Etikettarkiv: melodic metal

Ronnie Atkins – One Shot

ARTIST: Ronnie Atkins
TITEL: “One Shot”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Vi har inte halva betyg på WeRock, men om vi hade det så vore detta en given kandidat. I orginalitet och faktiskt låtkvalitet ligger nämligen “One Shot” på en sulid sjua, men själen och viljan och passionen som huvudfigur Ronnie Atkins – mest känd som frontman i danska PRETTY MAIDS – visar upp är en lika solklar betygsåtta. Mitt emellan vore kanske objektivt och bra, således, men nu gör vi ju inga halva betyg…

…och tur är väl det, för det är med hjärtat snarare än hjärnan den här skivan ska inlyssnas. Det är ett upprop för livet och en reaktion på Ronnies lungcancer som osar av spelglädje. Real samt Picture Yourself är fina exempel där TOM PETTY känns som en gjuten referens – fin pop i skärningen till rock! Med hjälp av Chris Laney (keyboards),

Det är okej. Nyskapande behövs inte alltid, speciellt som det vägs upp av en kärlek till musiken och livet!

In Flames – I, the Mask

ARTIST: In Flames
TITEL: I, the Mask
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Open your eyes
Breath in
breath out …

“När blev IN FLAMES musik urvattnad enligt din kalender?” är en fråga många av bandets tidiga fans tycks ställa sig själva och varandra. Och det enda vi synes vara överens om i frågan är att det var bättre förr, om än inte alls när detta förr inträffade…

För egen del har jag haft väldigt svårt att alls lyssna på föregående albumet “Battles” (2016) och inte heller “Siren Charms” (2014) har mer än några enstaka spår som lockar mig när jag ska välja ur bandets hela backkatalog. Medan tidigare album som “Clayman”, “Come Clarity” med många flera fortfarande mer än gärna belyssnas från start till mål upprepade gånger.

Den här nya är bra. Ja, tro nu inte att IN FLAMES har gått tillbaka till ljudbilden från t.ex. “Whoracle” eller “Colony”. Eller att man släppt förälskelsen i naiva barn-/hockeykörer från de senare albumen. Men det är bra. Det finns gott om ös (titellåten, Burn), det är fullbestrött med fantastiskt vackra melodier (Follow Me, Stay With Me) – det märks på rensången att Anders Fridén tagit några fler sånglektioner – och helheten är om än inte i närheten av det bästa IN FLAMES gjort så ändå mycket bra.

Och ja, varför ska inte unga röster köra i en låt som den ångestvrålande (This Is Our) House? När nu äntligen ungdomsgenerationens framtids- och klimatångest börjar tas på allvar i samhället är det gôtt att ha band som IN FLAMES med på engagemanget för den tillsynes stadigt sjunkande båt som vår planet kommit att bli. Och även om Fridén och Gelotte såklart måste respekteras när de gör vad de kan i intervjuer för att poängtera att bandet är fullständigt opolitiskt och “bara vill underhålla” blir i dagens samhällsklimat varje enkelt ställningstagande ändå politiskt i någon mening.

I bakgrunden smyger det också fram ett koncept i albumet, som enligt intervjuer tillkommit i växelverkan med konstnären som skapat bilderna till omslag och inlaga, med ett tema om ett misshandlat, olyckligt och hämnande barn. Bandets maskot får en ny användning och betydelse i barnets försök att i Jester-masken gömma sig/bli något annat. Jag har inte sett hela det fysiska albumet med inlaga än men gillar allt jag hittills sett av det.

Ska IN FLAMES nya album jämföras med tidigare verk ligger 2011 års “Sounds of a Playground Fading” närmast till hands. Och min uppfattning är att  “I, The Mask” har goda möjligheter att hitta hem till både nyare och äldre fans – för den som är beredd att även kunna ta in det som är nytt.

Borealis – The Offering

ARTIST: Borealis
TITEL: The Offering
RELEASE: 2018
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kanadensiska BOREALIS och jag har en relation av det kärvänligare slaget. Jag har gillat allt bandet gjort, och den melodiska, stundtals episka, metal som bandet har levererat har fått mig att i stort sett dyrka bandet.

“The Offering” är bandets första på AFM Records, och det märks att bandet har haft ambitioner med den här skivan. Den är strax över en timma lång, och jag måste erkänna att den hade kunnat trimmas något då det finns åtminstone en låt som jag tycker inte riktigt har någon funktion, och några stycken som sänker helhetsintrycket något.

Men till största delen har BOREALIS skapat en skiva med låtar som fullständigt dräper – hade alla låtar legat på denna hisnande nivå så hade betyget åkt upp ett snäpp, möjligtvis två. Jag pratar om låtar som Second Son, The Devil’s Hand, Scarlet Angel, Forever Lost och The Ghosts Of Innocence som samtliga bjuder på fullständigt magisk musik. Avslutande Ghosts Of Innocence är en hisnande uppvisning i känsla och mäktighet, The Devil’s Hand har en oerhört fin uppbyggnad och Scarlet Angel ett tungt sväng som jag älskar.

BOREALIS visar att de kanske inte lyckas leverera en lika stark platta med “The Offering” som med “Fall From Grace” eller “Purgatory” som var jämnare skivor, men som lyckas skapa låtar som är gravt beroendeframkallande att lyssna på. Genomgående briljerar Matt Marinelli på sång, och när musiken krokar i vad han gör, ja då blir det väldigt bra.

Gillar man BOREALIS sedan innan så misstänker jag att även “The Offering” kommer få en försvarlig spelmängd under året. För egen del så vet jag att jag kommer att återvända för en handfull av låtarna under resten av 2018.