Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Mental Cruelty – Zwielicht

Lämna en kommentar

ARTIST: Mental Cruelty
TITEL: Zwielicht
RELEASE: 23/6 2023
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

MENTAL CRUELTY listas på Metal Archives som symfonisk deathcore. Jag vet inte vad ni kommer att tänka på när ni ser den genrebenämningen, men jag tänker på FLESHGOD APOCALYPSE med brutala breakdowns och rikligt med sång i pigsqueal-skolan.

Och dra på trissor – det är exakt det vi får – redan i första låten Obsessio a Daemonio. Ni får ursäkta den något raljanta tonen, men om jag någonsin har haft förväntningar på en skiva innan jag ens har lyssnat på en ton, ja då är det ”Zwielicht”, som är det tyska bandets fjärde fullängdare.

Hade det inte varit så att MENTAL CRUELTY hade kirrat biffen på ett till stora delar utmärkt sätt hade detta kunnat bli hur ostigt som helst. De symfoniska elementen går jag igång på, och det rejält. Stämningen som piskas upp i låtar som Pest och den fullständigt massiva Symphony Of  A Dying Star där de folk metal-iga inslagen märkligt nog höjer låten i mina öron, är så fruktansvärt njutbara att jag knyter nävarna i extas.

Är ”Zwielicht” enbart dessa tre låtar som höjer skivan? Nä, såklart inte – den här skivan sjuder av kreativ skaparkraft – varenda låt har moment som är så helvetiskt bra att det bara är att baxna. Till och med det lilla intermezzot som Zwielicht utgör höjer den rent triumfatoriska trion i slutet på skivan; redan tidigare nämnda Symphony Of A Dying Star, efterföljande The Arrogance Of Agony som jag nästan håller som skivans i särklass starkaste låt, och avslutande A Tale Of Salt And Light drämmer hem poängen att MENTAL CRUELTY har gjort en av årets mest intressanta skivor.

Det är framför allt låtskriveriet som ligger på en vansinnigt hög och jämn nivå som gör skivan till en hit – lägg därtill ett band som har kapacitet att få två så uttjatade element som det core-iga och det symfoniska att faktiskt funka och kännas fräscha. Gitarrspelet och sången är det som ytterligare höjer denna skiva. Sången, ja. Lukas Nicolai har en av de mest mångsidiga vokala uttrycken jag hört på länge. Sedan är det en smaksak om man gillar pigsqueal eller inte. Ibland tycker till och med jag att det blir för animerat, speciellt i samband med breakdownsen, men det är en radanmärkning.

Det som också drar ner skivan något är produktionen. Ja, när det gäller deathcore så ska den vara kompakt. Men det hade inte skadat om den hade fått aningens mer luft, det hade faktiskt kunnat höja skivan än mer.

Skivor

Haradrim – Death Of Idols

Lämna en kommentar

ARTIST: Haradrim
TITEL: Death Of Idols
RELEASE: 23/6 2023
BOLAG: Trust No One Recordings/EAT Heavy Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag blir alltid glad när det kommer promos från Tomasz och Erik – de har hittills visat sig ha ett rätt bra korn för att leta upp band som ligger och puttrar i undervegetationen redo att brisera.

HARADRIM (såklart bonuspoäng från undertecknande bibliotekarie för referensen till Tolkien) från de norra delarna av landet har kokat ihop en till stora delar riktigt sympatisk skiva.

Det som jag mest går igång på är det rent fantastiska gitarrspelet från Anton Palmborg. Här finns en otroligt fin stringens i både riffen som ledigt pendlar mellan de crustiga delarna till de svärtade ditona. Lägg därtill en kuslig skicklighet att väva in rent infernaliskt snygga melodislingor och vi får en skiva som detta hänseende smeker trumhinnorna på rätt sätt.

Och det börjar bra direkt – titellåten är en av de bästa låtarna på plattan, och det är lite av ett tveeggat svärd att öppna med en så pass stark låt med ljuvlig stämning och furiösa blastbeats som triggar igång nackmuskulaturen hos mig direkt. Jag skriver tveeggat för det är svårt att följa upp en dylik låt, och trots idogt lyssnande så faller jag inte lika hårt för Venus Falling som visserligen har en till stora delar nöjsam musikalisk båge, men där refrängen aldrig riktigt lyfter för mig.

Ska jag hitta en akilleshäl hos HARADRIM så är det faktiskt – för en refrängdåre som mig – just refrängerna. Här finns några som jag tycker drar ner helhetsintrycket, och som om bandet hade kört låtarna ytterligare ett varv med sträng blick på detta hade fått mig att höja betyget ett snäpp. Så pass bra är nämligen ”Death Of Idols” i övrigt.

Här finns ett underbart driv i härligt stökiga Tyrant, furiösa Nero som med emfas visar att korthet är en dygd, brutalt drivande Conquest och snyggt snirkliga Acheron som jag verkligen gillar. Jag uppskattar också hur sömlöst Palmborg och Dennis Sjögren (bas) går mellan black metal och crust på ett väldigt balanserat och bra sätt. Sången är en ren dröm – brötigt och köttigt, men med en tydlighet i fraserna som gör att det går att höra vad som sjungs. Produktionen är föredömligt uppstyrd.

Jag ser, med tanke på hur sympatisk ”Death Of Idols” är, fram emot att få höra mer från den här duon.

Skivor

Cattle Decapitation – Terrasite

Lämna en kommentar

ARTIST: Cattle Decapitation
TITEL: Terrasite
RELEASE: 12/5 2023
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin

Hur många av er var det som diggade ”Death Atlas”? Rätt många skulle jag tro. För egen del lyssnade jag inte på den alls. Jag hade nämligen hamnat i en av mina sedvanliga svackor när det gäller CATTLE DECAPITATION. 2009 tokdyrkade jag bandet på ”The Harvest Floor”, ”Monolith Of Inhumanity” tröttnade jag raskt på, ”The Anthropocene Extinction” älskade jag. CATTLE DECAPITATION har blivit ett varannan-skiva-band för mig, märkligt nog.

Med detta i åtanke så kanske det är helt logiskt att jag går igång rätt rejält på ”Terrasite” som släpps på fredag. Efter första genomlyssningen var jag så till mig att jag använde frasen ”den här skivan får färgen att flagna från väggen” då jag diskuterade den med några av bloggkollegorna på Metallbibliotekarierna.

Är det då bara rens på detta alster? Nä, långt därifrån, men det hålls inte igen på höghastighetsspel, så mycket kan jag säga. Inledande Terrasitic Adaptation börjar i och för sig oerhört episkt mäktigt, ja, tungt till och med. Och djupt oroväckande. När väl renset kommer igång är det dock massivt mangel en rätt bra stund. CATTLE DECAPITATION visar i hela låten på hur oerhört mångsidiga de är. Stämningen är oerhört påtaglig, Josh Elmore och Belisario Demuzio kavlar ut riff och solon jag äter med sked, trummisen David McGraw lirar både snabbt och med sväng, och Travis Ryan, ja herrejävlar, han slevar upp en vokal leverans som i variationsgrad enbart kunde matchas av Trevor Strnad.

När jag lyssnar på ”Terrasite” så fladdrar namn som THE BLACK DAHLIA MURDER, BEHEMOTH och MISERY INDEX förbi i skallen vilket inte ska tas som kritik mot vad som pågår på den här skivan. CATTLE DECAPITATION har något helt eget i sitt uttryck som det inte är svårt att uppskatta. Detta blir allt tydligare ju längre plattan varar, och när sista låten Just Another Body drar igång så tänker jag att jösses vilken logisk låt att avsluta med. Hela låten känns som en present. Från det magiska pianospelet i början till rensången i slutet sitter jag som förstummad av hur bra detta är.

CATTLE DECAPITATION har lyckats göra en mycket bra skiva som, om man gillar bandet sedan innan, nog kommer att få fler att springa till skivbutiken än undertecknad. Kolla in den.