Etikettarkiv: Trivium

Hot or not? – april 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Errant
ARTIST: The Amorphic Burden
VALD AV: Amelie

Martin: En helt fantastisk låt! Det är så mycket intressant som händer här att jag inte vet var jag ska börja. Dels älskar jag hur låten flödar fram med stegringar och tillbakagångar, dels älskar jag sångens febriga desperation. Stämningen är också helt magisk. Jag vill höra mer. Stekhett!
Robert: Wow. Vilken låt – och med ett bråddjup som imponerar gång på gång när man hör den! ett soloprojekt, ERRANT, men det känns snarare som en orkester i harmoni. Hett som i helvetet!
Fredrik: Svulstig och köttig produktion, skön desperation i den skrikiga growlen och rätt bra variation i uttryck. Enda uppenbara minuset det överdrivet utdragna extro-partiet, annars ett ganska starkt nummer.

LÅT: What The Dead Men Say
ARTIST: Trivium
VALD AV: Fredrik

Amelie: What The Dead Men Say sätter sig ofrivilligt på hjärnan likt en klisterlapp som en inte blir av med. Och det är inte roligt. TRIVIUM har aldrig blivit det “nya Metallica”, som sångaren Matt Heafy en gång trodde, och lär aldrig bli. Bort från min hjärna, tack!
Martin: Inte helt tokigt det här. Jag har tappat TRIVIUM helt efter de första två plattorna, men detta är tillräckligt intressant för att jag ska vilja återuppta intresset. Liiiiiite tjatigt blir det i längden, men det finns några riktigt bra riff här, och oerhört fint och drivande trumspel som gör att jag gör en ganska rejäl tummen upp. Ljummen på väg till kokande.
Robert: Jag har alltid avfärdat TRIVIUM som ett lättvikts-METALLICA, strävandes efter att nå cred men dömda (?) till radioskval och spelningar på amerikanska armébasr. Samma sort som FIVE FINGER DEATH PUNCH, ungefär. Den här låten gör dock att den åsikten kanske får omvärderas, för det är rätt bra och långt från inställsamt. Hetare än jag trodde!

LÅT: Empires Fall
ARTIST: Night Demon
VALD AV: Martin

Robert: All in. Satsa allt. NIGHT DEMON levererar klassisk heavy metal där de verkligen släpper alla barriärer och lever ut alla klyschor du kan tänka dig. Det är bra, såklart, och förutom den lite såsiga och lugna brygga i mitten så köper jag detta alla dagar i veckan och två gånger på påsken. Hett!
Fredrik: Hååååårdroooock! Fram med den patch-beströdda jeansvästen och luftgitarr-poserna, här luktar det 80-tal så tapeterna krullar sig. Charmigt och väl utfört, men också påtagligt daterat och rätt klyschigt. Kul som retro-gimmick, och förmodligen inte så tokigt live, men sannolikt inget jag kommer att återvända till på skiva.
Amelie: Nämen det här var inte heller roligt. Känns som en har hört detta många gånger tidigare. Enda(?) fördelen med Empires Fall jämfört med TRIVIUMs låt är att den inte fastnar på hjärnan utan glider av likt vatten på en gås. Minns inte en enda rad efter att låten slutat.

LÅT: Skrik Bort All Ångest
ARTIST: Världen Brinner
VALD AV: Robert

Fredrik: Klassisk svenskpunk med trallvänliga melodier och arrangemang i fin symbios med ångestladdad nerv och bra driv. Texten är kanske lite åt det banala hållet, men det är likafullt svårt att inte ryckas med av refrängens kompromisslösa energi. Min vinnare denna upplaga av Hot or Not.
Amelie: Älskar låten spontant från första stund. Argt och svängigt i skön kombination. Detta är inte ett band jag har koll på innan men jag tar genast en vända med nya skivan “Vi äger natten”. Ja, Världen brinner och det här är riktigt hett!
Martin: Ibland är det onödigt att krångla till det. Att satsa allt på ett bra driv kan hålla ganska långt. VÄRLDEN BRINNER gör dock att jag skulle vilja ha lite mer pynt – lite fler stämmor hade inte skadat till exempel för att lyfta variationen i låten. Detta är aningens för enkelt för att jag ska köpa detta rakt av. Ljummet mot avsvalnande.

Live: Machine Head, Trivium, Dragonforce, Arch Enemy & Shadows Fall

ARTIST: Machine Head, Trivium, Dragonforce, Arch Enemy & Shadows Fall
LOKAL: KB-hallen, Köpenhamn
DATUM: 10 December , 2007

2007 har varit ett bra konsertår för min del – The Black Crusade avslutade det på ett betongartat sätt. 5 band på en kväll kan bli rätt matigt – och det leder dessvärre också till att seten blir ganska korta. Av 5 band visade sig dock 3 ge konserter som gav en otrolig mersmak inför framtiden.

Amerikanska Shadows Fall blir jag inte speciellt imponerad av – det som är mest uppseendeväckande är sångaren Brian Fairs längd på dreadsen – nästan i klass med Close-Ups
Robban Becirovic. Läsare av trumtidningar har förmodligen lagt märke till att Shadows Fall trummis Jason Bittner verkar vara den nästa stora grejen, och visst, han är ju inte dålig. Ändå känns det som om hans lir inte kommer till sin rätt i Shadows Falls ganska slätstrukna musik.

Jag har länge hyst den åsikten att en riktigt bra konsert skall kunna bota dig från det svåraste av tungsinne. Hade jag varit deppad innan Arch Enemy gick på så skulle jag kunna sätta en rejäl peng på att jag inte skulle ha varit det efter de inledande tonerna. Blood on your hands från senaste släppet Rise of the Tyrant tränger ut ur högtalarna. Man häpnar över hur bra bandet är – det är tajt, aggressiv metal som matas ut med ett enormt självförtroende. Bandets fyra instrumentalister exekverar sina grejer i en i det närmaste felfri uppvisning. Bandets självklara stjärna är dock Angela Gossow som får publiken att vråla av glädje. Hennes mäktiga röst frambesvärjer rysningar över hela kroppen. Bandet håller ett raskt tempo, mycket beroende på att bandet endast har 30 minuter på sig – en alldeles för kort konsert om du frågar mig! Ravenous, Nemesis, We will (fucking) rise, och My Apocalypse rivs av och man står där och bara vill ha mer. En konsert som gör att man riktigt längtar efter en hel konsert med bandet.

Arch Enemy, KB-Hallen, Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

Det som känns kort i Arch Enemys fall känns som en evighet när übersträngbändarna i Dragonforce kör sitt set. Varför har man tagit med denna grupp? De är så uppfyllda av sin självgodhet över att kunna spela gitarr jättefort – för undan går det – och det är roligt i ungefär en låt. Riktigt pinsamt blir det när posören till sångare försöker få publiken att själva sjunga slutet på en låt – i stället för en mäktig kör blir det spridda skurar. Att bandet dessutom dricker Corona på scen väljer jag att se som bevis på att Dragonforce inte är min kopp te alls. Visserligen skulle man kunna se bandet som ett ironiskt inslag som ärade kollega BiblioteKarin föreslog, ett inslag som gör att man längtar efter ”riktig” metal – men dessvärre kan jag inte ha det perspektivet när det gäller metal. För mig blir det påfrestande att se att gruppens medlemmar gör miner som säger ”oj ni ser att detta är svårt att spela, eller hur”? under hela konserten, en konsert som jag snabbt tröttnar på hur mycket flinka fingrar och 2-taktsmatning den än innehåller.

Dragonforce, KB-Hallen, Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

Avslutningen på kvällen får mig dock att glömma Dragonforces navelskåderi. Trivium har ju av många hälsats som det nya Metallica. Låt mig säga så här – Trivium klarar av att stå på egna ben, och det är mer rättvist att låta deras egna meriter tala för sig själva – för oavsett om man gillar gruppens drivna och på platta välproducerade metal – så är gruppen riktigt kul att se live. Det jag lägger märke till är att sångaren/gitarristen Matt Heafy numera endast sjunger den rena sången och överlåter det på plattan Ascendancy dominerande growlandet till yxkollegan Corey Beaulieu. Det funkar alldeles utmärkt, eftersom det innebär att Heafy inte blir lika popnitat vid sitt mikrofonstativ som innan – Heafy använder sig av hela scenen och får verkligen igång publiken. Den massiva kompsektionen med Paolo Gregoletto på bas och Travis Smith bakom kvällens mest massiva trumset bildar en väsentlig tung grund för Triviums matiga metal. Dock kunde man önska att gruppen skulle kunna bredda sina låtar till nästa platta, något som plattan The Crusade tycktes ana i vissa fall. Trots att jag inte känner igen alla låtar blir Triviums konsert en njutbar upplevelse, mycket beroende på att bandet verkligen är tajt och dessutom verkligen har kul på scenen.

Matt Heafy, Trivium, Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

Fem band är ju många, och det kostar på piggheten att stå upp i många timmar – Machine Heads konsert får mig att glömma all trötthet. Från första tonen på inledande Clenching the fists of dissent – ett 10 minuters monstrum till metaluppvisning från senaste utmärkta släppet The Blackening – har gruppen publiken i ett järngrepp. Rob Flynn, mannen som verkar vara född på en scen, precis så naturligt är hans uppträdande, eldar på publiken upp till nivåer av moshing det var länge sen jag såg. Och visar publiken tendenser till att inte mosha får man strax höra ett vrål från frontmannen – circle pit!!!! Gruppens set består endast av hits – Aesthetics of Hate, lätt det bästa spåret på The Blackening kommer redan som låt nummer tre, efter att ha föregåtts av Empirium från From the ashes of Empire, Old och Davidian, varav den sista ger upphov till kvällens största circlepit från numera klassiska debuten Burn my eyes är så bra att man endast kan kapitulera inför den ångvält till band Machine Head är denna kväll. Kvällens mest rörande ögonblick är dock när Flynn dedicerar Descend the shades of night till Phil Demmels hädangångne far – Demmel som denna kväll ersätts av gitarrister från de andra banden – tack för det! Det var första gången jag såg Machine Head, men som ni säkert förstår så längtar jag redan efter nästa gång jag får möjlighet att se bandet.

Machine Head, KB-Hallen. Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

The Black Crusade blev en precis lika bra upplevelse som det såg ut att bli på papperet, och jag kan bara beklaga alla som inte fick tillfälle att se dessa band under denna turné.