Etikettarkiv: Vananidr

Hot or not? – November 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Dressed In Pain
ARTIST: Vananidr
VALD AV: Amelie

Martin: Klart trevligt! Vinner på att lyssnas på flera gånger – första gången så tyckte jag att detta var ju nöjsamt men inte så mycket mer. Stämningen är bra, episk och ödslig på samma gång. Ljummet mot varmt.
Robert: Fin black metal med både stämning och känsla. Enda problemet? Det finns typ hur många andra andra band som helst gör det här liiiiite bättre – för att inte tala om eliten i genren. Då blir detta trivsamt och bra, men drunknar i konkurrensen.
Fredrik: Trivsamt malande och vacker inledning. Vackert sorgsen och eteriskt luftig stämning även i de D-taktsdelar som följer. Helheten funkar utmärkt, det varmaste svala spåret på ett tag, detta!

LÅT: Kummer
ARTIST: Asarhaddon
VALD AV: Fredrik


Amelie: Ooooh, mycket trevligt detta! Jag faller lätt in i lyssnandet i en meditativ känsla. Inte alls svårlyssnat såsom Fredrik flaggat för. Långt med 13 minuter? Javisst, men passar perfekt för denna typ av musik. Har inte fördjupat mig i den tyska texten men Metal Archives beskrivning med termerna ”Hate, Nature, Despair, Grief” känns osett fullständigt rimligt i sammanhanget. Hett!
Martin: Bra, men alldeles för lång och repetitiv. Jag gillar kontrasterna mellan det mer köttiga och det skira. Produktionen är väldans bra, men det blir för tjatigt i längden. Ljummet mot varmt.
Robert: Jorå, det här är rätt fint – men det är lite som Island. Du vet, värt det en gång, men anledningen att återvända saknas? Det beror förstås på längden, det blir lite väl enahanda för att man ska vilja ta mer än ett par vändor.

LÅT: Bluenothing
ARTIST: Worm
VALD AV: Martin


Robert: Lätt den låt jag för egen del haft svårast att placera och sätta i termometerskalan. Å ena sidan: detta är åt helskotta för långt. Å andra sidan: det är rätt spännande! Jag är fortsatt kluven, och behöver kanske assimilera WORM över längre tid, men lutar ändå åt att detta är omgångens högtryck och värmebölja!
Fredrik: Pampig inledning på detta elvaminuters-monstrum. Lite för fluffig och luddig produktion när det varvar upp på riktigt, sången försvinner i för stor utsträckning. Variationen mellan de olika segmenten är god, vilket mestadels är positivt om än emellanåt lite planlöst. Hade man klippt ner detta till sex minuter med de bästa delarna hade det varit ganska hett, nu stannar det vid rumstempererat.
Amelie: Andra långköraren i omgången. Tyvärr inte alls lika tålig som ASARHADDONs bidrag. Introt är skönt och när dödsgrowlet kommer är det inväntat för att inte säga efterlängtat. Ganska fin variation i sången men det blir för påfrestande i dryga elva minuter. Tappar hållningen där kring åtta minuter och jag blir mest förvirrad. Inte mer än ljummet och inget jag kommer återvända till.

LÅT: Tomorrow’s Sky
ARTIST: HOST
VALD AV: Robert

Fredrik: Andas mycket 80-tal och synthpop, detta. Bitvis ganska trivsam deppighet, bitvis lite för anonymt och med-strömmen-flytande. För de som gillar genren kan detta alldeles säkert flyga hyggligt väl, men för mer renodlat köttiga metalheads lär HOST få stanna i kylskåpet.
Amelie: Alltså, om vi tog bort allt blipp blopp skulle detta vara en helt acceptabel PARADISE LOST-låt utan growl. Men – ”vofför gör di på detta viset”? En blir bara nervös av det där elektroniska blippet. Så onödigt, tror ingen alls blir gladare av detta. I något musikaliskt läger. Men visst, finge jag inte lyssna på PARADISE LOST kunde jag absolut stå ut med detta någon gång. Svalt om än inte iskallt.
Martin: Nuclear Blast letade efter en metallens svar på DEPECHE MODE. De fick detta – en budgetversion som saknar all genialitet. Att Nick Holmes är med gör inte ett skit.  De saknar puls, detta är förfärligt dåligt oavsett vilken genre man sätter HOST i. Kallare än döden.