Etikettarkiv: Melodic Death metal

Skivor

In Mourning – Afterglow

Lämna en kommentar

imageARTIST: In Mourning
TITEL: Afterglow
RELEASE: 2016
BOLAG: Agonia Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det första jag reagerade på när jag såg omslaget till ”Afterglow” var att detta är det snyggaste omslaget som IN MOURNING haft överhuvudtaget på sina plattor. Sen började jag tänka på hur musiken reflekterades av omslaget.

IN MOURNING har ju alltid skämt bort oss lyssnare med bölande och oerhört vackra gitarrslingor. ”Afterglow” är inget undantag, och frågan är om inte svärtan är nyansen mörkare än på bandets tidigare skivor.

”Afterglow” är en skiva som tar något längre tid att försjunka i för mig än med föregångsskivan ”The Weight Of Oceans” då den senare präglas av mer eftertänksamhet men också mer extremer. Ta låt nummer två på skivan The Grinning Mist exempelvis. Den inleds nästan trevande, hemsökande och byggs upp till ett nästan explosionsartat klimax med ett magiskt vinden i håret-solo. Jag formligen älskar vad bandet åstadkommer i denna mästerliga och oerhört mäktiga låt, så pass mycket att den har en god chans att smyga sig in på en bra placering på en lista över årets starkaste låtar.

Letar ni efter en ”hit” lik Colossus på ”The Weight Of Oceans” så kommer ni inte hitta en sådan. Och det säger jag som en komplimang då denna skiva handlar mer om den helhet som låtarna skapar än enskilda beståndsdelar.

IN MOURNING är ju även summan av sina medlemmar, men jag måste såklart skriva lite om trummisen Daniel Liljekvist med ett förflutet i KATATONIA som kom med i IN MOURNING  2014. Med honom i bandet har det kommit in ett sväng som inte fanns i lika stot utsträckning innan, och det är bara att gratulera till detta.

Ska jag säga något negativt om skivan är det en sak som jag vill lyfta fram, och det är hur Liljekvists pukor låter. De är lite för torra för min smak, men det är såklart en liten anmärkning i det stora hela.

”Afterglow” är en fin skiva som jag verkligen njuter av, och som är väl värd att kolla in.

Skivor

The Hypothesis – Origin

Lämna en kommentar

imageARTIST: The Hypothesis
TITEL: Origin
RELEASE: 2016
BOLAG: Inverse Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Finska THE HYPOTHESIS väljer sannerligen inte en enkel väg att vandra då de lirar melodisk dödsmetall, en subgenre där det verkligen krävs extraordinära insatser för att tränga igenom både bruset från den övriga musiken i världen, samt de minst sagt uttjatade tongångarna  från den egna subgenren.

THE HYPOTHESIS  lyckas hyfsat. Det finns betydligt sämre skivor än ”Origin”, men också betydligt bättre. Bandet lyckas övertyga mig om att de faktiskt kan spela. Mest imponerar gitarristerna Juuso Turkki och Asko Sartanen med sitt sympatiska lir. Även de andra musikerna, trummisen Waltteri Väyrynen basisten Markku Ruuskanen och sångaren Antti Seppälä, lirar så pass bra som vi bör förvänta oss.

Det är såklart i låtmaterialet bristerna finns, för även om ”Origin” bjuder på en stunds trevlig förströelse så är det svårt att skaka av sig känslan av att ha hört detta innan. Alla subgenrer blir, nästan som en naturlag, efter ett tag inkrökta i sig själva och som följd väldigt urvattnade och slentrianmässiga. Jag tror visserligen inte att THE HYPOTHESIS närmar sig sitt värv slentrianmässigt, men som landet ligger så kämpar de redan nu i motvind.

Stundtals glimrar bandet till som i fina Atonement och Weak Story.  Även om de andra låtarna är sympatiska så är detta inget som verkligt fäster sig i sinnet och får nackmuskulaturen  att börja jobba.

”Origin” funkar fint som en stunds god underhållning, men förvänta er inget banbrytande.

Skivor

Omnium Gatherum – Grey Heavens

Lämna en kommentar

imageARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: Grey Heavens
RELEASE: 2016
BOLAG: Lifeforce Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nytt material från fiska melo-dödsarna OMNIUM GATHERUM brukar innebära en stunds god underhållning med snygga, för den finska scenen typiska gitarrslingor, pompös melankoli och allmänt välljudande musik.

Jag har på bandets senare alster alltid funnit minst en handfull riktigt bra spår som har gjort att jag har byggt upp en mäktig längtan efter att få se bandet live, något som ännu inte blivit av.

”Grey Heavens” är en skiva, inte lika bra som ”New World Shadows” men betydligt bättre än efterföljaren ”Beyond”, om ni frågar mig.

Om vi ska klara av det negativa först så lider bandet av mer än lovligt ostig rensång. Jag skruvar faktiskt på mig när denna kommer in i slutet av öppnaren The Pit som annars är en fin dänga. Bandet håller en bra höjd i låtar som Frontiers vars refräng är så himlastormande episk att jag knyter nävarna i exstas så knogarna vitnar, Foundation, The Great Liberation och Storm Front som sticker ut lite extra i mina öron.

Produktionsmässigt låter, såklart, gitarrerna och klaviaturen bäst. Det skaver något mellan dessa instrument och resten av orkestern. Mest sticker sången från Jukka Pelkonen ut – han har en väldigt rå röst för att sjunga i ett melodiöst death metalband om ni frågar mig, och hans stämma är inte den lättaste att foga in i ljudbilden.

Trots detta är ”Grey Heavens” en bra skiva som jag förmodligen kommer att återvända till under året. Suget att se bandet har inte minskat i vilket fall!