Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

An Abstract Illusion – The Sleeping City

Lämna en kommentar

ARTIST: An Abstract Illusion
TITEL: The Sleeping City
RELEASE: 17/10 2025
BOLAG: Willowtip

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

”The Sleeping City” är en skiva jag både sett fram emot, men också bävat inför att ta mig an lyssningen av. Det har, såklart, att göra med att jag 2022 satte ”Woe”, bandets förra skiva, högst upp på årsbästalistan, och drämde i med en betygsnia av skivan. 

Kunde bandet lyckas med en liknande bedrift var, tyckte jag själv, en befogad fråga. Som ni ser på betyget så tycker jag lika mycket om ”The Sleeping City”, och den är i allra högsta grad med i racet om en plats på årsbästalistan.

Att de smakprov som bandet släppte från skivan innan releasen var – milt uttryckt – låtar som fick mig att salivera i förväntan. Både No Dreams Beyond Empty Horizons och Emmett är riktigt bra låtar, men jag tycker att det finns musik  på skivan som slår dessa låtar med råge.

Och det börjar direkt med Blackmurmur. Maken till öppningslåt, måste jag säga. Inte bara att uppbyggnaden i låten är rent magnifik, mäktigheten, skönheten som löper igenom låten är så hänförande att jag de första gångerna jag lyssnade på låten blev snurrig av glädje.

Att An Abstract Illusion kan sina melodiska grepp, ja, det är tydligt genom hela skivan. Men det är inte en skiva som vilar bara på detta fundament. Inledningen till Like A Geyser Ever Erupting  får stressen att slå till – det känns som om bandet vill skapa en känsla av att rusa fram emot en annalkande katastrof – och det lyckas de väldigt väl med för det känns som om jag kastas fram varje gång jag lyssnar på låten.

Att bandet inte är rädda att bredda sina uttryck från tidigare skivor är tydligt. När sången drar igång i Frost Flower börjar jag tänka på sångerskan i London Grammar, Hannah Reids, frasering och det är inte alls menat som kritik, snarare tvärtom.

An Abstract Illusion har uppenbarligen ställt krav på sig själva – då kan jag leva med att ”The Sleeping City” är en skiva som ställer krav på lyssnaren. Med sju låtar, och en speltid på hela timmen blir det en tornado av intryck som pockar på uppmärksamheten. Jag känner inte att jag på långa vägar är färdig med den här skivan, trots 40-talet lyssningar – och jag upptäcker fortfarande grejer som jag upplever som nya vid varje lyssning.

Att Karl Westerlund (bas, gitarr, låtskriveri och text), Robert Stenvall (sång och keyboards), Christian Berglönn (sång) och Isak Nilsson (trummor och bakgrundssång) är skickliga instrumentalister är såklart en faktor som spelar in. Men det är precis som med den mesta inom både genren och metal i stort – detta ses mest som en given grej. Att skriva bra låtar som skapar en helhet inte bara i sig själva, utan på en hel skiva, det är något helt annat. ”The Sleeping City” lyckas med bravur med detta. Kolla in den.

Skivor

Testament – Para Bellum

Lämna en kommentar

ARTIST: Testament
TITEL: Para Bellum
RELEASE: 10/10 2025
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG:6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Vi fortsätter med ytterligare ett gammelmansband som jag har en lång historia med. Testament har – det är jag inte ensam om – en speciell plats i hjärtat. På sistone är det det enda bandet av de gamla thrashrävarna som jag tycker är värt min tid och uppmärksamhet. Men jag märker att jag är en opålitlig lyssnare – de senaste av bandets releaser har jag knappt orkat uppbåda ens ett uns av entusiasm inför, och hade jag inte sett ”Para Bellum” skymta förbi på något ställe hade det kunnat bli på samma sätt.

Nu har jag ändå lyssnat på skivan på repeat – först blev jag helt till mig över öppnaren For The Love Of Pain som introducerar nye trummisen Chris Dovas som på typiskt Nicko McBrain-manér introducerar sig med ett fett fill och sedan fortsätter med att straffa pukorna med frenesi. Det är klassisk Testament – ett satans driv och det är inte svårt att ryckas med.

Svårare är det dock att gilla låtar som High Noon som mest känns som en dikeskörning, och där jag i ärlighetens namn är mest till mig över slutet på låten, och ett försök till powerballad(!) i Meant To Be som egentligen inte är dålig, men inte direkt hemmahörande på en Testamentskiva.

Här finns dock en hel del fina insatser, och alldeles oavsett att vissa av låtarna känns sisådär, så kan Testament sitt hantverk att lira bra att det ändå funkar för att nå upp till en acceptabel nivå. Gitarrspelet är, som vanligt, helt fantastiskt från Skolnick och Peterson och även om jag tycker att det är lite bortkastat att ha en fantombasist som DiGorgio och inte släppa fram honom mer så kan jag leva med att han ”bara” lirar för de låtar som föreligger. Att Hoglan inte finns bakom trummorna skulle vilket band som helst sörja, men Dovas lirar tekniskt sett på den nivån som thrash av kvalitet tarvar. Och Chuck Billy svarar för en imponerande sånginsats.

Så även om ”Para Bellum” inte är i närheten att hamna på årsbästalistan så är det en sympatisk skiva med flera låtar som håller hög klass.

Skivor

Between The Buried And Me – The Blue Nowhere

Lämna en kommentar

ARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: The Blue Nowhere
RELEASE: 12/9 2025
BOLAG: InsideOut

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har, såklart, en lång historia med Between The Buried And Me – det kan ni om inte annat ta del av här om ni vill det – men nu har det gått ett helt decennium sedan jag recenserade någon skiva av bandet från Raleigh i North Carolina. Det är inte det att jag ogillar varken ”Automata” de två skivor bandet släppte 2018, eller ”Colors II” som kom 2021, men jag prioriterade uppenbarligen andra album den åren.

Men nu blev det ändå dags att ta sig an en skiva – och det måste jag tacka en jobbarkollega för – Jonas R – som hade stångat sig mot skivan ett tag, och påminde mig om att den faktiskt var ute.

Och som ni förstår på betyget – jag gillar detta en hel del. Jag märker att mycket är sig likt. BTBAM har alltid lekt och jag har alltid upplevt bandet som ett lekfullt band som inte räds att skruva till det. Så är det även här, men banne mig om bandet inte känns extra sugna på ystra krumsprång?

I vilket fall så dras jag med i bandets spelglädje, och jag gör det med frustande glädje. Redan under inledande Things We Tell Ourselves In The Dark så blir jag sugen på att fucking dansa! Ja, vem fan hade kunnat ana det? För detta spår svänger och gungar fram att det är ytterst svårt att inte bli glad.

Bandet växlar ledigt mellan brutala attacker av sonisk pugilism och mer melodiska passager – och det görs med osviklig ackuratess.

Och det fortsätter egentligen på detta sätt rakt igenom skivan. Den enda låt som jag uppfattar som något skavande är God Terror som mest är…irriterande? I vilket fall har jag tryckt mig förbi den varje gång efter de inledande lyssningarna.

Resten av ”The Blue Nowhere” är en i stort sett oavbruten lyssnarfest. Bandet växlar så självklart mellan olika känslolägen och sveper in mig i gastkramande teknikaliteter och ren mäktighet med melodier som flertalet band skulle döda för att få till. Till största delen ligger detta i det fina samspelet mellan sången, gitarrspelet och pianoliret, som i Absent Thereafter som dessutom har ett slut som fått mig att dra på smilbanden varje gång.

Att ”The Blue Nowhere” bara har fått mig att bekräfta min kärlek till BTBAM förstår ni nog. Jag skulle drista mig till att säga att skivan är en rätt bra punkt att starta från om man är ny inför den typen av progressiv metal som bandet lirar och sedan leta sig bakåt i diskografin. I vilket fall, den här skivan är värd er tid och uppmärksamhet – kolla in den.