tar avsked
En epok, och vad som känns som en barndomsvän somnade in under 2019. Close-Up Magazine landar inte längre i lådan, proppfull med attityd, nya musiktips och ett vaksamt öga på scenen. Sweden Rock Magazine gör ett behjärtansvärt försök att plocka upp och stötta förvirrade läsare, men det är inte samma sak. Tack för allt, Close-Up. Vila i Frid.

Kungen är fortfarande kungen!
KING DIAMOND kom till Stockholm med hela scenbygget och en extravagant show – och herrejistanes vad karl’n levererade! Sången satt perfekt, humöret var på topp och låtarna var ett underbart pärlband av ess, ackompanjerade av så där lalom mycket teaterföreställning. Vuxna män grät av lycka i publiken!

2019 – ett brett musikår!
Topp 10-listan ovan har alster från hela världen (Indien, Kanada, USA*2, Norge, Polen, Sverige*2, Italien och Tyskland), och då har vi inte ens pratat om plats 11-20 som du ser på bilden här bredvid.  2019 har varit ett galet brett musikår, och extra roligt har WeRocks egna “Hot or Not” varit eftersom det verkligen fångar essensen av allt spret. Inte ens vi fyra som älskar hårdrock är i närheten av att dra jämnt eller ha koll på allt!

Årets överkörning: JUNGLE ROT live på Gefle Metal Festival
Jag hade inte koll på dessa jänkare sedan innan, men herre min skapare och geten han red in på: vilken överkörning till spelning de bjöd på i Gävle i somras! Så pass att undertecknade gjorde ett helhjärtat försök att svämma över sociala media med emojisar av glädje och kärlek för att sen börja köpa på sig hela bandets back-katalog.

Årets “Där fick man så man teg”: EVERGREY
Jahapp. EVERGREY. Pretentiösa muppar som spelar musik för musiker. Kvasispännande och högtravande. Jodå – förutfattade meningar kan sätta sig ivägen för mycket – ändå till dess att de blir utmanade. Och… så blev det. Hela skivan “The Atlantic” är bra, men framförallt är låten Weightless hela jävla magisk. Där fick jag verkligen så jag teg och fick äta upp allt – till bandets stora glädje. Det får man bjuda på…

…sist men inte minst: varför hittade jag inte den här tidigare?
Det rasar ju ut ny fantastisk musik, och den härgodbiten av RIOT CITY smet mellan fingrarna på mig när den kom. Tyvärr, för detta är underbar heavy metal som luktar JUDAS PRIEST och AGENT STEEL. Lyssna på In The Dark så förstår du att man önskat att den inte dykt upp på radarn de sista självande dagarna av året – den här hade mna ju gärna sett på Årsbästalistan…!

Hot or not? – Mars 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och  WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Fredrik

Amelie: Nope, det funkar bara inte för mig med poppig bluesrock á la 70-talet. Jag har inte mer att säga än att detta är riktigt tråkigt att lyssna på, så nej tack.
Martin: Får sådana sjuka Santana-vibbar av detta! Jag gillar det till stora delar, men låten blir en aningens tjatig i längden. Klart jag fattar att har man hittat ett sådant här sväng vill man gärna stanna i det när man egentligen borde ha tänkt ett extra varv.
Robert: SIENA ROOT levererar som vanligt. Det är svängigt, lagom mycket fuzz och med känsla. Kanske liiiiite långt, men det är förvisso som det ska. Gillar man den här typen av musik så gillar man det här!


VALD AV: Martin

Robert: Hahahahaha!  Det här är stundtals så sjukt hårt att det liksom är svårt att hålla sig för skratt, och även om jag gillar det – även efter ett flertal varv – så är det liksom som om kvalitén drunknar i just det där skrattet över hur jävla skruvat hårt det är. Undrar vad som hänt om man dragit ner lite lite på det?
Fredrik: De något mindre fradgatuggande partierna i denna våldsamma metal-tackling tenderar att bli aningen jämntjocka, men när det är fullt ställ (vilket det allt som oftast är) bjuder låten på en härligt rå och kompromisslös energi. Skön smocka!
Amelie: Den välgjorda men vidriga omslagsbilden stör mig så att jag knappt hör vad jag lyssnar på. Skapad av samme Eliran Kantor som gjorde BLOODBATHs senaste albumomslag, också det riktigt obehagligt. Albumets titel är Samsara, det hinduiska begreppet för livets (plågsamma) kretslopp. Ångestskapande musik kan vara väl så bra men här blir det för mig mer lidande än upplyftande att lyssna på.


VALD AV: Robert

Fredrik: THE HIVES-kaxigt stomp, METALLICA-riffande uppblandat med lite punkigare lo-fi-tongångar och ganska skönt rivigt skriksång. All good things, men slutsumman blir trots det inte större än delarna. Bra, men inte lysande.
Amelie: Ta alla positiva värderingar och associationer som du kan och baka in i den tänkta genren “bruksortsmetal” och så applicerar du dessa på Horndal – förhoppningsvis leder detta till höga förväntningar som infrias när bandet släpper lös sitt ös över dig. Och sen förväntar vi oss i nästa steg att befolkningen på orten i den årliga omröstningen för fram bandmedlemmarna till årets Horndalingar!
Martin: Ja, vilket satans fint driv och tungt gung! Men jag lägger mig inte helt reservationslöst – det blir lite enahanda i slutet. Klart plus för det distinkta slutet dock!


VALD AV: Amelie

Martin: Nä, fy fan. Jag har lyssnat ett försvarligt antal gånger på detta. Det enda som jag gillar är sången som är föredömligt rutten, men bort med fioler och den rent tradiga repetitionen som jag upplever den här låten som.
Robert: Första varvet = jävlart, vad dåligt. Andra varvet = det här var inte bra. Tredje = jo, men..  Fjärde = inte så dumt faktiskt. Femte = riktigt skum sak, men.. lite gillar jag att det är just skumt. Vad som händer framåt i tiden med fler varv? Ingen som vet…
Fredrik: 16-åriga Fredrik hade förmodligen blivit inspirerad av versriffets tämligen banala men likafullt effektiva thrash-tuggande. Nu… äh, äldre… Fredrik blir inte lika imponerad, och när det gäller fiolerna så kan det instrumentet absolut ha sin plats i en metallåt, men inte här. Det synkar liksom inte riktigt med resten av låten, och dessutom låter de aningen sjösjuka. Nope, detta går bort.