Etikettarkiv: 9/10

Skivor

Witherscape – The Northern Sanctuary

Lämna en kommentar

The Northern SanctuaryARTIST: Witherscape
TITEL: The Northern Sanctuary
RELEASE: 2016
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Detta har varit en mycket emotsedd skiva för min del. Jag tyckte väldigt mycket om WITHERSCAPEs debutskiva ”The Inheritance” och hoppades innerligt att den skivan inte innebar det enda vi skulle komma att få från herrar Swanö och Widerberg. När nu ”The Northern Sanctuary” föreligger är det oerhört skönt att kunna konstatera att WITHERSCAPE inte har tappat formen.

I brist på bättre ord så karakteriseras ”The Northern Sanctuary” av en oerhörd spelglädje. Det går verkligen att höra att de har haft väldigt roligt under inspelningen, och det med rätta då det fullständigt strålar av självförtroende i stort sett varenda låt på skivan.

Öppnaren Wake Of Infinity är en rent lysande öppningslåt som bjuder på ett tvärsnitt av vad WITHERSCAPE handlar om; känsla, oerhörd mäktighet, nyfikenhet, sväng, extremt tajt gitarrspel och varierad sång. Det är inte svårt att gå igång fullständigt på detta veritabla och kvalitativa smörgåsbord som bandet dukar upp för lyssnaren i en enda låt.

Om jag jämför med debutskivan ”The Inheritance” så känns ”The Northern Sanctuary” mer stringent genomarbetad i hänseende till hur skivan som helhet sitter ihop. Samtidigt som bandet verkligen inte håller igen på sina ystra krumsprång (kolla bara in den extremt överstyrda fläsksynten i Marionette) så är det inte svårt att verkligen njuta av hur bra allt sitter ihop.

Ska vi prata lite om spelinsatser? Ja, det ska vi såklart. Ragnar Widerberg visar återigen vilken gudabenådad och hårt arbetande strängarbetare han är. Hans gitarrspel fullständigt gnistrar och glöder genomgående. Hans kompspel är tajt och solona är rejält inspirerande. Dan Swanö sjunger väldigt övertygande. Gosse vilka röstresurser den mannen besitter! Hans growl är grovt, men tydligt. Hans rensång är majestätiskt vacker. Trummässigt får vi några tekniskt briljanta fills, men mest handlar – och det gäller genomgående – bandets musik om att lira som ett band där alla beståndsdelarna ser till att skapa en större helhet.

Produktionsmässigt är det toppklass, vilket det ju brukar vara då Swanö sitter bakom spakarna.

Jag gav ”The Inheritance” ett högt betyg när jag recenserade den 2013. ”The Northern Sancturary” är – tro det eller ej – en bättre skiva vilket inte vill säga lite. Årsbästalistevarning? Ja, stenhårt!

 

Skivor

Katatonia – The Fall Of Hearts

Lämna en kommentar

ARTIST: KATATONIA
TITEL: The Fall Of Hearts
RELEASE: 2016
BOLAG: Peaceville Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det ska erkännas med en gång – undertecknad är mer än bara lite förvånad över de egna reaktionerna på svenska depprockarna KATATONIAs tionde fullängdare ”The Fall Of Hearts”.
Min personliga resa med bandet har varit en aning vikande under de senaste plattorna ”Night Is The New Day” och ”Dead End Kings”, skivor som varit bra under tiden de spelats men sedan nästan omedelbart efter fallit i glömska. Den höga ambitionen har liksom lagt krokben för känslan, och det senaste verket som verkligen stannat kvar är nog den lite mer avskalade och direkta ”The Great Cold Distance” från 2006. Till nu då, ska tilläggas, för ”The Fall Of Hearts” har satt sig som vårförkylning  i gubbtjyv. Dess vackra svärta och fantastiska melodier har lyckats nästla sig in och talar direkt till hjärtat – skivan är på ren svenska förbaskat svår att sluta lyssna på när man börjat!
Även fortsatt är KATATONIA ett band som lämnat growl och distade gitarrväggar bakom sig. Man behåller stundtals drivet ändå, men det är inte musik som är våldsam till sin natur. Det är musik som en sensommarnatt; mörk, varm och personlig. Som lämpar sig alldeles utmärkt för lyssning på egen hand, gärna i lurar där man tillåts följa med på resan helt ostört.
Totalt 13 spår, där det ena är starkare än det andra. Serein och Last Song Before The Fall bjuder på ett relativt snabbt driv, i Serac kan man ana OPETH i sina lugna vackra stunder (alltså OPETH från förr, inte det nya moderna och fluffrockiga OPETH) och spår som Old Heart Falls får hjärtat att dras ihop en aning av det vemod som ekar så vackert. Över hela skivan finns en sak som verkligen sticker ut: Jonas Renkse har aldrig sjungit bättre. Som vanligt är KATATONIA summan av alla delar, och Anders Nyströms & Roger Örjersons gitarrer är lika viktiga som Daniel Moilanens trumspel eller Niklas Sandins bas (bra insatser av de sistnämnda nykomlingarna förresten). Men. Det går inte att värja sig mot Renkses röst den här gången, och det bästa beviset återfinns i sista låten Vakaren. Det är ett extraspår om jag förstår saken rätt, men jag kan för mitt liv inte förstå varför. Låten har visserligen text på svenska, men resultatet är en KATATONIA-tagning som kan få vilken KENT-knarkande yngling att skaka av lyrikchock och spontanglädje. Strofer som ”spegeln står vinklad så man ser snö och sedlar falla” levereras av Renkse på ett sätt som får armhåren att krullas. På ett bra sätt…

Nä.
Tamejtusan om det inte är en arbetsseger när det gäller betyget (initialt hade jag den ett snäpp lägre, men med tiden har jag tvingats revidera upp det hela), och guldkant i tillvaron för KATATONIA så här långt in i karriären. De har sällan, kanske aldrig, varit bättre och med mer nerv och relevans i sin vackra vemodiga mörka skrud. Bara att reservera en plats på årsbästalistan!

Skivor

If These Trees Could Talk – The Bones Of A Dying World

Lämna en kommentar

imageARTIST: If These Trees Could Talk
TITEL: The Bones Of A Dying World
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Har ni känsla för feeling? Instrumentala post-rockbandet IF THESE TREES COULD TALK har det i vilket fall. Jag drabbas av samma känslostorm när jag lyssnar på bandets kommande platta ”The Bones Of A Dying World” som jag hamnade i när KHOMA släppte ”The Second Wave”, låt vara att svenskarna är snäppen hårdare än bandet från Akron i Ohio.

”The Bones Of A Dying World” är utan tvekan bandets hittills bästa och mest känslomässiga släpp och bandet verkar ha gått loss hårt i studion för varenda låt formligen vibrerar av patos.

ITTCT är verkliga genier på att faktiskt göra något av att de är tre gitarrister. Hur många band med tre gitarrister finns det inte som enbart låter den tredje dubblera vad nummer två gör? Jeff Kalal, Cody Keller och Michael Socrates jobbar inte alls så, utan låter melodier och slingor vävas in i varandra på sätt som tycks möjliga att variera i det oändliga.

Trummisen Zack Kelly och basisten Tom Fihe gör ett bra jobb även de, men det handlar ytterst lite om att framhäva sig själva på bekostnad av vare sig låtarna eller gitarrspelet.

Genomgående är det rent dräpande vackra låtar som bjuds. Från inledande Solstice till avslutaren One Sky Above Us tar ITTCT ett fast, bestämt men också ömt grepp om lyssnaren och övertygar mig om att detta är inte bara bandets bästa skiva någonsin, det är ett av de vackraste och mest stringent genomarbetade albumen vi kommer få höra under 2016.