ÄNTLIGEN dags att summera musikåret 2025, en återkommande tradition som varje år ger lika stora delar nöje som fasa. I vanlig ordning skulle det vara möjligt att rada upp en stor mängd skivor som förtjänar tid och plats i rampljuset och att placera 10 plattor på den slutliga listan fortsätter (lyckligtvis!) att vara knepigt.
Överlag har det – i mitt ringa tycke då – varit ett musikår med blandad kvalitet. Flera skivor av storheter som brukar falla mig på läppen har passerat förbi utan att göra avtryck eller lockat till den investering i lyssning som ofta krävs (Katatonia, Behemoth, 1914, Harakiri For The Sky med flera…), samtidigt som helt oväntade plattor bitit sig fast (årets andraplats är ett fint exempel på det!). I vanlig ordning är det skivor med fysisk utgåva som haft en chans att hamna på listan, och skörden detta år är väl en sisådär 70 plattor med release 2025 så konkurrens saknas inte.
Ändå har det varit tydligt att det finns 3 skivor som står ut lite extra. Pallplaceringarna är helt enkelt tydligt bättre än resterande startfält detta år…
Topp 10 Skivor
10. Swarming Angels & Flies (Sarcator)
…hård kamp om tiondeplatsen med flera ganska jämnbra skivor, så hur spikar man fast den till slut? Nyupptäckt dödsdoom från Structure (skivan heter ”Heritage”), ilsken återkomst av svenska thrashlegenderna The Haunted eller att Johan Langquist The Castle samlat ihop sina singlar till en självbetitlad fullängdare? Amorphis fina ”Borderlands” eller gemytlig och fin black metal från Voodus? Svaret måste till slut bli svenska Sarcator, och till det finns ett par tunga skäl: har man ett bandnamn som är en blandning mellan Kreator och Sarcofago, en sättning där alla medlemmar är födda mellan -99 och -05 men ändå är på sin tredje platta och desstom levererar en så här varierad och stenhård riffmacka så ska man hyllas! ”Swarming Angels & Flies” kan behöva ett par varv då det händer rätt mycket och varieras ordentligt mellan spåren, men jag kan inte hitta många bättre sätt att inleda 2026 på…
9. Trivia Godess (Year Of The Goat)
Norrköpings Year Of The Goat har – lite i skymundan – levererat ett helt knippe dunderplattor sen starten, men med årets Trivia Godess står stjärnorna i rätt linje. Allt faller på plats, och här mixas den lite psykedeliska ockulta rock’n’roll-känslan med svävande melodier som sätter sig som superlim. En sån där skiva som aldrig flyttar ut när den väl flyttat in och du börjat spela den, med låtar du nynnar på långt efter att de tagit slut.
8. Lonely People With Power (Deafheaven)
Jänkarna Deafheaven har snurrat ett varv nu. Från starten och framförallt genombrottet ”Sunbather” (2013) så har resan tagit dem bort från skostirrande och introvert, vacker och ilsken black metal till nån form av indiepop (”Infinite Granite”, 2021).. och så nu då, tillbaka full circle men rika på erfarenheter. Lonely People With Power är fullsmockad med desperation och ilska samtidigt som den har den där… nerven av vemod och skönhet.
7. Major Arcana (Novembers Doom)
Det är tolfte fullängdaren för veteranerna Novembers Doom, detta album. Personligen tycker jag jänkarna kan vara lite ojämna, och att diskografin rymmer såväl dunderplattor (”The Pale Haunt Departure” och ”Bled White”, till exempel) som relativt svaga alster (hej ”Hamartia!), men jag undrar om frontmannen Paul Kuhr nånsin sjungit bättre än nu? Han tokdominerar från start till mål, och när det kombineras med ett helt koppel starka låtar så sällar sig denna giv till bandets starka släpp!
6. Necro ((LIK)
Svenska LIK ställer skåp. Årets giv ”Necro” är ingen överraskning alls, det är alla volymrattar på elva, maximalt ställ och så ett sjuhelsickes sväng. Mer behövs inte, det räcker gott för att leverera årets bästa döds.
5. Blackbraid III (Blackbraid)
Oväntat nog så fastnade inte skiva nummer 3 från amerikanska Blackbraid från början, det var till och med en liten besvikelse som uppföljare på förra plattan (som ju tronade allra högst på min Topplista 2023). Redaktör Martin gav den 8/10 i recensionen, och jag gnuggade lite med den då och då utan att det verkligen… lossnade. Bra skit, men inte riktigt bra skit. Till dess att jag fick hem plattan fysiskt och den hamnade i annat media, hemma, i riktiga högtalare – och då lossnade allt! Det är fortsatt strålande, melodisk och episk black metal med lättsmälta riff och många hooks – som man vill ha sitt Blackbraid!
4. The Spin (Messa)
Detta är en mörk och alldeles underbar historia. Italienska Messa blandar en alldeles egen mix av progressiv doom, pop och introverta jazziga ballader och åstadkommer något som golvar mig totalt. Detta är bandets fjärde platta, men för min del en första erfarenhet. Stundtals är detta inte metal alls, stundtals är detta mest metal i hela världen känns det som, lite som en vacker lockande höststorm. Jävla bra upptäckt.
3. Ascension (Paradise Lost)
Dysterkvistarna från Halifax serverar ett av sina starkaste album under hela den 35-åriga karriären, och det ska sägas med en gång – när vi kommer in på listans pallplaceringar så kliver vi upp ett snäpp i nivå och kvalitet. De tre skivor som tronar högst har flest spelningar och en hållbarhet som imponerar, i detta fall så finns fasen inte ett enda svagt spår på hela plattan samtidigt som det strösslas rikligt med hits. Imponerande, och rätt härligt att ett gäng surpuppor som harvat i metallvärldens andradivision mer eller mindre hela livet utan att kompromissa ett jota kan få visa vad de kan.
2. Welcome To The Future (H.E.A.T)
Det här är med lätthet den skiva som spelats mest året som passerat. Det är en klackspark, ett fulfinger mot mörker och elände och en glädjespridare som passat som samtalskamrat oavsett om det varit på en löptur, i samband med jobb på hemmakontoret eller i lurar under pendling. Det är något så ovanligt som en melodisk hårdrocksplatta utan ett enda svagt spår, och med ett helt gäng låtar som når högt högt. Den investerade tiden gör dessutom att jag faktiskt kan närapå alla riff, texter, trumslag utantill trots att det i min ålder är något oftast reserverat för de gamla klassikerna. Länge länge brottades jag med om detta är nummer 1 eller nummer 2 i år – inte förrän i samband med att listan skulle formeras och nyårssupén känns nära landar den slutliga andraplaceringen. Men. Skulle man välja glädje så är det otvivelaktigt den här som är överst på pallen. Tack H.E.A.T, för leendet och ljuset ni släppte in i mitt liv 2025!
1. The Immortal (In Mourning)
In Mourning släppte en gång i tiden plattan ”The Weight Of Oceans”. Det var/är en av 10-talets absolut starkaste skivor, och har varit den referensram mot vilken jag har mätt alla deras alster efteråt. (Och en hel del andra plattor i genren progressiv döds om man ska vara ärlig – ett slags facit!) En höjd de inte riktigt nått igen, och det har varit närapå en given naturlag och inget konstigt med det.
Och så kommer den här skivan.
”The Immortal”.
Herrejösses!
Med låtar som As Long As The Twillight Stays, Moonless Sky, Staghorn, The Sojourner, Silver Crescent, Song Of The Cranes, North Star.. ja, det är bara att kapitulera och inse att herrar Tobias Netzell (sång, gitarr), Björn Pettersson (gitarr, sång), Tim Nedergård (gitarr) och Cornelius Althammer (trummor) har snickrat ihop en ny referensram att förhålla sig till, och till syvende och sist blir det naturligt att sätta denna platta överst på pallen 2025!
Övriga betraktelser
Årets Pod: B.L Metal Podcast
Detta har varit en härlig följeslagare under året, speciallt alla dedikerade specialavsnitt, med Sabbathsåret-avsnitten och Dissection-djupdykningen som extra höjdpunkter. Gillar man att ha roligt (vem gör nu inte det?) samtidigt som man får en skopa hårdrocksmusik är det här man hänger!
Årets Fulaste omslag – men musiken är bra: Winds Of Time (Wings Of Steel)
LA-baserade Wings Of Steel spelar hårdrock från 80- och 90-talet utan att sväva på målet. Det luktar lite gamla Helloween, Accept och Iron Maiden och äär musik som drivs av bra sång och hookiga riff. Den självbetitlade debut-EP’n och första fullängdaren Gates Of Twillight har haft de här två hästarna/pegasus-figurerna svart och vitt i en form av clas på sig och varit ganska ostiga – men det här är nog någon form av rekord. Nu är det all in, här ska varenda klyscha pressas in på omslaget och dömde man nu bara hunden efter håren så lyssnar nog ingen människa med lite smak och sans på detta om man inte vet vad det är innan – det är liksom motsatsen till lockande. Och det är synd det, för gosse – det här är bra grejer som drar mungiporna uppåt. Lyssna bara på We Rise här till exempel, som börjar lite klassiskt ”ballad-plockig” innan det brakar loss.
Årets comeback: Coroner och deras ”Dissonance Theory”
Ja, jävlar – hade du sagt att onådens år 2025 skulle ett avsomnat progressivt thrashband från Schweiz vars karriär peakade i slutet av 80/början av 90-talet återkomma från de döda och leverera så att de dyker upp på årsbästalistor till höger och vänster så hade jag såklart hävdat att du var utom dina sinnens fulla bruk. Men du hade haft rätt. Att släppa en platta av denna dignitet efter över 30 års paus från förra given gör det ganska givet: detta är med lätthet årets comeback. Nära nära Topp 10!
Årets Liveplatta: D-A-D ”Live From The Arena”
Det har varit ett fint år för liveplattor. Excellenta släpp från Rotting Christ, 1349, Kanonenfieber, Groza, Saxon och Primordial till trots: detta är den platta som snurrat mest frekvent och det är ett pärlband av hits och äldre örhängen som bandet avtäcker på hemmaplan, komplett med gästsångare och allt. Kärlek all around.
Årets Konsert: Candlemass 40-årsjubileum på Berns, Stockholm
Spelningen: felfri. Sjukt bra ljud, sjukt bra låtar, sjukt bra framförande. Däremot var detta lite av ett antiklimax och typ motsatsen till hur man firar ett jubileum. Annonserar man att det är ett ”unikt jubileumsgig” så får man faktiskt försöka göra det till ett sånt också – detta var inget annat än ett helt vanlig gig från start till mål. Inga gäster, inga överraskningar, inte ett smack bortom det vanliga (till skillnad från t e x när bandet firade 20 år och bjöd på en sjuhelsickes kavalkad på Kolingsborg…). Att det ändå är årets gig säger att det ju trots allt var… ett sjuhelsickes bra gig!
Årets Farväl : Vila i Frid, Ozzy!
En för undertecknads del nästan livslång närvaro var han, the Prince of Darkness. Det är få förunnat att leva det livet, ta sig från ett hårt Birmingham och bli den största och mest kända rockstjärnan för att sedan orkestrera sitt avsked med en sista spelning på hemmaplan med hela världen som åskådare. Han kommer såklart att leva för alltid, och från 2025 är han en stjärna på himlen. Farväl Ozzy, tack för allt!
Fullängdsdebut som sannerligen förpliktigar inför kommande övningar från det här bandet. 
Jag tycker att det finns fog för att hävda att Dormant Ordeal är Polens just nu bästa band. Med förödande känsla för smatter parat med otrolig melodisk vurm är ”Tooth And Nail” en skiva som både känns totalt hemtam men också fruktansvärt fräsch. Mangel, sväng och magiskt bra känsla för låtskriveri gjorde det omöjligt att inte ha med skivan i listan.
Med magisk variation i både det instrumentella och i sången lyckades Aversed med ett konststycke – att göra en skiva inom den melodiska dödsen att kännas befriande fräsch och oerhört teknisk samtidigt. 
Sent ska syndaren vakna brukar det ju heta, och det blir ju tydligt när det kommer till åldermännen i Paradise Lost och vad jag har tyckt om bandets alster innan. De har aldrig varit bra nog för att knipa platser på årsbästalistan. Förrän nu, för det går inte att undvika att för mig är dysterkvistarnas sjuttonde skiva en helvetisk uppvisning i hur man får en skiva med över 50 minuters speltid att kännas alltför kort. Med en förkrossande tyngd överbevisar Paradise Lost mig om att jag har gått miste om ett konstnärsskap – och att detta borde åtgärdas å det snaraste.
För att försöka tydliggöra hur egensinniga Vukovi är, kanske jag kan anföra det faktum att det alltså är två skottar med ett bandnamn som betyder ”vargar” på serbokroatiska, och som själva beskriver sin musik som en blandning av Skunk Anansie och Rage Against The Machine…?
Ja, det här var väl inte så märkvärdigt? Nej, det kan ju tyckas. Det är Hellacopters, så det är habil rock ’n’ roll, men egentligen inte så mycket mer… väl?
Att kalla en platta på närmare 43 minuter för en ”EP” är lite speciellt. För Nasum hade det varit en dubbel-skiva…
Det är ingen som behöver tvivla på att Dawn Of Solace är bördiga från vårt östra grannland. Den skira men betvingande blandning av melankolisk skönhet och svulstig svärta som bandet levererar är extremt typiskt för finsk metal under 2000-talet.
Ja, det är väl klart att årets bästa renodlade black metal (”in honor of the Devil”, som bandet själva skriver på sin Bandcamp-profil) kommer från Norrland.
Finska wikipedia beskriver bandet (ungefär) som en fortsättning på var Paradise Lost, Anathema och Tiamat lämnade ifrån sig stafettpinnen under 90-talets första halva, fast med vissa inslag av black metal. Inte helt oävet, får väl medges.
Jag respekterar det faktum att 1914 egentligen inte så mycket spelar låtar som de berättar historier, och att helheten är viktig för dem. Jag tycker verkligen att detta är hedervärt. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att jag någonstans tycker att det är lite, lite synd.
Den platta på årets lista som kräver störst investering från dig som lyssnare innan den börjar betala tillbaka. Österrikarnas post-black serveras i tiominuters-kolosser med lager på lager av detaljer och känslostämningar, så det är liksom inget som går att slölyssna på lite så där i bakgrunden – det är fullt fokus som gäller, kontinuerligt.
Låt oss avhandla det uppenbara först: Ja, skivtiteln är… skitnödig, och helt ärligt en aningen töntig. Jag fattar vad polackerna vill ha sagt, men jag tycker de missar önskad nivå avseende verkshöjd med detta språkliga angrepssätt.