Etikettarkiv: Obsidian

Årsbästalistan 2020 – Amelie

Det här handlar om musik. Jag tänker inte säga ett ord om ni-vet-vad. Här är min årsbästalista och lite annat som jag tycker är värt att nämna om musikåret 2020.

Topp 10 skivor

10. City Burials – KATATONIA
Ett band att alltid återvända till när en vill ha det sådär mörkt och mysigt. De senaste släppen har inte riktigt nått mina hjärterötter så det känns skönt att få välkomna ”City Burials” och KATATONIA in på årets topplista.

9. The Gost Of Orion – MY DYING BRIDE
Listans första brittiska doom-band. Jag har inte riktigt uppmärksammat MY DYING BRIDE på tillbörligt sätt tidigare. ”The Gost Of Orion” är dock en skiva som inte kan förbigås. Något ojämn är den men med några helt fantastiska och starkt berörande låtar som Tired of Tears och inledande Your Broken Shore vilket renderar albumet en plats på listan.

8. Speglar Och Rök – LASTKAJ 14
Svensk punk med LASTKAJ 14, ett band jag upptäckte med 2014 års fantastiska album ”Becksvart”. Årets platta kändes till att börja med inte riktigt lika stark, tiden arbetar dock för den, och den tar sig självklart in bland årets topp 10.

7. Of Truth And Sacrifice – HEAVEN SHALL BURN
Tyskarna i HEAVEN SHALL BURN tar hem en ren arbetsseger med sitt dubbelalbum på nästan 100 minuter. Oupphörligt intressant, uppburet av en stor dos jävlaranamma.

6. Vökudraumsins Fangi – AUÐN
Årets ”upptäckt” för mig är isländska AUÐN som med sin charmiga black metal snabbt tog sig in bland årets favoriter. Rått och känslosamt på samma gång har ”Vökudraumsins Fangi” spelats otaliga gånger under mörka hösten.

5. Hunter Gatherer – AVATAR
Jag har haft en kärlek till AVATARs musik alltsedan deras debut. Dock är bandets skivor av väldigt olika karaktär och ”tramset” med förra given och låtsaslandet ”Avatar Country” gav noll och intet. Desto mer glädjande när ”Hunter Gatherer” visar sig vara en av bandets bästa skivor till dags dato.

4. Obsidian – PARADISE LOST
Efter att ha placerat 2015 års ”The Plague Within” på förstaplatsen när det året sammanfattades var jag en liten aning besviken på ”Medusa” (2017). Årets album har allt vad en vill ha av PARADISE LOST och lite till i form av några fina överraskningar.

3. Uncrown – AGES
Melodisk black metal-bandet AGES dundrade in med storm med sin debut 2015 och jag placerade den högt på det årets bästalista. Vartefter åren gått gav jag nästan upp hoppet om att något mer skulle komma från bandet men så i år slog de till igen! Lika fin, lika svart och lika melodisk seglar ”Uncrown” upp högt i årets lista.

2. Moment – DARK TRANQUILLITY
DARK TRANQUILLITY gör aldrig fel och här med ”Moment” gör de mer än rätt. Storslaget på bandets eget ödmjuka sätt skrev jag när jag recenserade skivan och den beskrivningen håller fortfarande efter ännu ett otal lyssningar sedan dess.

1. Utgard – ENSLAVED
De norska hjältarna i ENSLAVED tronar i toppen – igen är jag benägen att tillägga, det är som en vana. Även om faktiskt förra plattan ”E” (2017) inte riktigt levde upp till mina, alltid skyhöga, förväntningar på bandet.

”Utgard” är en så gott som fulländad platta, både i enskilda delar och helheten. Jag värjer mig lite för att ge ENSLAVED ännu mer cred, de har skäppan full, men det är bara att backa och buga för kombinationen perfektion och känsla såsom den bjuds här.

Övriga betraktelser

Årets internationella debut
Tidigt på året kom den, den danska kvartetten KONVENTs debut. Fyra kvinnliga musiker som spelar rå och blytung doom där vokalisten närmast growlar örona av dig. Ta dig tid med ”Puritan Masochist”, det betalar sig.

Årets svenska debut
Mer doom! De skånska bandet MALSTEN släppte sin ”The Haunting Of Silvåkra Mill” mitt i sommaren. Ljusa nätter och mörk doom kanske inte alltid känns kompatibelt men sanningen är att ”The Haunting…” funkar i alla lägen. Ett konceptalbum med fyra fullmatade spår i en riktig skräckhistoria.

Årets omslag
Niklas Sundins konst har en aktningsvärd verkshöjd. När han nu officiellt lämnat  DARK TRANQUILLITY som gitarrist finns han ändå med i skapandet. Detta omslag är magnifikt, detaljrikedomen känns igen från Sundins tidigare arbeten men färgskalan, mättnaden, kontrasterna gör detta unikt. För att se frontbilden i större format klicka i topplistan ovan.

Några album till att uppmärksamma…
Strax utanför topp 10-listan hittar vi, utöver nämnda debutanterna MALSTEN och KONVENT även fina släpp av APOCALYPTICA, ZIFIR, TESTAMENT, KVELERTAK, VAMPIRE, UADA, MR. BUNGLE och LUSTRE. Sen finns det också en del som hamnat lite mer utanför i lyssningen än de hade bort och jag vill nämna ett par av dem särskilt.

Enmannabandet KVAEN släppte debutalbumet ”The Funeral Pyre” tidigt på året. Melodisk blackish metal. Släppet uppmärksammades en del, bland annat i Nephentes strömmade måndagssändningar där en kunde hör ett samtal med Jacob Björnfot i april. Och ändå tog det mig ända till nyss för att jag skulle ge den tid nog. Detta är ett band jag kommer hålla koll på framöver. Franska HYRGAL släppte sitt andra album sent, i december, och deras likaså melodiska black metal vill jag också lyfta fram. Kolla in albumet ”Fin De Règne”.

Och framtiden då?
Ja jag tänker inte försöka spå något längre fram än 2021 och även det känns högst vanskligt i dagens läge.

Visst har det släppts en hel massa läcker musik under 2020, men ändå inte noterbart fler album än vanligt trots att många musiker sägs sitta hemma och komponera i större utsträckning nu när pandemin hindrar alla livespelningar. Jag tror dock att det är nu som korken går ur flaskan och att vi 2021 kommer överösas av uppdämt skapande. Det välkomnar vi och sedan hoppas vi på en konsertsommar och höst som blomstrar överflödigt!

Paradise Lost – Obsidian

ARTIST: Paradise Lost
TITEL: ”Obsidian”
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Dra mig baklänges vad bra den här skivan är!

I ett tidigt skede utlovade undertecknad en recension av plattan, för att sedan draaaaa uuuuuut på det, helt enkelt eftersom skivan förtjänat tid att sjunka in och få ett rättvist betyg. PARADISE LOST är inga nykomlingar och gissningsvis krävs ingen egentligen närmare presentation av Halifax egna surputtar såhär 16 fullängdsskivor in på karriären, så låt oss istället placera årets ”Obsidian” i relation till bandets diskografi. Vi får till att börja med gå tillbaka till 2009 års ”Faith Divides Us – Death Unites Us” för att i modern tid komma i närheten på lika bra skiva, men det räcker inte riktigt där. ”Obsidian” håller som helhet en jämn och hög klass som placerar den nästan på par med ikoniska skivor som ”Shades Of God”, ”Icon” och ”Draconian Times”. Inte riktigt där, men nära nära.

Tror du inte på detta uttalande så lyssna på inledande Darker Thoughts. Sektionen från ca 1:45 in när själva låten tar fart? Gåshud. Singeln Fall From Grace som vid första soloanlyssningen kändes lite slentrian lyfts till riktiga höjder där den som andraspår ramas in av Greg Mackintosh bölande vackra gitarrslinga som låter just Darker Thoughts klinga ut och den drivna gotiska Ghosts. Den låten såväl som fjärde spåret The Devil Embraced är såna där låtar som PARADISE LOST egentligen gjort tusen av redan, men här träffar man helt rätt. Känslan och samspelet i bandets grundläggande motor – kompgitarristen Aaron Aedy, basisten Stephen Edmundson och trummisen Walteri Väyrynen – briljerar. Lägg till det att Nick Holmes levererar såväl stenhård och blytung growl (lyssna på Ravenghast), klassisk gothmörker (Forsaken) och känsla så har du receptet för en av de absolut starkaste skivorna vi sett under första halvan av 2020.

”Obsidian” har faktiskt inte ett enda svagt spår, och bjuder på stor variation. Aftonbladet delade ut 4 av 5 i sitt betyg. WeRock ger 9 av 10.  Missa inte den här skivan!