ARTIST: Raised Fist
TITEL: From The North
RELEASE: 2015
BOLAG: Epitaph
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie
Punk och hardcore ska, när det är som bäst, väcka lust och uppmuntra motståndets aggression i lyssnaren. RAISED FIST har alltid haft den inverkan på mig, inte minst vid sina högexplosiva scenframträdanden. Att därtill kunna förmedla den känslan via högtalare/hörlurar är en alldeles särskild konst, och kungarna av den konsten är just Luleåbaserade veteranerna i RAISED FIST.
Det är nästan sex år sedan förra plattan och sångaren Alexander Hagmans röst har kvar exakt samma ilska, samma styrka och samma bitska skrikighet som i tidigare album. Denna röst som är en viktig tillgång för bandet och avgörande för dess uttryck. Om förra plattan, ”Veil Of Ignorance”, var fylld av aggressiva explosioner med några insprängda mjukare spår har årets album ”From the North” mer av ”midtempo”-låtar (jaja, allt är ju relativt, det går såklart undan ändå när det handlar om RAISED FIST) och spår som inom egen ram bjuder på både softare och hårdare inslag.
Trots sedvanlig tyngd och snabbhet är det denna gång framför allt melodierna och sångbarheten i låtarna som ska framhållas, i spår som t.ex. Ready to Defy och Depression. Det är lätt att för sitt inre öra framgent höra en taggad publik hängivet yla med i In Circles (”Thiiis iis cloose to the eeend…”), där vi dessutom har en cesur – tre sekunders total tystnad – att gotta oss åt tillsammans med Alle Hagman och bandet. Några låtar lufsar på lite väl ”lagomt” kan jag tycka (Man & Earth, Sanctions och avslutande Unsinkable), men dessa spår blir samtidigt ett slags eftertänksamhetens vilopunkter i det framrusande tåg som plattan i dess helhet utgör.
Bästa spår då? Först var det de snabbare låtarna, som Chaos och galet speedade Gates, som tilltalade mig mest, men efter en stunds lyssnande har de melodiösa partierna nästlat sig in i hjärnan, och favoriterna nu är Ready to Defy, In Circles och vackert melankoliska Depression.
32 minuter. Det är vad vi får, lite snålt tilltaget för ett fullängdsalbum kan tyckas men i total energimängd motsvarar detta minst en fulltimme med de flesta andra band på marknaden. Och så varierad är plattan att det bara är att trycka på repeat och starta om när känslan av sista skrikets rysningar på din hud har ebbat ut.
