Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Borealis – Fall From Grace

Lämna en kommentar

ARTIST: Borealis
TITEL: Fall From Grace
RELEASE: 2011
BOLAG: Lion Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Är det motiverat att recensera en skiva från 2011 kanske ni frågar er? Jag blir ej svaret skyldigt då ni trots allt läser denna text som avhandlar kanadensiska BOREALIS andra skiva ”Fall From Grace” som metallbibliotekariekollega Susanne Johansson såg till att jag fick upp ögonen på. Detta har lett till ett svårt, i det närmaste totalt beroende av att lyssna på plattan i stort sett dagligen under de ca 3 veckor som jag känt till skivans existens.

Det som jag direkt kom att tänka när jag hörde inledande Finest Hour var att produktionen är så fint uppstyrd. Ungefär där kom refrängen och jag tappade alla tankar överhuvudtaget. Ja, du glade säger jag bara. Efterföljande Words I Failed To Say var den första låten jag hörde från bandet och dess oerhörda värdighet och fruktansvärda elegans gjorde att jag nog måste ha lyssnat på den närmre 60 gånger. Svårt beroendeframkallande som ni förstår.

BOREALIS musik handlar inte om att spela speciellt aggressivt. Metal Archives definierar bandets genremässiga hemmavist till melodic/power metal. Ja, inte det jag brukar hylla eller hur? Så då hoppas jag att ni begriper att detta verkligen är bra på riktigt.

Matt Marinelli heter bandets sångare/gitarrist. Hans stämma är bara så suverän att jag smälter, och trumspelet från Sean Dowell är så smakfullt och späckat av snygga små detaljer att det inte går att inte gilla det. Gitarrarbetet är snyggt och tekniskt väl exekverat.

”Fall From Grace” är en rejält gedigen skiva med ett helt knippe bra låtar. Inledande kvintetten med Finest Hour, Worlds I Failed To Say, Fall From Grace, Where We Started och Breaking The Curse är så vanvettigt stark att jag baxnar, fina och i slutet oerhört mäktiga balladen Watch The World Collapse samt avslutande duonTake You Over och Forgotten Forever gör att det är svårt att inte tycka att skivan är så fantastiskt bra att den bara måste lyftas fram.

Jag har fallit, som ni borde ha förstått vid det här laget, fullständigt för ”Fall From Grace” och det blir – såklart – ett betyg på den övre delen av betygsskalan.

Skivor

Dark Tranquillity – Construct

Lämna en kommentar

dtconstruct2013ARTIST: Dark Tranquillity
TITEL: Construct
RELEASE: 2013
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Tillhör du dem som inte gillar när favoritbandet står och stampar och gör ”samma skiva” om och om igen? Eller är du den som skarpt ogillar när bandet i ditt hjärta plötsligt kastar loss från sin tidigare musikaliska bojar och går helt nya vägar? Jag vill påstå att ingen av dessa kategorier behöver oroa sig inför DARK TRANQUILLITYs nya album. Med ”Construct” levererar bandet en skiva där det väl kända soundet finns som stabil grund, med den totalintegrerade keyboarden, Mikael Stannes djupa growl, det melodiskt mjuka och det hårt tunga osv., och ovanpå denna bas bygger man en spännande mix med enskilt urstarka låtar och ett finmaskigt nät av nyheter i detaljerna och lyckas få allt tillsammans i en harmonisk enhet.

Sången måste uppmärksammas särskilt. Att kunna growla med stil är i sig en konst och när det gäller att också kunna verkligen sjunga sin text growlande finns det ingen som slår Mikael Stanne. Han har en melodi och en frasering i growlet som få andra behärskar. Artikulerat growl helt enkelt. Att Stanne dessutom utvecklat sin rensång betydligt under senare år gör att den vokala delen lyfter låt efter låt på albumet. Och detta att man avstått från att tillföra kvinnlig sång, som ofta gjorts på en eller annan låt i tidigare album, är ingen förlust i sammanhanget. Mikael Stanne är numera en fullt komplett vokalist.

Om jag ska framhålla några favoritspår på albumet blir det svårt. Det finns inget enskilt spår som står ut på samma sätt som t.ex. Into The Particle Storm på ”Fiction” (2007) eller Iridium på ”We Are The Void” (2010), men sanningen är den att detta beror på att ”Constuct” innehåller ett så jämnt material och på så hög nivå, att det vore hart när omöjligt att ovanpå det förvänta sig högre toppar. Skivan börjar starkt med förstasingeln Four Broken Words, refrängstarka The Science Of Noise och vackra Uniformity men än starkare är den avslutande kvartetten med spåren Endtime Hearts, State Of Trust (rensångaren Stanne blommar fullt ut), favoriten Weight Of The End (lite ABBA-vibbar här) och avslutande stämningsmättade None Becoming. Ja, ska jag vara ärlig är ju inte mittenpartiets tre låtar precis av för hackor de heller… Texterna cirkulerar kring livets små frågor och stora gåtor, med ifrågasättandet av förenklade lösningar och totalitär trosuppfattning på central plats. Kritiken är dock mer sorgsen och melankolisk än ilsken och aggressiv, och ilskan vänder sig oftare inåt än utåt.

Kollegor här på WeRock har tidigare påkallat behovet av en ”egen bedömningsskala” för DARK TRANQUILLITY; från lägsta betyget Mycket bra upp till Suveränt/extraordinärt (Tomasz Swiesciak om ”Fiction” 2007) och menat att ”DARK TRANQUILLITY lägger sig jämsides OPETH i toppen på den svenska metaltronen” (Henrik Nygren om ”We Are The Void” 2010). På denna väg fortsätter bandet nu på sitt 24:e år och sitt 10:e studioalbum. Med ”Construct” närmar vi oss definitivt något bokstavligen suveränt. För min del hade DARK TRANQUILLITY kunnat få ta de nyskapande elementen ett steg längre än vad de faktiskt gör. Men det här är mycket, mycket bra och gör att det kommer att vara fortsatt högintressant att följa bandet och att invänta även ett elfte album inom, hoppas vi, sisådär en tre år till.

/BiblioteKarin

Skivor

Amorphis – Circle

Lämna en kommentar

ARTIST: Amorphis
TITEL: Circle
RELEASE: 2013
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Titeln på finländarnas nya album, det elfte i ordningen, är faktiskt fullt lämplig då det näppeligen finns band som har ett så tydligt identifierbart sound som just AMORPHIS. Det tar inte många sekunder in i öppningslåten Shades Of Gray för att inse att det är just AMORPHIS man lyssnar på.

Hade bandet inte varit så pass bra på att skriva bra låtar hade det kunnat vara hur tråkigt som helst. Nu vet man att även om skivan inte håller toppklass rakt igenom så kommer det finnas åtminstone några låtar som ser till att uppfylla kvalitetskvoten.

För det är i ärlighetens namn inte svårt att inse att det för bandets del inte handlar om att ta jättekliv i utvecklingen. Bandet har sin nisch, och de fyller den med den äran. Då köper jag att det i stort sett låter exakt likadant som det gjort sedan ”Eclipse” från 2006 då Tomi Joutsen kom med i bandet. Den mannen har en pipa som jag mer än gärna lyssnar på – rensången och growlet är i vanlig ordning helt suveränt trakterat från denne hårfagre man.

Spelmässigt låter det också precis som vanligt. Det har ju aldrig handlat om att spela mest tekniskt för AMORPHIS – det man excellerar i är de mer än lovligt smäktande gitarrslingorna som bölas fram av huvudsaklige låtskrivaren Esa Holopainen och Tomi Koivusaari.

Det finns ett knippe riktigt bra låtar på ”Circle” – The Wanderer, Narrow Path, Into The Abyss och Hopeless Days har fått rotation så det smäller om det och kommer fortsättningsvis att få det. I dessa låtar tränger kvalitén i bandets låtsmidande igenom på ett väldigt övertygande sätt. I övrigt känns det som att bandet har presterat bättre, och mer stringenta skivor än ”Circle” som hamnar i mellanskiktet rent betygsmässigt.