Alla inlägg av Robert Gustafsson

Skivor

Lucifer – Lucifer IV

Lämna en kommentar

ARTIST: LUCIFER
TITEL: ”Lucifer IV”
RELEASE: 2021
BOLAG: Century Media 

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Fjärde plattan för Johanna Sadonis LUCIFER och det är bara att erkänna: vi är inte helt kompatibla, bandet och jag. Alla plattorna står i skivhyllan – 2021 års ”IV” såklart inget undandtag – men det är bara stundtals jag verkligen gillar bandets blandning av doom, 70-talsrock och ockultism. De rockiga delarna faller mig väl i smaken, men när det blir lite långsammare och mer ”domedag” så går vi skilda vägar. Ett bra exempel på den här plattan är andra spåret Wild Hearses som mest känns… sävlig, medan efterföljande Crucifix (I Burn For You) har ett groove och en refräng som får mig att digga med. Singelsläppet Bring Me His Head är även det av ypperligt mått – klart starkast på skivan –  och  hamnar på ”diggar-sidan” när jag nöter plattan.

Nöter?

Det låter kanske en aning märkligt, men så är det. Jag vill ju nämligen gilla LUCIFER hårt då det egentligen har samtliga karaktärsdrag som behövs för att det ska sätta sig hårt. I någon form av semi-desperat försök att överbrygga de där stunderna när det inte klickar riktigt har jag verkligen försökt nöta skivan. Upprepning är inlärningens moder och när man kan text och musik i även de låtar som inte riktigt tilltalar hjärtat från början så är de mer hanterbara, men så är det ju inte tänkt med musik? Att man ska behöva gnugga för att komma till statusen ”okej”?

Nicke Anderssons trumspel till trots, den sköna produktionen och Johannas rena stämma till trots: för min del lyfter inte LUCIFER mot de höjder man teoretiskt utlovar, och såhär vid fyra fullängdssläpp utan att det lossnar är det väl antagligen dags att inse fakta: det är inte dem. Det är jag.

Skivor

Be’lakor – Coherence

Lämna en kommentar

ARTIST: BE’LAKOR
TITEL: ”Coherence”
RELEASE: 2021
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Gillar du progressiv melodisk döds så ska du verkligen kolla in den här skivan, australiensiska BE’LAKOR levererar verkligen på den fronten. Den videon som i sedvanlig ordning avslutar inlägget är ett riktigt bra exempel på det där man visar visuellt, lyrikmässigt och musikaliskt precis det. Episkt, är nog ordet. Foothold är en av skivans starkaste spår dessutom, så det är väl värt hela 7:19 av ditt liv.

För så är det ju. Låtarna som BE’LAKOR bjuder på är inte sällan ganska mastiga historier sett till speltid, men utan att det känns långt. Inledande Locus klockar in på 10:49 och dansar förbi i en blink. Valence (9:10) och Hidden Window (8:24) är de låtar som förutom Foothold valts till singlar, så man ryggar inte direkt för att låta låtarna ta den tid som behövs för att bli ”rätt”. Möjligen är skivan som helhet lite för lång ändå, mest för att det totalt sett blir för långt när en del av mellanspelen är inkastade. Det blir lite utfyllnad i form av The Dispersion och Indelible vilket driver skivans speltid till i runda slängar en timme.  Det hade kunnat få trimmas lite.

Personligen är strängarbetet som gitarristerna Shaun Sykes och George Kosmas (som även sjunger) levererar något jag fröjdas över när jag lyssnar på plattan. Det där lite speciella riffandet driver framåt på ett härligt sätt som lätt får mig att digga med när jag lyssnar, ett faktum som rätt ofta fått mig att se ut som en idiot när jag promenerar runt i nejden och halvspelar luftgitarr. Det får man bjuda på när det är så här bra.

Skivor

Bullet For My Valentine – S/t

Lämna en kommentar

ARTIST: BULLET FOR MY VALENTINE
TITEL: ”Bullet For My Valentine”
RELEASE: 2021
BOLAG: Spinefarm Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Wales hårdrocksstolthet BULLET FOR MY VALENTINE är tillbaka med sitt sjunde album, tillika ett självbetitlat sådant. Vanligtvis tyder ett självbetitlat album en bit in i karriären antingen att bandet ifråga verkligen besitter guld och det äntligen är dags, eller att det är en desperat åtgärd för att signalera relevans. I detta fall är det tyvärr tal om det senare, i alla fall om man som undertecknad tycker att bandet är som bäst när man skalar ner lite på sin aggressivitet och låter melodi och känsla komma fram. Tycker man tvärtom att det är bandets hårdaste stunder som är höjdpunkterna är man antagligen lycklig över att bandet startar plattan med en låt som singelsläppet Parasite, eller för bandet elaka Knives.

Personligen orkar jag inte riktigt med BULLET FOR MY VALENTINE när de gnider i den fåran. Det är inte tillräckligt hårt för att vara hårt eller ens kännas äkta, och jag finner dem betydligt mer intressanta i powerballader som Can’t Escape The Waves eller No Happy Ever After. Och speciellt många sådana stunder – som kanske tydligast minner om debuten ”The Poison” (2005) – finns det inte på årets skiva.

Visst. Matt Tucker kan konsten att lira gitarr och har en bra röst för sammanhanget. Resten av bandet (Michael Paget på gitarr, Jamie Mathias på bas och Jason Bowld på trummor) är tajta. Plattan känns påkostad och välproducerad. Låtmaterialet är genomarbetat och egentligen är det kanske gnälligt, men… är det inte lite trist? Det är svårt att skaka av sig känslan av att man egentligen inte kommer åt en riktig nerv, och istället döljer det genom att stapla tuffa riff på varandra. Mer emo åt fansen nästa gång, tack!