Listor

Hot or not? – April 2019

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Martin

Robert: Nä, jag är  ledsen. FLESHGOD APOCALYPSE funkar inte för mig. Även om musiken är helt okej här så får jag bilder av skumma italienare iklädda teaterdräkter på scen i sinnet, och allt blir liksom pannkaka. Det här är ett band jag nog aldrig kan bedöma rättvist enbart baserat på den musik de levererar…
Fredrik: Bitvis föredömligt köttigt och brutalt riffande, och visst är mörkret kompakt på ett ganska trivsamt sätt, men det blir tyvärr ganska jämntjockt i långa loppet. Dessutom blir det mest rörigt med det piano som smyger med i ljudbilden emellanåt. Näh, inget låt som hamnar på årets spellista.
Amelie: Medan förstasingeln Sugar väckte stor förväntan inför kommande albumet måste jag säga att denna förväntan svalnat betydligt med föreliggande spår. Bra tryck i låten men rovdjurs-lammens växande huggtänder blir svåra att ta på allvar när den överraskande pipiga skriksången sätter in. Synd på så rara monster.


VALD AV: Robert

Fredrik: Högstanivån hos GRAND MAGUS är riktigt, riktigt hög, men de är också en akt som blandar och ger. Ibland blir deras hjälte-pampiga muskel-hårdrock lite för generisk, och då svalnar anrättningen rätt fort. Här tycker jag de landar på rätt sida den gränsen, och även om Brother Of The Storm inte är någon av bandets allra vassaste vapen svänger det rätt bra.
Amelie: Här var det fart och fläkt och mycket gitarrer. Av alla traditionella heavy metal-band därute som jag inte gillar är GRAND MAGUS nog ett bland dem som jag minst icke-gillar. Om ni förstår. Problemet är väl att en upplever sig ha hört det här förr, många gånger. Med det sagt är Brother of the Storm en helt okey låt för sin genre.
Martin: När GRAND MAGUS kopplar på svänggeneratorn, vilket de ju gjort väldigt ofta under karriären, då är det omöjligt att inte nöjt nicka med. Den här låten är en suverän uppvisning rakt igenom i hantverksskicklighet.

https://open.spotify.com/user/r%C3%A4kmamma/playlist/77DRaDOWBZg8ql1Nx3wMMU?si=_-2evmqgQg6Ay6262X7A1w
VALD AV: Amelie

Martin: Detta är en av årets bästa skivor. Jag har lyssnat oerhört många gånger på den under veckan, och upptäcker ständigt nya känslomässiga bråddjup i NUMENOREANs musik. Stundtals känns den rent av livsnödvändig!
Robert: Det här kommer från årets hittills bästa skiva, och även om Amelie myglat in två låtar har jag inget mot det eftersom båda håller absolut toppklass. Musik för ensamma stunder, men vad spelar det för roll när det håller sådan kvalitet att håret reser sig av välbehag  över hela kroppen?
Fredrik: På grund av ett administrativt missförstånd handlar det här alltså om ”två låtar i en”, och jag väljer att bedöma dem som en helhet. En vansklig uppgift, givet att mina redaktionskollegor samtliga behöver gå och byta underkläder om någon råkar hosta något om NUMENOREANs senaste släpp. Vad jag tycker? Det är intelligent komponerat och nyansrikt, med totalsvart desperation balanserad mot spröda, intrikata partier. Jag kan ändå inte komma ifrån att jag finner NOMENOREANs objektiva skönhet påtagligt… sval, och därmed en aning opersonlig.


VALD AV: Fredrik

Amelie: Detta är bra! Mörkt som i en unken säck sprider WHITECHAPEL ångest med detta avslutningsspår på ett för övrigt som helhet också mycket bra album. Death metal-rötterna får här ta större plats än i en del andra låtar och det är bra. En trevligt doomig känsla.
Martin: Jag gillar WHITECHAPEL, och ”The Valley” har inte fått mig att ändra åsikt om det här gänget. Det är rejält känslosamt och svärtat i vanlig ordning.
Robert: Ja, vafan? WHITECHAPEL verkar ha grävt djupt och hittat en inre kreativ ådra som de drar nytta av. Utan att totalt överge sina tidigare landskap klarar bandet att skapa en unik och ny känsla i sin musik. ”The Valley” är bandets intressantaste skapelse till dags dato, och detta är en bra representant för det!

Skivor

Mark Morton – Anesthetic

Lämna en kommentar

ARTIST: MARK MORTON
TITEL: ”Anesthetic
RELEASE: 2019
BOLAG: Spinefarm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Du vet hur det är med soloskivor ibland? En artist som säger att man alltid velat prova sina egna idéer och sitt egna sound utom bandets gränser… och sen låter det på pricken likadant? Sådana soloskivor är i mina öron tämligen meningslösa, och därför är det befriande att höra de mest udda spåren på ”Anesthetic”, LAMB OF GOD-gitarristen MARK MORTONs första egna äventyr. Samarbetet med Chester Bennington (RIP) från LINKIN PARK är ett bra exempel, och att man öppnar skivan med just Cross Off är snillrikt. Personligen har jag aldrig haft just LINKIN PARK som ledstjärna i livet, men när dte gäller soloskivor och ”utanför boxen”-tänkande så är det här precis vad jag letar efter.

Över totalt 10 låtar visar sedan Mark att han (såklart) kan spela gitarr och skriva låtar. Visst finns den pliktskyldiga ”jag tar med min vanliga sångare så låter vi likadant”-låten här också (den heter The Truth Is Dead och har förutom Randy Blythe på sång även ett knapphändigt inslag av Alissa White-Gluz från ARCH ENEMY – och egentligen är det inget fel på den alls, den låter bara väääldigt mycket LAMB OF GOD), men överlag är det spännande saker han provar. Samarbeten med Chuck Billy (TESTAMENT), Myles Kennedy (alla projekt i hela världen) och Josh Todd (BUCKCHERRY) tillhör höjdpunkterna. Morton tar även tag i mikrofonen själv vid tillfällen, med godkänt resultat. Allra bäst är dock underbart blues- och countrydoftande Axis, där Mark Lanegans raspiga mörka röst står i fin kontrast till Mortons själfulla gitarrspel.

In alles – klart godkänd soloskiva med en del udda och riktigt spännande alster.

Skivor

Fractal Universe – Rhizomes Of Insanity

Lämna en kommentar

ARTIST: Fractal Universe
TITEL: Rhizomes Of Insanity
RELEASE: 2019
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För att vara ett progressivt tekniskt death metalband så är FRACTAL UNIVERSE ett band som verkligen ser till att det finns dynamik och rikligt med melodiska inslag som gör att jag som lyssnare känner mig väldigt väl omhändertagen när jag lyssnar på ”Rhizomes Of Insanity” som är bandets andra platta.

Det har skett en ganska stor utveckling från debuten ”Engram Of Decline” som kom för 2 år sedan, inte minst vad gäller ljudbilden. Debuten var nästan ogenomtränglig i sin produktion, medan ”Rhizomes of Insanity” verkligen har en helt ljuvligt organisk produktion. Jag älskar hur Hugo Florimond och Vince Wilquins gitarrer låter och att bandet har den goda smaken att släppa fram Valentin Pelletiers bas är bara att applådera, plus att Clément Denys trummor låter som om de bor inne i hörselgångarna.

Men en produktion av gudars rang gör ju inte automatiskt en skiva bra. Desto trevligare att kunna konstatera att FRACTAL UNIVERSE verkligen kan skriva låtar som sannerligen får mig att undra hur det ska gå för bandet i framtiden då de redan nu skriver låtar som har fått mig att spela varv på varv av skiva nummer två.

I bandets verktygslåda ryms inte bara tekniskt rens, stämning, lysande growl/rensång, men också en satans känsla för sväng. Lyssna bara på A Reality To Foreclose som verkligen har satt sig i skallen under den gångna veckan.

”Rhizomes Of Insanity” är en skiva som har kämpat om uppmärksamheten med NUMENOREANs ”Adore” under den gångna veckan, och gjort det med den äran – varje gång jag spelat ”Rhizomes…” så har det aldrig varit en enstaka spelning, utan snarare 3. Så pass bra är den nämligen. Det är inte bara det att FRACTAL UNIVERSE kan sin historia och rikligt strösslar influenser från DEATH, CYNIC men också DARKANE, utan också ser till att aldrig tappa sin egen identitet och sin vision. Allt detta gör att ”Rhizomes Of Insanity” är en oerhört imponerande skiva. Kolla in den.

Worship the Riff!