Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Borealis – Purgatory

Lämna en kommentar

imageARTIST: Borealis
TITEL: Purgatory
RELEASE: 2015
BOLAG: AFM Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kanadensiska BOREALIS återvänder med “Purgatory”, en skiva som var efterlängtad för min del. Jag uppskattade svårt bandets förra skiva “Fall From Grace” som bjöd på välskriven och välproducerad metal.

Det tar inte många sekunder in i öppningslåten Past The Veil så kan jag konstatera att bandet åtminstone låter lika fantastiskt som tidigare. Produktionen är väl avrundad och en ren njutning för öronen. Varje enskild medlems instrument kommer fram tydligt i mixen, vilket är bra om ni frågar mig, och Matt Marinellis sång ligger i framkant utan att dominera fullständigt.

Marinelli som sångare är ett kapitel för sig. Jag kan inte säga att han är den mest originella, eller ens en av de bästa sångare jag hört. Men hans röst har en särpräglad och sympatisk ton som gör att det är svårt att inte njuta av varenda ton han sjunger. Bandet har också det goda omdömet att skriva i tonarter som ligger i sångarens register så att det blir lite extra kräm i låtarna.

Det finns gott om låtmumma på “Purgatory” för att jag ska bli mer än tillfredsställd. Inledande duon Past The Veil och From The Ashes är så skrattretande bra att jag kapitulerar direkt. Gunget, det fina instrumenthantverket och Marinellis sång skapar fullödiga låtar. Även episkt fina Rest My Child och Purgatory är låtar i vilka BOREALIS visar att de är ett band att ta på allvar. Framför allt är de ett band där låtarna ställs i centrum på ett oerhört fint vis och där medlemmarna spelar för varandra utan att egentligen framhäva någon på bekostnad av någon annan. Väldigt befriande.

BOREALIS visar på “Purgatory” att de är ett band som är värt vår uppmärksamhet. I foran melodisk metal har jag svårt att se någon skiva som kan klå detta.

Skivor

Paradise Lost – The Plague Within

Lämna en kommentar

ParadiseLost - The Plague WithinARTIST: Paradise Lost
TITEL: The Plague Within
RELEASE: 2015
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Brittiska PARADISE LOST släpper sitt 14:de album. Jag tillhör inte dem som haft bandet aktuellt genom hela dess långa karriär sedan debuten med “Lost Paradise” 1990, även om de plockats fram för lyssning av och till under åren. Och medan 2009 års “Faith Divides Us – Death Unites Us” blev en stor favorit, var enligt min mening förra given “Tragic Idol” (2012) lite mindre karaktärsfull.

Årets släpp är en ren fullträff, som innehåller “allt” det goda med PARADISE LOST. “The Plague Within” är lätt att släppa inpå sinnet och tillräckligt varierad för att med stort nöje behållas där. Detta är visserligen inget direkt revolutionerande i stil och låtbygge, men hela albumet utgör ett ack så högkvalitativt musikarbete med ett fantastiskt låtmaterial att lyssna till och älska länge.

Jag ska inte påstå att alla spår är exakt lika bra, men inte någon enda låt faller igenom eller känns som utfyllnad, och ovanpå denna höga snittkvalitet stiger ett antal toppar. Det bildas ett grymt skönt sug i maggropen när det riktiga tung-doom-gunget släpps lös i låtar som Beneath Broken Earth och Sacrifice The Flame, och jag vill bara ligga på rygg och stirra upp i en blygrå himmel och njutningsfullt sjunka allt djupare ner i melankolin. Sen finns det annat som rentav får betecknas som svängigt, såsom den lättfångade refrängen i Cry Out, eller för den delen hela spåret An Eternity Of Life. I ett antal av låtarna finns också potential för många fina stunder i kommande liveframträdanden.

Så vad har jag över huvud taget att klaga på, något “måste” det väl ändå finnas? Nja, låttitlarna kan inte direkt anklagas för originalitet i sammanhanget: No Hope In Sight, Flesh From Bone, An Eternity Of Life… ja, ni hör ju själva. Men detta står jag så gärna ut med, när låtmaterialet och framförandet är så superbt som det är på denna platta. PARADISE LOST av år 2015 är ett band på topp ännu efter mer än 25 år inom scenen. I alla avseenden tungt.

Skivor

Apocalyptica – Shadowmaker

Lämna en kommentar

Apocalyptica - ShadowmakerARTIST: Apocalyptica
TITEL: Shadowmaker
RELEASE: 2015
BOLAG: Epic Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Finska APOCALYPTICA är ett för mig högt älskat band som släppt så mycket bra musik under åren, från starten med METALLICA- och andra covers till senare album med eget material och sitt i flera avseenden alldeles egna sound. På scen är de med sin cellometal en verkligt unik upplevelse – spelningen på Klubben i Stockholm 2007 rankar jag fortfarande som bland topp 10 av konsertupplevelser någonsin. Trots, eller på grund av, det ovan sagda ställer jag mig undrande till vart bandet musikaliskt är på väg, nu aktuella med sitt 8:de studioalbum “Shadowmaker”.

Är detta svängig rock eller är det metal? Eller är det ekvilibristiskt cellospel i möjligen alltför blandade genrer och former? Kanske lite av allt detta. Jag är inte helt bekväm med den utvecklingsväg som bandet tagit med senare utgivningar, och det största problemet heter sången. Tidigare var olika gästsångare på vissa albumspår det där lilla extra, något som förgyllde och varierade en platta. APOCALYPTICA kan tyckas på något sätt växt sig större än sitt eget bästa. Nu spekulerar jag, det erkänns, men förväntningarna på livespelningar med vokalist på scen kan vara det som har fått dem att ge efter för trycket och med detta album beslutat att ha en fast sångare, den något snutfagre Franky Perez. Det är, för att uttrycka det enkelt, ett klart misstag.

Franky Perez är ingen stor sångare. Och bara i undantagsfall gör han musiken på “Shadowmaker” rättvisa med sin röst. Jag säger inte att han inte med viss behållning kunde varit en av gästmusikerna på ett traditionsenligt APOCALYPTICA-album, men här räcker han inte till. Nu ska givetvis inte sångaren lastas för allt. Första singeln Cold Blood har mer poppigt sväng än tyngd, likaså titelspåret Shadowmaker, och när väl tyngden och groovet riktigt släpps fram, tar låten snopet slut. Hole in My Soul är inte heller rolig och har en närmast genant text med refrängrader som “I got a hole in my soul where you used to be, There’s a thorn in my heart and it’s killing me…” och på den vägen är det. Inte heller här blir det dock bättre av sångens framförande.

Det finns såklart en del att glädjas åt också på albumet, och kanske låter jag, något tjurigt, min besvikelse färga av sig även på det som är gott. Slowburn är en ljuspunkt som har likheter med det bästa på 2007 års “Worlds Collid”, den instrumentala Riot Lights är läcker och likaså instrumentala Til Death Do Us Part är verkligt intressant och mycket vacker. Cellisterna är fortfarande vansinnigt skickliga och inspirerade, och det är synd att detta inte tycks få “räcka till” längre. Bättre helhet än så här förväntar jag mig av APOCALYPTICA.