Etikettarkiv: Blood Incantation

Årsbästalistan 2024 – Martin

Ett år till brädden fyllt med musik som överträffade alla förväntningar, så kanske man kan beskriva 2024? Inte bara gamla favoriter som visade att det faktiskt går att ställa extremt höga krav på deras musik, men också band som med debutskivor ser till att återväxten inom genren ligger på en stadig och hög nivå. 

Topp 10 Skivor

10. Reaperdawn – IN APHELION
En besinningslöst imponerande skiva, som med kraft befäster bandet som en urkraft med både djup credd och hantverkskunnande. Att produktionen är ännu bättre än på debuten skadar inte, men det är låtarna som hamrar in förträffligheten med emfas.

9. Solemn – IN VAIN
En skiva som det var värt att vänta på! ”Solemn” är exakt det som titeln betyder, en högtidlig och allvarsam skiva som tål att återkommas till gång efter gång. Fullpackad med känsla och stringent genomarbetade låtar har IN VAIN återigen övertygat mig om att de är ett av Norges bästa band.

8. The Formless Fires – KVAEN
En skiva som inte har en enda svag låt skrev jag i min recension av skivan. Jakob Björnfot bevisar igen vilken magisk låtskrivare han är. Skivan briserar av fantastiska insatser av samtliga inblandade på ett sätt som inte annat än kan imponera. Kalix bör vårda Björnfot med stor stolthet, för satan så bra musik han gör!

7. Coma – GAEREA
En bisarrt hypad skiva från ett band som byggt upp en fanatisk följarskara, med rätta. ”Coma” är en skiva som det tog tid att uppskatta för mig – som helhet i alla fall. När väl poletten trillade ner så gick det inte att bortse ifrån att detta är en av årets mest drabbande och desperat vackra skivor.

6. Omegon – WORMED
En djupt känslomässig skiva som ställer stora krav på lyssnaren. Men som belönar så pass mycket att den slår sig in på listan. Det bänds, stretas emot och ändå är detta en av de roligaste skivorna från 2024. Ett vittnesmål om hur bra teknisk dödsmetall faktiskt är, om man bara tar sig tid.

5. Songs Of Blood And Mire – SPECTRAL WOUND
En av årets mest balanserade plattor, i den betydelsen av att verkshöjden är sinnesjukt bra rakt igenom. Med spöklik närvaro och sjudande känsla har kanadensarna återigen bevisat vilket magiskt band de är.

4. Absolute Elsewhere – BLOOD INCANTATION
En skiva från ett band som vet exakt vad de sysslar med, och som både bestrider och bekräftar dödsmetallen som genre. Ett drömlikt tillstånd med lika delar PINK FLOYD som gamla MORBID ANGEL försatte mig i sällsamma tillstånd under lyssningarna.

3. Men Guðs Hond Er Stark – HAMFERÐ
Melankolins mästare HAMFERÐ svingar släggan med, återigen, förödande kraft och ackuratess. En skiva som skaver på fler än ett sätt, marinerad i sorg, död och våld och som demonstrerar vilken kraft det finns i det färöiska språket, mästerligt hanterat av sångaren Jon Aldará.

2. Kinship – IOTUNN
En sagolikt vacker skiva. ”Kinship” överträffade mina förväntningar redan med första låten på skivan, en 14-minuters episkt modig låt att inleda skivan med, och hamrar in resten av skivan med lika stor förträfflighet. En skiva som jag återkommit till varje vecka sedan den släpptes, och som jag fortfarande häpnar över hur bra den är. Att Aldará, ständigt denne Aldará, svarar för ytterligare en magisk sånginsats skadar ju sannerligen inte skivan.

1. Head Hammer Man – HORNDAL
Jag tror att det var flera av er läsare som anade att denna skiva skulle hamna högst upp i år. ”Head Hammer Man” är en skiva, likt flera av HORNDALS skivor, som talar till mig på ett sätt som inga andra skivor i år gör, eller ens kunde göra. Den talar till mig som fackligt engagerad, som socialist, som människa, och den gör det på ett sätt som ger återklang av historien. Att HORNDAL återigen lyckas göra en sak som storstrejken 1909 och historien om Alrik Andersson till något djupt personligt och som, igen, knyter an till orten Horndal är imponerande. Att musiken är lika innerlig som berättelsen, och som förstärker den på ett magiskt sätt gör att det hade varit en ren orimlighet att inte sätta ”Head Hammer Man” på plats ett i år.

Övriga betraktelser

Årets powermetal

2024 var ett år som jag inte gav speciellt mycket tid till powermetal, lite märkligt så jag verkligen gillar genren. Men med skivor som UNLEASH THE ARCHERS ”Phantoma”, FELLOWSHIPs ”The Skies Above Eternity” och DGMs ”Endless”  blev det ändå ett otroligt nöjsamt år.

Årets nostalgi

Är såklart NESTOR med ”Teenage Rebel”, en skiva som är ännu bättre än debuten och som med besked gav oss 80-talsdyrkare en skiva att återkomma till med glädje under 2024.

Årets upp till kamp

Vid sidan av HORDAL så dök tre skivor med mer politisk klang upp i mitt lyssnande under 2024. Den första är ”Djävulskorset” av LASTKAJ 14 som jag lyssnat vansinnigt mycket på. Med devisen trallpunk, jämlikhet, solidaritet har bandet hamrat in budskapet med melodi och en stor dyrkan av tvåtakt. Den andra är CHILDs ”Shitegeist” , en lika rask som arg skiva från ett band som inte bara fyller sin plats inom grindcoren med sträng arbetsmoral utan också med variation i låtarna. Den tredje är ”Dead End” av NIGHT FEVER som är ett hardcoreband att inte bara hålla koll på, utan dyrka. Varning utfärdas för den här skivan är fruktansvärt beroendeframkallande och skapade stora leenden på arbetsplatsen för min del.

 

Blood Incantation – Absolute Elsewhere

ARTIST: Blood Incantation
TITEL: Absolute Elsewhere
RELEASE: 4/10 2024
BOLAG: Century Media

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Såklart förhåller det sig med mig som för väldigt många andra lyssnare av BLOOD INCANTATION. Jag gillade ”Hidden History Of The Human Race” en hel massa och fattade inte poängen med ”Timewave Zero” alls. Respekterade, ja, absolut – det måste man göra när ett band så uppenbart gör vad de vill och struntar blankt i om folk gillar det eller inte.

Men frågan är om jag inte gillar bandet mest som de tar sig just nu, på ”Absolute Elsewhere”? Jag tror nästan det.

För såklart prickar bandet in rätt så många poänger redan innan jag lyssnat på skivan. Omslaget är ju episkt snyggt och det är två långa låtar som utgör skivan. Måste vara rena drömmen att ha på vinyl, dessutom.

Att bandet sedan slevar upp lika mängder av gammeldags MORBID ANGEL och NILE som ljuvt progressiva tongångar med fullständigt episkt gitarrspel. Första stycket The Stargate [Tablet I] är en av de enskilt bästa låtarna jag hört på hela året. Paul Riedls avgrundsdjupa sång som skickar oss rakt ner i 90-talet och växlingen mellan det dödsiga uttrycket och det progressiva hade kunnat bli så fel i många andra bands händer, men här känner jag mig, kanske inte trygg, men definitivt exalterad och investerad.

Jag upplever BLOOD INCANTATION som ett band som, likt en riktigt bra författare, verkligen vet hur hantverket ska bedrivas. Det finns ytterst få stunder på den här skivan som jag känner att bandet inte har koll på vad de vill göra. Eller stryk det, ni har ju sett betygstian redan – detta är en makalöst bra skiva!

Största delen av lyssnandet på ”Absolute Elsewhere” känns mer som en väldigt äventyrlig galaktisk utflykt, ett tillstånd att sjunka ner i, eller drömma sig bort med. Hur många death metalband kan skryta med att lyckas med det?