Etikettarkiv: Trident Wolf Eclipse

Watain – Trident Wolf Eclipse

ARTIST: WATAIN
TITEL: ”Trident Wolf Eclipse”
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svenska WATAIN är kanske black metal-genrens allra största artistnamn, såväl i vårt avlånga kalla land som på en global scen. I samband med förra given ”The Wild Hunt” (2013) överöstes bandet med priser, medial framgång och en acceptans i den breda pressen som lär vara ovanlig för en så kontroversiell akt. Man har dessutom lyckats med konststycket att nå detta mediala genomslag och relativa kommersiella framgång samtidigt som man behållit sin integritet och setts som ett ”true” black metal-band som följt sina inre ideal och ledstjärnor. Fem år senare är man tillbaka med uppföljaren ”Trident Wolf Eclipse”, och den kom precis i början av det nya året. Lik en nyårsraket som kreverar öppnar den med en explosion som sedan övergår i stenhårda Nuclear Alchemy, som om WATAIN vill väcka en slumrande värld.

Avskalat i jämförelse med bandets senaste alster så skär ”Trident Wolf Eclipse” rakt in till benet i sin ilska. Spår som Sacred Damnation, Teufelsreich, Furor Diabolicus eller A Throne Below är exakta i sitt framförande. Inget onödigt har sparats, bara det absolut nödvändiga får vara kvar. Den första tanken är att det är för sparsmakat, men här finns luftfickor insprängda här och var – den episka ådran som återfanns på exempelvis Lawless Darkness är här komprimerad för att passa detta nya format. Bästa spåret är Towards The Sanctuary, men det beror i lika delar på att låten lyfts fram i kontrast till övriga stenhårda jabbar eftersom det är den klart mest melodiska och lättillgängliga låten som att den är bra på egna ben.

Egentligen skulle kanske denna recension kommit tidigare, närmare releasen av skivan, men… det finns ett problem med ”Trident Wolf Eclipse”. Efter den inledande chocken av att ha fått en sonisk smocka så förpassas plattan till att stundtals kännas.. tja.. en aning banal. bandet blästrar på. Låtarna är slagkraftiga och korta och snärtiga, produktion klanderfri, förpackningen proppfull med bilder på vargar och utspökade black metal-musiker. Allt är ”rätt”. ”True”. Men det är faktiskt inte sådär vansinnigt intressant och spännande över tid.Och jag vill egentligen att så ska vara fallet, så jag har lyssnat… och lyssnat. Jag gillar fortfarande skivan, och vissa spår är fantastiska, men som helhet vill det sig inte riktigt. Avslutningen med bedövande tråkiga Antikrists Mirakel gör dessutom att jag klipper bort dryga 7 minuter av plattans ca 42 minuters speltid, och kvar blir en skiva som balanserar mellan betyget 7 och 8.