Skivor

Serious Black – Magic

ARTIST: SERIOUS BLACK
TITEL: “Magic”
RELEASE: 2017
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

SERIOUS BLACK ångar på. Power metal-kvintetten släpper med “Magic” (som förstås blir en ordramsa som lyder serious black magic om man uttalar det hela i en strof) sin tredje skiva på lika många år. Trots den höga utgivningstakten lyckas man hålla hög kvalitet, och kanske är det rent av den starkaste plattan till dags dato. Undertecknad ska orda mer om det, men först måste vi prata om elefanten i rummet. Diskutera styggelsen som ligger och luktar i allas åsyn men som ingen tycks ha varit modig nog att sätta stopp för.

Ja – vi pratar om omslaget. Urban Breed må sjunga riktigt jävla bra, men idén att ha honom utklädd som en form av umbabumpa-version av Carl-Einar Häckner på konvolutet borde ha kvästs i sin linda. Inget fel med Carl-Einar, men jag vill gå så långt som att påstå att om du inte har koll på det här bandet innan och sen känner ett sug efter att spontantköpa skivan baserat på det intryck omslaget ger så är du inte vid dina sinnens fulla bruk. Sämst smak i år? Garanterat.

MEN. Med det sagt så är ju SERIOUS BLACK bra. Och roliga. Och mysiga att lyssna på. Det spelar mindre roll om man mangalr ut gladlynt dubbeltrampande power metal som Binary Magic, Burn Witches Burn och Lone Gunman Rule eller om det är mer emotionell och tyngre rock som True Love Is Blind eller Kill Me. Det funkar. Det funkar riktigt bra, och “Magic” är en skiva som håller jämna steg med det mesta som genren tycks kunna prestera. Jämför med bandets egna tidiga alster har herrar Breed (sång, Urban i förnamn), Dominik Sebastion (gura), Mario Lochert (basgura), Alex Holswartz (trummor) och Jan Vacik (keyboard) svarvat fram en jämn och fin platta. Du kan spela nästan vilken låt som helst – Mr Nightmist, Skeletons On Parade, Now You’ll Never Now – och det är finfint lir. Det finns bara en sak du ska hoppa över, och det är introt With A Tip Of The Hat. Det är nämligen den musikaliska motsvarigheten till omslaget, och det har vi ju redan konstaterat är… mindre lyckat…

Skivor

Paradise Lost – Medusa

ARTIST: PARADISE LOST
TITEL: Medusa
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Britterna PARADISE LOST är tydliga med en sak: de är ett band som spelar doom och döds. Måhända har deras mångåriga karriär bjudit på en hel del annat under årens gång, men nu på gamla dagar har man slutit cirkeln med sina egna rötter och är kort och gott nedstämda, dystra och elaka. Ett tydligt minne av det är sen i somras när bandet hade piskat upp en närmast yster stämning bland festivalpubliken på Gefle Metal Fest, och där publikfriande stycken som Say Just Words, Pity The Sadness, One Second, Embers Fire och Enchantment orsakat allsång och ringdans under kvällen. Perfekt läge att fortsätta publikflirten och glida hem med en enkel seger. Om det nu inte vore för att PARADISE LOST faktiskt är ett band som spelar doom och döds. Med öppna ögon väljer man att säga just det “nu är det slut på glädjen men det skiter vi i”, och leverera ett fullkomligt beckmörker i Beneath Broken Earth. Den låten är antagligen den ultimata motsatsen till publikfrieri och nästan en plåga att lyssna på i livesituationen.

Så. Vad har det med bandets färska platta “Medusa” att göra? Ingen av de uppräknade låtarna återfinns ju på den?

Svaret är rätt enkelt: den här nya skivan är ett manifest från bandet, en tydlig signal att det faktiskt inte spelar någon roll att medlemmarna närmar sig övre medelåldern och har hållit med detta värv i 30 år. PARADISE LOST är knäckande hårda om de vill, och klarar fortfarande att sabba humöret på vilken fest som helst.

Hur dystert kan det bli då?

Väldigt. Inledande Fearless Sky skiftar från stålgrå till becksvart. Gods Of Ancient är gamla PARADISE LOST i ny tappning, From The Gallows bjuder på en ensam gitarrslinga som står ut som en mistlur i dödsdimman. Vackra singeln The Longest Winter och titelspåret Medusa är antagligen de starkaste låtarna på skivan, och dessutom goda representanter för just den här skivan. Stenhårda, men ändå med det där oefterhärmliga gitarrspelet av Greg Mackintosh och den melodiska sången av Nick Holmes som signum. De gamla parhästarna har uppenbarligen tagit med sig en hel del dödskänsla från sina andra band VALLENFYRE och BLOODBATH, och det märks ju här med. Fast man gör det i den klassiska PARADISE LOST-tappningen så är detta helt klart bland det tyngsta och brutalaste man levererat på år och dar – det dröjer faktiskt till näst sista spåret Blood & Chaos innan man drar upp tempot och släpper in lite musikaliskt ljus (paradoxalt nog, med den låttiteln…).

Totalt sett är det här en skiva som kräver sina varv. Det är inte lättlyssnat, men gediget framfört och ihopskruvat. Det passar novembermörkret till, och efter de senaste släppen med PARADISE LOST så är det ganska härligt att få ta ett steg i annan riktning än mer av samma sak. Lyss och lär ynglingar. Gammal är äldst, surast och tyngst!

Skivor

Arch Enemy – Will To Power

Lämna en kommentar

ARTIST: Arch Enemy
TITEL: Will To Power
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Det är snyggt, det är gediget. Det är svensk melodisk death metal i sin prydno. Du vet vad du får och antagligen vill du ha just detta, åtminstone om du är ARCH ENEMY-fan sedan tidigare. Men det är fasen inte mycket till spänning att finna i “Will To Power”, bandets elfte fullängdsgiv (eller tionde beroende på hur man räknar). Många andra har gjort det tidigare och vad kanske värre är, ARCH ENEMY har också själva gjort det tidigare. Inte nödvändigtvis eller uteslutande bättre än denna gång, med det  är gjort så mycket och så frekvent att det är svårt att finna det speciellt stimulerande längre.

Några undantag finns; när White-Gluz växlar ner sitt growl och faktiskt t.o.m. rensjunger, med den äran, i Reason to Belive – jag trodde först man tagit in en annan sångare här. Det är jäkligt snyggt och melodin sitter som en allsångshandske redo att kastas knuten upp i luften. Jag tillhör dem som alltid starkt beundrat Angela Gossows röst och scennärvaro, och som samtidigt sett bandet med kraft fullfölja sin musikaliska linje med Alissa White-Gluz vid micken. Många fina melodier bjuder oss albumet förvisso och visst är det gott tryck i de båda släppta singlarna The World is Yours och The Eagle Flies Alone, eller Blood in The Water för att nämna några av flera.

Det går ju inte att ta ner betyget bara för att skivan tenderar att göra just mig lite lätt uttråkad – det kanske måste skrivas på kontot för att jag har förlyssnat mig på IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY m.fl. svenska melodiska dödsmetallband under åren, ARCH ENEMY själva inte att förglömma. De kommentarer jag läst som flaggar för att bandet här snarast förändrat sitt sound oroande mycket förstår jag dock inte alls. Har vi ens samma platta i lurarna?

Jag lyssnar gärna på “Will To Power” när jag vill ha något tryggt och vant i lurarna, ARCH ENEMY kan absolut sin sak. Alltså ett mer än godkänt habilt musikaliskt hantverk, men större än så är detta inte.

Worship the Riff!