Etikettarkiv: 8/10

Skivor

At The Gates – War With Reality

Lämna en kommentar

ARTIST: At The Gates
TITEL: War With Reality
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hur följer man upp, när man faktiskt bestämt sig för att följa upp, ett av metallens verkligt klassiska plattor? Alldeles oavsett om bandet ens har valt att förhålla sig till ”Slaughter Of The Soul” i samband med processen med ”At War With Reality” så kan ni ge er bara den på att alla andra som lyssnar på ”At War With Reality” gör det.

På samma sätt som jag emotsåg att få lyssna på nytt material från AT THE GATES på samma sätt bävade jag inför lyssnandet. Samtidigt som jag applåderade bandets utgivande av nytt material då den så kallade avslutningsturnén som tog sin början redan 2008 med ett antal rent extatiska spelningar, desto mer fasade jag för vad som skulle möta trumhinnorna. Tänk om materialet var dåligt, eller än värre, framkallade en känsla av likgiltighet? Runt 15 genomlyssningar kan jag säga – mina farhågor var inte besannade.

”At War With Reality” är en bra skiva. Är den lika bra som sin föregångare? Bryr vi oss verkligen? Tiden ger skivor ett visst skimmer, och nog har ”Slaughter Of The Soul” i det närmaste kramats ihjäl genom tidens obönhörliga marsch, så det kanske är lika bra att sätta ner den kvarnsten som den skivan skulle kunnat ha blivit när man lyssnar på ”At War With Reality”?

AT THE GATES befolkas av ett gäng musiker som har varit med länge. De vet hur man skriver musik som fastnar, och de har gjort sig skyldiga till bra, verkligt bra och fenomenal musik tidigare. Därför bör det inte komma som en överraskning att redan från låt ett Death And The Labyrinth så kan jag konstatera att AT THE GATES inte tappat denna förmåga. Det är, tack och lov, fullt ställ från slag 1 med ett underbart tvåtaktsparti. Pengar på banken liksom! Titellåten fortsätter med patenterad tvåtakt över 6/8-feel som har blivit lite av bandets signum. Inte mig emot då detta låter skrattretande bra. Tunga The Circular Ruins innehåller ett av skivans intressantaste riff – kolla in partiet vid 1:38 så kommer ni fatta vad jag menar. Partiet är försvinnande kort, men satan vilket geniriff!

”At War With Reality” innehåller gott om fina låtar – The Conspiracy Of The Blind, Eater Of Gods, Upon Pillars Of Dust och avslutande The Night Eternal skulle pryda en setlist med hedern i behåll.

Det jag tänker mycket på när jag lyssnar på ”At War With Reality” är hur självklart AT THE GATES det låter om materialet. På gott och ont naturligtvis. Man vill ju som lyssnare känna igen sig men samtidigt bli överraskad. Och visst känner jag igen mig – överraskningsmomentet blir däremot inte lika stort som jag kanske hade önskat mig. Jag visste redan på förhand att det rent spelmässigt skulle låta bättre än bra – riffen med Anders Björler och Martin Larsson låter prick så snygga som jag trodde att de skulle göra, Jonas Björlers basspel är precis så stabilt som jag förväntade mig, och Adrian Erlandsson trumspel låter precis så tajt och svängande som det ska göra. Det som får mig att haja till lite extra är Tompa Lindbergs sång. Det märks så tydligt att han har lyckats med det han förutsatt sig – att höja sitt textförfattande till nästa nivå – att detta såklart påverkar hans sånginsats. Jag har faktiskt aldrig hört mannen gasta med sån övertygelse som han gör här.

Har man ett förhållande till AT THE GATES musik sedan tidigare tycker jag att man ska kolla in ”At War With Reality”. Utan att på långa vägar komma i närheten bandets klassiska Skiva har AT THE GATES mejslat ur sig en skiva som verkligen inte behöver skämma för sig och som utan vidare mankemang ger bandet existensberättigande ett tag till. Och det är ett betyg så gott som något i min bok.

Skivor

Opeth – Pale Communion

Lämna en kommentar


ARTIST: Opeth
TITEL: Pale Communion
RELEASE: 2014
BOLAG: Roadrunner Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En ny skiva från OPETH är någonting som gör att jag alltid spetsar öronen lite extra. Jag tvekar inte att utnämna bandet till en av mina top 5 favoriter genom tiderna, och utnämner utan minsta omsvep gruppen till det enda svenska band i den tyngre genren som en möjlig ”vinnare” till Polarpriset.

Med osviklig integritet för låthantverk har Mikael Åkerfeldt lett bandet från storhet till storhet. Jag vet att det var många som tyckte att ”Heritage” var en alltför stor tugga att svälja. Jag tycker att skivan bör hamna i kategorin ”ingen dålig skiva, men inte lika elitartad fantastisk som bandets övriga diskografi”. Att skivan innehöll aningens för svaga låtar tycker jag var dess största problem, inte som så många, att bandet nu hade övergett sina extremmetalrötter, aka – growlets fullständiga försvinnande. (Vill man ha det är det bara att gå på konsert med bandet – på alla utom en turné har man kört dödsrosslande låtar så det stod härliga till.)

Efter säkert 10 genomlyssningar tycker jag att bandet kommit tillrätta med stringensen på låtmaterialet. Visst, det är fortfarande proggigt och det bjuds ”bara” på rensång, men man måste vara döv för att inte tycka att låtarna på ”Pale Communion” är fan så mycket bättre än de på ”Heritage”. Varenda låt har något element som gör att jag går fullständigt bananas – antingen det är den extrema dikotomin mellan det sanslösa svänget i början av Eternal Rains Will Fall och det oerhört skira i samma låt, eller det extatiskt mäktiga partiet som inträder 6 minuter in i Voice Of Treason.

Åkerfeldt svarar inte bara för stringent låtskrivande – han har fått till en sånginsats som inte annat än imponerar. Med självklar pondus axlar nu bandledaren rensången, en stil han tidigare har uttryckt tycker är betydligt svårare än growlet, med en bravur som går rätt in i hjärtat. I övrigt är det, såklart, mer än habilt spel från övriga bandmedlemmar. Axerot lirar, precis som vanligt, med en självklarhet. Tänk vilken sanslös utveckling den mannens lir har genomgått: från tvåtaktsfantom i BLOODBATH till en trummis som lirar med finess och känsla fullt ut för vad låtmaterialet kräver.

För det är låtarna som imponerar mest på mig – att förvänta sig att OPETH lirar på en nivå ganska mycket över rätt så många band är lika självklart som att förvänta sig blodvite om man hugger sig med kniv i låret – och jag tror nog att många med mig kan skriva under på att man förväntar sig lite mer från ett band som har levererat låtar som Blackwater Park, Ghost Of Perdition, Deliverance och White Cluster än av vilket band som helst. Gott är det då att kunna konstatera att OPETH nu är tillbaka med en i stort sett fullständigt lysande skiva som jag utan att tveka plockar fram ett betyg på den övre delen av skalan till.

 

Skivor

Allegaeon – Elements Of The Infinite

Lämna en kommentar

ARTIST: Allegaeon
TITEL: Elements Of The Infinite
RELEASE: 2014
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

 

ALLEGAEON har utvecklats till en labels drömband – vartannat år kommer det en ny skiva som kanske inte får folk att gå fullständigt bananas, så i alla fall får en hel del bra recensioner.

Jag uppskattade bandets tonkonst redan på EP:n som kom 2008 och på efterföljande fullängdaren ”Fragments Of Form And Function” som kom två år senare. Sen tappade jag intresset då ”Formshifter” från 2012 visade sig vara ett enda stort sömnpiller och jag tänkte att bandets melodiska dödsmetall hade passerat bäst föredatum.

När vi nu skriver 2014 ser verkligheten annorlunda ut. I ALLEGAEON har gitarristen Ryan Glisan slutat, detsamma gäller för tidigare trummisen Jordon Belfast. In har bandet plockat Michael Stancel på gitarr och Brandon Park. På köpet har de fått en nytändning som verkligen inte har skadat bandet. Faktum är att ALLEGAEON aldrig har låtit så här bra, eller haft lika starka låtar som på ”Elements Of The Infinite”. Det mest märkbara är att gitarrspelet har pushats till synnerligen höga och för öronen njutbara nivåer – Greg Burgess har fått en rejäl låga satt under ändalykten vad det verkar för banne mig om inte bara riffen ligger på en skön och meckig nivå, det liras solon som får det att vattnas i munnen.

Men vi ska inte bara prata teknikalitet – låtarna är det som står i centrum som sig bör. Varenda låt levererar musik av grym kaliber – redan efter andra lyssningen hade låtarna satt sig. Bland de låtar som sticker ut lite extra hittar vi tungt svängande (ja, faktiskt!) Tyrants Of The Terrestial Exodus, magiskt förträffliga Dyson Sphere som bjuder på glödande strängarbete, skönt hetsiga 1.618 som med en rent kriminellt snygg refräng får mig att förnöjt stampa takten, Biomech II som med råge straffar sin föregångslåt från fullängsdebuten och avslutande väldigt episka Genocide for Praise – Vals For The Vitruvian Man som inte bara ser bandet plocka fram de symfoniska takterna utan även spänna musklerna i fråga om längd på låtar. Den klockar nämligen in på över 12 minuter högoktanig musik.

Det är verkligen kul att se att ett band som tidigare har legat på en i många avseenden bra nivå övertyga på detta sätt. Jag plockar med gädje fram ett högre betyg denna gången, och rekommenderar verkligen att man kollar in ALLEGAEONs ”Elements Of The Infinite”.