Etikettarkiv: melodic metal

Borealis – Illusions

ARTIST: Borealis
TITEL: Illusions
RELEASE: 7/10 2022
BOLAG: AFM Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat på BOREALIS sedan 2013 , då kollega Susanne hade med Words I Failed To Say i en av fredagslistorna på Metallbibliotekarierna och sedan dess var det ju kört – detta vet ni om ni har följt mina eskapader här under åren. Jag utgör fronten för predikandet av BOREALIS förträfflighet här på WeRock.

Därför är det inte särskilt förvånande att jag blev lite till mig när promon till “Illusions” damp ner i mejllådan för ett tag sedan, för nu skulle det dukas upp till en episk melodisk uppvisning i vanlig ordning.

Som ni förstår av betyget så blev det så.

Mycket är sig likt – vilket bara är bra – Sean Dowells trummor låter ungefär som de gjorde på “Purgatory” och “The Offering”, framför allt virveltrumman. Resten av produktionen är luftigare – det vinner en låt som Burning Tears på. Maken till vacker låt som gästas av Lynsey Ward som jag känner igen från “Rise Radiant” av CALIGULA’S HORSE, som bryter av fint från den övriga mäktigheten på “Illusions”.

För BOREALIS gillar att ta i. Hade de inte varit så otroligt bra på detta, så hade det kunnat bli direkt plågsamt att lyssna på låtar som Ashes To Rain som har en inledning som är otroligt mäktig, och avslutningslåten The Phantom Silence som visserligen inte är lika maffig som Ghosts Of Innocence men inte långt efter.

“Illusions” är en mer balanserad och genomarbetad skiva än “The Offering”. BOREALIS har blivit bättre på att renodla sina styrkor, plus att de fullkomligt glöder av intensitet genom hela skivan. Det här är ett band som vibrerar av självförtroende.

Som vanligt är det kombinationen och samklangen av och mellan Matt Marinellis sång och de rent beroendeframkallande melodierna som ror hem skeppet med bravur. Det är episkt och storslaget på ett rent magiskt vis.

Ronnie Atkins – One Shot

ARTIST: Ronnie Atkins
TITEL: “One Shot”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Vi har inte halva betyg på WeRock, men om vi hade det så vore detta en given kandidat. I orginalitet och faktiskt låtkvalitet ligger nämligen “One Shot” på en sulid sjua, men själen och viljan och passionen som huvudfigur Ronnie Atkins – mest känd som frontman i danska PRETTY MAIDS – visar upp är en lika solklar betygsåtta. Mitt emellan vore kanske objektivt och bra, således, men nu gör vi ju inga halva betyg…

…och tur är väl det, för det är med hjärtat snarare än hjärnan den här skivan ska inlyssnas. Det är ett upprop för livet och en reaktion på Ronnies lungcancer som osar av spelglädje. Real samt Picture Yourself är fina exempel där TOM PETTY känns som en gjuten referens – fin pop i skärningen till rock! Med hjälp av Chris Laney (keyboards),

Det är okej. Nyskapande behövs inte alltid, speciellt som det vägs upp av en kärlek till musiken och livet!

In Flames – I, the Mask

ARTIST: In Flames
TITEL: I, the Mask
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Open your eyes
Breath in
breath out …

“När blev IN FLAMES musik urvattnad enligt din kalender?” är en fråga många av bandets tidiga fans tycks ställa sig själva och varandra. Och det enda vi synes vara överens om i frågan är att det var bättre förr, om än inte alls när detta förr inträffade…

För egen del har jag haft väldigt svårt att alls lyssna på föregående albumet “Battles” (2016) och inte heller “Siren Charms” (2014) har mer än några enstaka spår som lockar mig när jag ska välja ur bandets hela backkatalog. Medan tidigare album som “Clayman”, “Come Clarity” med många flera fortfarande mer än gärna belyssnas från start till mål upprepade gånger.

Den här nya är bra. Ja, tro nu inte att IN FLAMES har gått tillbaka till ljudbilden från t.ex. “Whoracle” eller “Colony”. Eller att man släppt förälskelsen i naiva barn-/hockeykörer från de senare albumen. Men det är bra. Det finns gott om ös (titellåten, Burn), det är fullbestrött med fantastiskt vackra melodier (Follow Me, Stay With Me) – det märks på rensången att Anders Fridén tagit några fler sånglektioner – och helheten är om än inte i närheten av det bästa IN FLAMES gjort så ändå mycket bra.

Och ja, varför ska inte unga röster köra i en låt som den ångestvrålande (This Is Our) House? När nu äntligen ungdomsgenerationens framtids- och klimatångest börjar tas på allvar i samhället är det gôtt att ha band som IN FLAMES med på engagemanget för den tillsynes stadigt sjunkande båt som vår planet kommit att bli. Och även om Fridén och Gelotte såklart måste respekteras när de gör vad de kan i intervjuer för att poängtera att bandet är fullständigt opolitiskt och “bara vill underhålla” blir i dagens samhällsklimat varje enkelt ställningstagande ändå politiskt i någon mening.

I bakgrunden smyger det också fram ett koncept i albumet, som enligt intervjuer tillkommit i växelverkan med konstnären som skapat bilderna till omslag och inlaga, med ett tema om ett misshandlat, olyckligt och hämnande barn. Bandets maskot får en ny användning och betydelse i barnets försök att i Jester-masken gömma sig/bli något annat. Jag har inte sett hela det fysiska albumet med inlaga än men gillar allt jag hittills sett av det.

Ska IN FLAMES nya album jämföras med tidigare verk ligger 2011 års “Sounds of a Playground Fading” närmast till hands. Och min uppfattning är att  “I, The Mask” har goda möjligheter att hitta hem till både nyare och äldre fans – för den som är beredd att även kunna ta in det som är nytt.