Etikettarkiv: The Satanist

Best of 2006-2015: Amelie

Är det ens möjligt att lista de 10 bästa skivorna från 2006 till 2015? Här är det Amelie som presenterar sitt bidrag till dessa försök!

Som antyds redan ovan är den här artikelns syfte ett redan från start helt omöjligt uppdrag. Det går naturligtvis inte att på något sätt utse de objektivt bästa albumen under en tioårsperiod. En lista av detta slag blir därmed med självklarhet subjektiv, ännu mer än vad en vanlig årslista brukar vara. Men genom att tillåta sig att färgas av de egna upplevelserna med och kring musiken blir uppgiften lustfylld. Fortfarande omöjlig, men lustfylld 🙂

ParadiseLost - The Plague Within
The Plague Within – PARADISE LOST (2015)

10. Vi börjar på plats tio med förra årets bästa album. Jag vågar faktiskt hävda in den på listan trots att den bara har ett års speltid i bagaget.

Bandet har oerhört mycket bra musik i sin katalog men efter ett ganska svagt släpp 2012 med ”Tragic Idol”, återkom PARADISE LOST 2015 med ”The Plague Within”, en komplett platta med allt vad gott är i bandets musik; melodier att älska, doomig tyngd i massor men också ett fantastiskt sväng och härliga refränger att gasta med i.

Satyricon - Satyricon
Satyricon – SATYRICON (2013)

9. Som ett av de klassiska norska black metal-banden är givetvis SATYRICONs tidigare plattor något jag lyssnat på men det var först med det självbetitlade albumet som kom för tre år sedan som jag riktigt tog bandet till mitt hjärta.

Vissa spår så trogna den norska – och den egna – svartmetallestetiken, andra med överraskande mjuka partier eller nästan helt utanför ”ramarna” som Phoenix, med sång av den tidigare frontmannen i MADRUGADA, Sivert Høyem. Och samtidigt finns en helhet som gör att plattan mer än gärna avlyssnas rakt igenom.

Fiction - DARK TRANQUILLITY (2007)
Fiction – DARK TRANQUILLITY (2007)

8. DARK TRANQUILLITY är för alltid ett av flaggskeppen för den melodiska dödsmetall som benämns Göteborgssoundet. Under årtionden har de varit riktigt stora här hemma och i världen men det har aldrig stigit medlemmarna åt huvudet, det är den uppfattning jag har i alla fall.

Albumet ”Fiction” som kom 2007 är ett mycket bra exempel på bandets hårda men hjärtevärmande musik. En av de plattor som snurrat oräkneliga varv i mina spelare och den håller bra att ta fram precis vilken dag som helst även så här nästan tio år efter utgivningen.

Årets släpp från göteborgarna ska vi återkomma till senare, när det blir dags att summera 2016…

Billy Talent II - BILLY TALENT (2006)
Billy Talent II – BILLY TALENT (2006)

7. Här har vi ännu en platta som varit med mig länge, länge och bokstavligen i ur och skur, ofta på vandring i skog och mark, under hela decenniet sedan den släpptes.

BILLY TALENTs både aggressiva och frejdiga punk-/hardcorestil och alltid engagerande texter tilltalar något djupt inom mig. Musik som en blir både glad och arg men framför allt starkare av. Jag tar inte i om jag säger att detta album aldrig har saknats i mina lurar längre än allra högst en månad i taget under dessa tio år. Det är hållbarhet och kvalitet det.

The Epigenesis - MELECHESH (2010)
The Epigenesis – MELECHESH (2010)

6. Nu blir det tungt. Detta är kanske musikaliskt den tydligast motpolen till punkflirten i det föregående bandet på listan, BILLY TALENT.

MELECHESH har sitt ursprung i Jerusalem men är nu lokaliserade huvudsakligen till Nederländerna. Deras mellanösterninspirerade black/death metal sträcker sig bakåt två decennier och ”The Epigenesis” blev en öronöppnare för mig. Tekniskt och tungt, men också mycket melodi får du när du lyssnar på fantastiska ”The Epigenesis”.

Theogonia - ROTTING CHRIST (2007)
Theogonia – ROTTING CHRIST (2007)

5. Det snällaste jag kan säga om sångaren Sakis Tolis engelska är att den är – söt. För mig funkar det, men senare skivor är helt klart mer sofistikerade än ”Theogonia”, som t.ex. ”Aealo”(2010) där ROTTING CHRIST samarbetar med klassiska körer och världsartister som Alan Nemtheanga från PRIMORDIAL och Diamanda Galàs.

Ändock vinner ”Theogonia” en klar arbetsseger med sina otroligt slitstarka och fångande melodier. Ska dock tilläggas att jag är lite glad att inte behöva låta den konkurrera med årets album ”Rituals” som hamnar utanför våra jubileumstidsramar – den återkommer jag till när det är dags för 2016 års bästalista.

 Mere Contemplations - ENSLAVEMENT OF BEAUTY (2008)
Mere Contemplations – ENSLAVEMENT OF BEAUTY (2008)

4. ENSLAVEMENT OF BEAUTY är tillsammans med BEHEMOTH det band som ledde in mig på den breda men ofta rätt knöliga vägen mot att uppskatta och senare alltmer älska black metal, även om knappast något av banden spelar renodlad svartmetall.

Efter ett uppehåll på 6 år återkom bandet 2007 med ”Mere Contemplations”, ett album som intog mitt hjärta från början till slut. Extrem metal i kombination med intelligent och vemodig lyrik, ”tonsatt filosofi” som jag skrev i recensionen när det begav sig. Sångaren och multimusikern Ole Alexander Myrholt har jag följt även i flera av hans andra band och musikaliska projekt, bland annat det mer renodlade black metal-bandet TREMOR. Betydelsen av dessa bands musik för mitt musikkonsumerande över åren går inte att överskatta.

Sound of a Playground Fading - IN FLAMES (2011)
Sound of a Playground Fading – IN FLAMES (2011)

3. Bandet har självklart sin plats i min topplista över åren på WeRock.  IN FLAMES är antagligen det enskilda band jag ägnat mest tid och skrivande på sajten under dessa år, i skivrecensioner och liverapporteringar. Under perioden har bandet gett ut fyra skivor; ”Come Clarity” 2006, ”A Sense of Purpose” 2008, ”Sounds of a Playground Fading” 2011 och ”Siren Charms” 2014.

”Come Clarity” fanns även den  i åtanke för denna topplista men ”Sounds of a Playground Fading” är definitivt den proportionellt mest spelade av de två. IN FLAMES blir ju mer eller mindre utskällda för varje skiva de gör, så också för denna. För mig är det dock en av deras allra bästa, kanske bara slagen av 2000 års ”Clayman”.

For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love. - ENTER THE HUNT (2006)
For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love. – ENTER THE HUNT (2006)

2. Den här skivan har ni redan kunnat se tidigare i jubileumsartiklarna, nämligen i min lista över bästa debuter under aktuella år. Nu tar den även en av topplaceringarna på den totala listan. ENTER THE HUNT var det band som fick mig att börja skriva om musik, först på min egen blogg (Kim bloggar) och strax därefter här på WeRock.

Det råa soundet tillsammans med Krister Linders unika röst har inget annat band ens kommit i närheten av de 10 åren sedan skivan med det besvärliga namnet ”For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love.” (ja det ska vara så många punkter) gavs ut. Bandet hade en uppföljare på gång och singeln Fighters släpptes 2009. Vid det laget hade sångaren flyttat till USA och något nytt album har vi inte sett till, tyvärr.

The Satanist - BEHEMOTH (2014)
The Satanist – BEHEMOTH (2014)

1. Den enda platta jag utdelat högsta betyg till under alla mina år på WeRock är något alldeles speciellt och måste givetvis toppa denna lista. BEHEMOTH var bandet jag i stort sett ”tvingade” mig att följa, jag skrev på bloggen då, tills jag började förstå det där med black metal. Och sen har mitt beroende bara ökat.

BEHEMOTH skapar med ”The Satanist” ett komplett album. Jag brukar fråga mig om det alls är möjligt att ge högsta betyg i en skivrecension. Det bör i så fall betyda att bandet omöjligt kan göra en bättre skiva efter det. Vilket gör att jag brukar backa även om albumet är helt fantastisk. Gällande ”The Satanist” ångrar jag ingenting. Med exceptionell musikalisk skicklighet förmedlas stora känslor och djup innerlighet. Decenniets bästa platta helt enkelt!

Robert Gustafsson: Best of 2014

Aldrig har WeRocks skribenter haft så svårt att krama ur sig årsbästalistor som detta (som musikår betraktat spretiga) 2014. Här nedan återfinns dock resultatet av Robert Gustafssons våndor. Mycket nöje!

10 bästa skivorna

10: ”Triumph And Power” – GRAND MAGUS
Jaha, jag överraskar mig själv en aning. Stod länge och väl framför skivhyllan med ett 60-tal plattor och plockade efter hur jag tyckte att de höll detta nådens och extremt skivstarka år 2014, och fann mig flytta den här plattan högre och högre. Svenskarnas heavy metal är måhända en aning enkel, men jag har effektiv prånglat den på svågrar, grannar och arbetskamrater som gillat den lika mycket som jag. Ett kvalitetssläpp av bandet!

9: ”At War With Reality” – At THE GATES
Alltså… det tog ett tag innan nostalgifiltret släppte igenom den här plattan, men det går liksom inte att förneka dess styrka. Imponerande att kräma ur sig det där med oket från ”Slaughter Of the Soul” på axlarna.

8: ”Òtta” – SÒLSTAFIR
Vete fanken om detta är hårdrock, post rock, rock, pop, skägg i motljus, känslor i sonisk form eller en resa över väglöst land på Island, och jag kunde faktiskt inte bry mig mindre. Det är bra.

7: ”Death By Burning” – MANTAR
Otroligt bra debut. Tyska duon har trummor, gitarr, sång och stake. ”Death By Burning” är en av de skivor jag spelat allra mest under året, och låten Astral Kannibal fångar prick hela essensen av bandet. Att man dessutom levererar live gör att du missar på egen risk!

6: ”Relics Of Sulphur Salvation” – VANHELGD
Döden bor i Mjölby! Ett vanligt år hade detta toppat årsbästalistan, för gosse – det var länge sen jag blev så tagen av en dödsmetallskiva. Ruggigt bra, och det här är en sån där skiva jag prånglar på alla jag kan numera.

5: ”Bled White” – NOVEMBERS DOOM
Att som skiva nummer 9 i ordningen åstadkomma sitt starkaste kort i karriären vittnar om en oerhörd lyhördhet, nyfikenhet och kreativitet. Amerikanska NOVEMBERS DOOM svepte undan fötterna totalt på mig i samband med släppet ”Bled White”, och den här skivan är löjligt jämn. Dessutom sjunger Paul Kuhr rent av fantastiskt. Vilka känslor han kan förmedla!

4: ”Foundations Of Burden” – PALLBEARER
När man närmar sig den absoluta toppen ett sånt här år så avgörs nästan placeringarna till syvende och sist på en form av maggropskänsla. PALLBEARER är det bästa som hänt doom metal sen skivat bröd och Leif Edling, och andra plattan ”Foundations Of Burden” är ett enormt utvecklingssteg mot debuten. Sången är så känslofylld, låtarna så bra. Ändå är de inte bättre än 4:a detta år. Varför? Jag vet ärligt talat inte. Dagsform?

3: ”Once More ’Round The Sun” – MASTODON
Varje gång jag inte lyssnat på den här skivan utan bara hållit i den har jag liksom tänkt att den nog inte är så bra. Att det var bättre förr. Varje gång jag har lyssnat till den så har jag spelat luftgitarr, sjungit med, dansat, hamrat trumspel på kuddar och generellt tänkt att det är bandets bästa. Mitt obeslutsamma jag är fortfarande i strid med sig själv, det enda jag vet är att detta är riktigt bra.

2: ”Echoes & Cinder” – ANCIENT ASCENDANT
Med lätthet den skiva som jag lyssnat på flest gånger i samband med träning. Varierad, driven, spännande, bra låtar – what’s not to like? Har du inte koll på det brittisk/svenska bandet sedan innan så skaffa det. Nu. Annars missar du något stort.

1: ”The Satanist” – BEHEMOTH
Titeln. Omslaget. Nergals kamp och vinst mot leukemin. Redan innan skivan landade i min spelare var detta nästan legendariskt och omsusat material, och dessutom klarade låtarna att leva upp till förväntningarna. Att detta är årets platta står ganska tydligt ställt bortom allt tvivel, och det är bara att buga för polackernas egensinnighet och unika inställning till musikvärlden. Eller, ja, världen. BEHEMOTH är världens kanske just nu hetaste band, och ”The Satanist” var den bästa skivan 2014!

Övriga utmärkelser

Årets instrument-insats
Jahaja. Vem är egentligen årets bäste speleman? Normalt är ju deafault ett sådant här år herr Zakk Wylde, men jag väljer istället NE OBLIVISCARIS Tim Charles som lirar fiol, keyboard och sjunger rent med den äran på ”Citadel”.

Årets sånginsats
Får gå till Paul Kuhr efter insatsen på NOVEMBERS DOOM-pärlan ”Bled White”. Oavsett om det är growl eller ren sång så har han förmågan att verkligen kanalisera ett oerhört känsloregister. Imponerande!

Årets mest skruvade
Collision” av TELLUSIAN. Det låter som om NAPALM DEATH och BOB HUND haft fylleslag i studion och spelat in resultatet. Fascinerande och… rätt bra, faktiskt.

Årets flopp
Flopp och flopp… men besvikelse. Det är HIGH SPIRITS och deras ”You Are Here”. Måhända är det mina förväntningar, men det levde inte alls upp till vad jag hade trott. Tyvärr.

Årets mest oväntade
Får väl bli att IN FLAMES gjorde en KENT-platta. ”Siren Charms” är både en naturlig utveckling och ett uppseendeväckande kliv för bandet. Men jag gillar det, det är det intressantaste göteborgarna har gjort på 10 år, typ.

Årets mest förväntade
Att VADER för en till platta och det låter precis som…. VADER. Och det är ju så man vill ha det!

Årets personliga fynd
Oj vad många det finns att välja på. VANHELGD, ANCIENT ASCENDANT, TEMPLE OF VOID… men till sist måste ändå rösten falla på tyskduon MANTAR. Debuten ”Death By Burning” är fantastisk, och bandet levererar dessutom live. Och visst är det något speciellt med en duo?

Årets sömnpiller
Trumspelet signerat Phil Rudd på AC/DC-plattan ”Rock Or Bust”. Herrejesus vad träigt!

Årets omslag/förpackning
Överlag tycker jag att det är lite svagt med extra sexiga förpackningar och omslag i år. Läckrast är nog ”The Satanist” av BEHEMOTH, eftersom såväl titeln som målningen på framsidan ger ett episkt avtryck.

Årets spelning
KADAVARs gig på Getaway Rock Festival var en enda röra av svett, skägg och sväng. Tamejfanken det bästa jag sett på… ja.. otroligt länge!

Årets låt
Förstås ett närapå omöjligt uppdrag, men jag finner det ändå svårt att förbise The Ghost I Used To Be med PALLBEARER. Runners-Up? Hur många som helst!

Behemoth – The Satanist

BEHEMOTH "The Satanist"ARTIST: Behemoth
TITEL: The Satanist
RELEASE: 2014
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Amelie

Nu kunde man på allvar tro på talesättet att ”fan har gått och blivit religiös på gamla dar”! Eller i det här fallet är det BEHEMOTHs frontman Nergal, som använder ett helt batteri av referenser till kristen tro och ritual i nya albumet ”The Satanist”. Albumets inledande spår annonserar jordens undergång med Blow Your Trumpets Gabriel, syftande på ärkeängeln som blåser i sitt horn och förkunnar den yttersta domens dag. Gabriel startar därmed BEHEMOTHs mässa som 44 minuter och och nio spår senare avslutas med den ”frikyrkojublande” O Father O Satan O Sun!. Däremellan finner vi låtar med titlar såsom (i min översättning) Svart mässa, Bed för oss Lucifer och Amen.

Det som fäster först vid de inledande lyssningarna är de mer melodisk styckena i låtlistan – ja, du läste rätt, jag skriver faktiskt BEHEMOTH och melodiskt i samma mening. Allt är ju relativt, men inledande förstasingeln Blow Your Trumpets Gabriel tillsammans med titelspåret The Satanist och avslutande O Father O Satan O Sun! är både melodiösa och riktigt svängiga, med extreme metal-mått mätt i alla fall. Fortfarande är dessa spår tre av favoriterna på albumet, vilket sedermera med alltfler lyssningar avtäcker alltmer av det typiskt behemothska soundet och den musikaliskt exceptionella skickligheten. Bestar som In The Absence Ov Light och Ora Pro Nobis Lucifer drar rysningar längs min ryggrad och jag är verkligen ”blown away” av detta.

I jämförelse med det förra mästerstycket från den polska kvartetten, ”Evangelion” (2008), är ”The Satanist” kanske mindre perfektionistisk, mindre ”elitistisk”, om uttrycket ursäktas, men i gengäld mer dynamisk, förmedlar mer stora känslor och faktiskt djup innerlighet. Frontmannen Adam ”Nergal” Darski fyller låtarna med sitt eget svett och sitt eget blod, sin stolthet, sin kamp och sitt personliga mod. Och resultatet är något som är fyllt både med extrem musikalitet, från första trumslag till sista ångestfyllda skrik, och samtidigt med stor intimitet. Infernos trumspel är, som alltid frestas jag att säga, överväldigande exakt. Att i detalj berömma musikernas yrkesskicklighet måste jag överlåta åt någon som bättre är skickad för det, men det musikaliska ymnighetshornet är fyllt med råge.

Jag är övertygad att BEHEMOTH år 2014, på sitt tjugotredje verksamhetsår och med sitt tionde studioalbum ”The Satanist”, kan göra det kräsnaste av sina fans tillfreds, samtidigt som bandet med detta album har en möjlighet som kanske aldrig förr att nå ut till fler och nya fans, musikälskare i allmänhet och hårdrockare i synnerhet.

Till BEHEMOTHs ”The Satanist” utdelar jag, för först gången någonsin för ett album, betyget 10 av 10. Detta är ren musikalisk magi.