Etikettarkiv: Ne Obliviscaris

Skivor

Stortregn – Impermanence

Lämna en kommentar

ARTIST: STORTREGN
TITEL: ”Impermanence”
RELEASE: 2021
BOLAG:  The Artisan Era

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Du vet den där känslan när man liksom verkligen vill gilla något, men innerst ine vet att det liksom inte är sant?

Precis så är det med STORTREGN och deras femte platta ”Impermanence”. Det är stundtals så där vansinnigt episkt och allomfattande att man vill vara en del av detta allt, samtidigt som sanningen är att man inte klarar av att vara intresserad på riktigt och egentligen går och funderar på om man ska äta havregrynsgröt eller mackor till frukost. Typ. Hjärnan vill alltså att man ska tycka att det här är ruggigt bra, medan hjärtat mest säger ”baha, lyssna på NE OBLIVISCARIS istället” – och som vi alla vet kan man inte vinna en kamp mot sitt eget hjärta i långa loppet.

Alla låtar har tuffa namn och sitter mer eller mindre ihop i en enda lång progressiv dödsleverans.  Spår som Ghost Of The Past, Cosmos Eater, Impermanence, Multilayered Chaos med flera har egentligen inga brister. De är i sig perfekta och vävs samman. Felfritt framförda, fläckfritt komponerade, fantastiskt levererade. Och tråkiga, tyvärr.

Jag vill gilla STORTREGN, inte bara för att de har ett ruggigt coolt bandnamn utan för att de stundtals träffar så där löjligt rätt att det får en att spontant utbrista i glädjerop medan man viftar med armarna i glädje. Tyvärr varvas det med långa perioder när man totalt zonar ut och inte ens  håller reda på vad bandet pysslar med eller vet vilken låt det är, och det är försås inte underlag för att högt betyg.

Listor

Årsbästalista 2017 – Martin

2 kommentarer

Nu är den här, årsbästalistan för 2017! Dags att kasta ett diaboliskt getöga på vilka plattor som var störst, bäst och vackrast under det gångna året. Här bjuder Martin Bensch på sitt personliga facit i ämnet. Enjoy!

Topp 10 skivor

10. ENFOLD DARKNESS – Adversary Omnipotent

En av de absolut mest tekniska plattor jag hört på år och dag, är också en av de mest underhållande. Det märks att ENFOLD DARKNESS har tagit hela 8 år på sig att göra den här skivan – varenda låt är sjukligt genomarbetad – och skivan är trots sin för subgenren långa speltid helt magisk. Att den gick på repeat under den veckan efter att den kom ut – ja, det är inte så konstigt då den är extremt rolig att lyssna på.

9. ELDER – Reflections Of A Floating World

Årets mästarprov i vad man kan säga med gitarrer går utmärkelsen med råge till ELDER. Det här bandets kärlek till just gitarren utmärker ”Reflections Of A Floating World” så till den milda grad att jag baxnar av pur glädje. Hela plattan präglas av både en nyfikenhet och stadga i bandets hemvist doomen (även om de söker sig allt längre bort från denna) och visar med tydlighet på ett band som verkligen vet vad de vill med sin musik. Det sjuder och bubblar, för att i ibland koka över genomgående på den här skivan som är så detaljrik att jag upptäcker nya nyanser och infall för varje lyssning.

8. THE LURKING FEAR – Out Of The Voiceless Grave

Jag tänkte att den här skivan är ytterligare en dödsskiva i den långa räcka av dödsskivor som Tomas Lindberg har medverkat på, men du glade vad jag bedrog mig! Det här är sannerligen inte en alibiskiva för att kunna turnera ytterligare en sväng för att undvika den ack så enahanda och energifattiga vardagen – här är det fullt ställ, och ”Out Of The Voiceless Grave” är packad med låtar som lever och andas såväl hantverks- som yrkesstolthet.

7. NE OBLIVISCARIS – Urn

Att en skiva som jag hade noll förväntningar på hamnar på min årsbästalista är vittnesmål nog för att skivan är väldigt bra. ”Urn” av extremt progressiva australiensiska NE OBLIVISCARIS är en helt igenom galet bra platta. Efter något trötta ”Citadel” framstår ”Urn” som en kanonad låtar från ett band som verkar ha hittat inte bara gnistan, utan en hel vulkan att skapa musik med. För oss progressiva nördar är detta såklart ren öronmumma, för ett NE OBLIVISCARIS på skaparhumör genererar ofta extremt bra musik. Det är ett sant nöje att bli uppläxad på det här sättet.

6. LEPROUS – Malina

Episk, progressiv, snygg. Tre adjektiv som utmärker en av årets mest intressanta plattor. Att LEPROUS musik kanske är lite för polerad för de flesta må vara hänt, men när bandet matar på med sån magisk tonkonst som i Bonneville, Illuminate och The Weight Of Disasters då är det omöjligt att inte kapitulera. Framför allt då Einar Solberg levererar en sånginsats som skickar rysningar av välbehag nerför ryggraden.

5. THE GREAT DISCORD – The Rabbit Hole

Det sägs att andra skivan är den svåraste. Det märks då i alla fall inte på ”The Rabbit Hole” som känns som en mer genomarbetad och jämnstark platta i jämförelse med debuten ”Duende” där THE GREAT DISCORD golvade mig storligen. Det här är en skiva som glöder med mycket känsla och driv – Fia Kempe skämmer återigen bort oss med en sånginsats som det brinner om. Inte undra på att låtar som redan ligger på en väldigt hög nivå höjs ytterligare ett snäpp med en sån magisk sångerska. Enskilda medlemmar är en sak – ”The Rabbit Hole” känns som en konstnärlig prestation från ett band som sannerligen vet vad de står och vart de är på väg.

4.  SPIRIT ADRIFT – Curse Of Conception

Att jag skulle gilla andraplattan från mitt favoritband inom den amerikanska moderna doomscenen var kanske lite av en så kallad no-brainer, men jag var inte beredd på den rent massiva lyssnarupplevelse som ”Curse Of Conception” är. Den fullkomligt sprudlar av infall och nickningar till ett 1980-tal som jag anar har stor betydelse för inte bara för bandet i sig, utan även för många lyssnare som har tagit skivan till sina hjärtan. Att SPIRIT ADRIFT även vågar ta ut svängarna i rent magiska låtar som visserligen har sin tydliga hemvist i doomen, men ändå fylls med så mycket energi av det – låt oss kalla det positiva i brist på bättre ord – som bandet känner för sin musik, ja då är det väldigt svårt att inte gilla ”Curse Of Conception”.

3. PERSEFONE – Aathma

Personliga favoriterna PERSEFONEs ”Aathma” var årets mest emotsedda skiva för min del. Hade jag byggt upp orimliga förväntningar? Som ni förstår är jag inte besviken på den här skivan – den slår sig in på den övre halvan av listan av flera anledningar – och den känns både som att återse en kär gammal vän som sedan drar iväg på nya hisnande äventyr. För det är verkligen de två ganska disparata känslorna som präglar mitt förhållande till det här orimligt suveräna bandet från Andorra. Vid det här laget så är jag beredd att tillåta bandet vilka grepp som helst, jag har så starkt förtroende för vad PERSEFONE gör att jag vet att det oftast blir bra. Och det glöder verkligen starkt om ”Aathma” som bjuder på flera tunga gäster – kanske har detta sporrat bandet lite extra  – för i låtar som exempelvis Prison Skin och Stillness Is Timeless når bandet kosmiska nivåer. Legendariskt bra?  Ja, bra nära!

2. SOEN – Lykaia

Redan från första lyssningen av ”Lykaia” kände jag att skivan hade en högst rimlig chans att hamna på min årsbästalista. Den här skivan präglas av en genomträngande ärlighet och genomsyras av en sorts sökande självklarhet som kommer till sin rätt i varenda refräng på skivan. Faktum är att just refrängerna enbart är en av sakerna som har gjort att jag har återvänt gång på gång till ”Lykaia” – mest har jag känt en stark dragning till Joel Ekelöfs helt magiska stämma som kommer till sin fullständiga rätt i låtar som spränger varenda känslobarriär. Kolla speciellt in Opal som har en refräng som jag med självklarhet utnämner till den bästa från 2017.

1. MASTODON – Emperor Of Sand

Jag hade lämnat MASTODON lite grand bakom i det enorma skivflöde som, i vanlig ordning, utmärkte 2017. Jag fick inte ens en promo på ”Emperor Of Sand”, och det dröjde flera veckor efter det att skivan släppts innan jag lyssnade på den. Och upptäckte att det var hart när omöjligt att lyssna på något annat! Jag är helt överväldigad av ”Emperor Of Sand” som är fylld till brädden av känslomässig ljungeld och låtar späckade med innerlig sorg och frustration. Att MASTODON har lyckats åstadkomma sin bästa skiva sedan ”Crack The Skye” är ett faktum.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets roligaste återkomst
Per Möller Jensen återvänder till trumpallen i ROAD TO JERUSALEM, som kanske inte är det coolaste bandnamnet, men musiken är desto bättre. Och framför allt så märks det att den gamle THE HAUNTED-batteristen tycker det är kul musik han är en del av.

Årets ”Martin lär sig uppskatta genre”
Om doomen var genren som jag lärde mig att uppskatta förra året, så har power metal intagit samma roll i år. Jag har gottat ner mig nåt fruktansvärt i ”Apex” av UNLEASH THE ARCHERS och”Immortal” av FIREWIND.

Årets gammal är äldst
Två saker som stack ut för mig i år när det gäller gamla band: SLAYER svarade för årets bästa konsert på Copenhell med en setlista som pyrde av gammalt material, och THE HAUNTED släppte en illa sympatisk skiva (igen) med ”Strength In Numbers”.

 

Listor

Årsbästalista 2017 – Fredrik

Lämna en kommentar

Som Bruce Buffer skulle ha sagt: ”Ladies and gentlemen – IT’S TIME!”... Nu är den här, årsbästalistan för 2017! Dags att kasta ett diaboliskt getöga på vilka plattor som var störst, bäst och vackrast under det gångna året. Här bjuder Fredrik Sandberg på sitt personliga facit i ämnet. Enjoy!

Topp 10 skivor

10. WORMWOOD – Ghostlands / Wounds From A Bleeding Earth
Svenska fullängdsdebutanterna WORMWOOD bjuder på stämningsfull och vacker, men ändå inte alltför nedslipad, black metal med påtagliga folkmusik-inslag. ”Ghostlands” är aningen ojämn, det medges, och har därför under året sakta men säkert dalat på min personliga topplista. Den högsta toppen, spåret Tidh Ok Ödhe, är dock möjligen årets vackraste låt, vilket räddar en plats på listans sista plats.

9. AUGUST BURNS RED – Phantom Anthem
Det är egentligen rätt sällan metalcore-band verkligen förmår fånga mitt intresse, men här händer det. AUGUST BURNS RED har hittat formen, och levererar en hård och intrikat platta som för mig känns mer varierad och hållbar över tid än något de släppt sedan ”Constellations”.

8. BLOODBOUND – War of Dragons
Jag vet, jag vet… ”War of Dragons” är så pass polerad att man antagligen blir blind om man tittar (lyssnar?) direkt på den, och BLOODBOUND känns väl egentligen som ett mindre förvånande inslag på scenen under Eurovision Song Contest än under till exempel Wacken Open Air? Men, med det sagt, även polerat guld är guld, och det går inte att förneka hur löjligt catchy flera av låtarna på ”War of Dragons” är, eller hur bra det pompösa överspelet faktiskt funkar. Det gäller bara att komma över eventuella spärrar kring det där med ”guilty pleasures”…

7. THE GREAT DISCORD – The Rabbit Hole
THE GREAT DISCORD är ett band som går sin egen väg, och så även på årets ”The Rabbit Hole”. Jag skulle säga att detta släpp jämfört med debuten ”Duende” (2015) erbjuder en mer sammanhängande helhet. Byggstenarna består av såväl tyngd som värme, hårdhet som krispig sprödhet, och dessa är intelligent ihopskruvade till en vacker slutprodukt. Sångerskan Fia Kempes behagliga röst lyckas ändå sticka ut som det vassaste vapnet.

6. SHORES OF NULL – Black Drapes for Tomorrow
När PARADISE LOST inte riktigt fick till det så bra som jag hoppades på, finner jag detta år mitt premium-mörker hos SHORES OF NULL. Det är dystert, dystopiskt, tungt men ändå med en påtaglig skönhet, och växelverkan mellan kraftfull rensång och guttural growl funkar finfint. Titelspåret Black Drapes for Tomorrow samt Donau är de allra starkaste korten, då melankolin här svämmar över alla breddar på ett sätt som nog inte ens nämnda flod kunnat förmå.

5. NE OBLIVISCARIS – Urn
Hur beskriver man enklast en supernova fångad inuti ett prisma av kristall, buren av en ännu brinnande Fågel Fenix i en pung vävd av skir guldbrokad…? NE OBLIVISCARIS är ledigt årets topplistas minst lättlyssnade band, så till vida att alla deras låtar (ofta närmare 10 minuter långa) erbjuder tusen subtila nyanser som måste upptäckas lite i taget, över loppet av många genomlyssningar. Här finns osande ångest och kompromisslös aggressivitet, men också mängder av spröd skönhet där bandets användande av vackra violiner bör erhålla ett särskilt omnämnande. ”Urn” är en svår skiva, som kräver mycket av lyssnaren för att ge något i retur, men dess kapacitet att betala tillbaka insatsen är hög.

4. DECAPITATED – Anticult
Fuuuuuuuck! Förlåt, man får inte svära som seriös skribent, jag vet. Men det är något i energin hos ”Anticult” som liksom sabbar sådana ambitioner. Skivan sliter och drar i kedjorna, blottar huggtänderna och morrar från djupt ner i strupen på ett sätt som inte låter sig ignoreras. Polackerna har ersatt den allra mest komplexa meckigheten med ett rakare, skitigare dödsmetall-driv, och det svänger utav bara h- …ja, det där varma stället. Mosh!

3. HORISONT – About Time
Göteborgarna har subtilt vävt in en liten dos tidigt åttiotal i sin sjuttiotals-rock, och resultatet är mycket lyckat. Vid en första genomlyssning kan ”About Time” framstå som en trivsam bagatell, och på sätt och vis är den väl kanske det. Vi snackar klassisk hård rock (där särskrivningen är både medveten och korrekt) utan krusiduller. Samtidigt är mängden genuint hittiga spår på skivan imponerande, då samtliga av spåren The Hive, Electrical, Without Warning, Letare (som är det där HORISONT-obligatoriska spåret på svenska) och Hungry Love är givna ”på repeat”-låtar. Även resterande spår håller klart godkänd klass, så pallplatsen är välförtjänt.

2. SOEN – Lykaia
Årets vackraste skiva, och möjligen även den jag objektivt sett skulle framhålla som störst konstnärskap. Att den snubblar på mållinjen beror enbart på att de allra lugnaste partierna tappar något lite i tjuskraft, medan de lite mer intensiva, gitarrdrivna spåren är häpnadsväckande bra. Låtar som Sister, Opal och Sectarian lämnar det mesta annat som släppts i år långt bakom sig. Rakt igenom erbjuder plattan suggestiv och förförisk sång, starka melodier, bra tryck i ljudbilden och en svårslagen melankolisk skönhet.

1. TROUBLED HORSE – Revolution on Repeat
Ibland behöver det inte vara svårare än att lira behagligt flummig rock ’n’ roll med bra driv, ett sjujäkla sväng och tillräckligt mycket nyanser för att höja helheten från ”stark tävlande” till ”vinnare”! Jag medger utan omsvep att TROUBLED HORSE inte alls har samma verkshöjd som andraplacerade SOEN, men vad spelar det för roll om det ändå är ”Revolution on Repeat” som mer än någon annan skiva detta år gått… tja, just på repeat?

Ta det bästa från akter som WITCHCRAFT och GRAVEYARD och kombinera, så hamnar du rätt nära vad vi här har att göra med. 70-talet är definitivt förebilden, och denna kärleksfulla hyllning träffar mitt i prick. Förutom mängder med svulstig groove finns här som sagt detaljer som lyfter helheten till toppnivå. Vackra harmonier får man sitt lystmäte av i  Which Way To The Mob, som är en av årets allra bästa enskilda låtar. Ens dagliga dos charmig humor erhålls genom glimten-i-ögat-skojfriska My Shit Is Fucked Up och trivsam tyngd av något modernare snitt bjuds i Track 7. Summa summarum: Vi har en vinnare!

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets favoritfall
Flera stora akter som alltid brukar vara starka släppte i år skivor som förvisso inte alls var dumma, men som ändå inte riktigt förmådde kvala in på topp tio-listan. Bland dessa återfinns till exempel MASTODON, THE HAUNTED, SÓLSTAFIR och PARADISE LOST. Som sagt, inte alls dåliga alster, men ändå i samtliga fall något under förväntan.

Best of the rest
Att plocka en handfull låtar som kan sägas vara bättre än övriga är alltid ett omöjligt uppdrag. Om jag nu ÄNDÅ skall försöka mig på just detta, väljer jag att framhålla spåren nedan. Samtliga återfinns, för den goda sakens och informationsvärdets skull, på plattor utanför årsbästalistans topp tio:

AVATARIUM – The Starless Sleep
DIABLO SWING ORCHESTRA – The Age of Vulture Culture
KREATOR – Gods of Violence
LEPROUS – Coma
MIMIKRY – När Du Var Min
NORDJEVEL – Krigsmakt
SÓLSTAFIR – Ísafold
THE MIDNIGHT GHOST TRAIN – The Watchers Nest
THE UGLY KINGS – Promised Land
VULTURE INDUSTRIES – Strangers

Underbart är kort
Hade NORDJEVELs ”Krigsmakt” varit en fullängdare istället för en trelåtars EP, och haft bibehållen kvalité i låtmaterialet, hade den enkelt gått in på topp tio. Detta är riktig rå, skitig och framför allt bra black metal!

Gitarronani FTW!
I kategorin ”Årets snyggaste gitarronani” kommer MARTY FRIEDMAN och hans släpp ”Wall of Sound” etta, trea, fyra och nia – eller typ så, åtminstone… Bästa spåret är om du frågar mig excellent vackra och finurligt varierade Whiteworm, som utgör en hel musikalisk resa alldeles på egen hand.

Dimensionslära
I år var det bredden som var behållningen, snarare än spetsen. När jag strax innan jul plockade ut 100 låtar med 100 olika artister från året så tvingades jag faktiskt gallra, inte fylla ut. Bredden har alltså varit genuint fantastisk i år! Å andra sidan kan jag personligen känna att kvalitén på de sista två-tre platserna på topp 10 var snäppet lägre än ett genomsnittligt år, så det var inte så där brutalt många släpp som nådde episka höjder. Antingen det, eller så är det bara jag som börjar bli en kräsen gammal gubbjävel – call it whatever way you want…