Etikettarkiv: Arch Enemy

Arch Enemy – Will To Power

ARTIST: Arch Enemy
TITEL: Will To Power
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Det är snyggt, det är gediget. Det är svensk melodisk death metal i sin prydno. Du vet vad du får och antagligen vill du ha just detta, åtminstone om du är ARCH ENEMY-fan sedan tidigare. Men det är fasen inte mycket till spänning att finna i ”Will To Power”, bandets elfte fullängdsgiv (eller tionde beroende på hur man räknar). Många andra har gjort det tidigare och vad kanske värre är, ARCH ENEMY har också själva gjort det tidigare. Inte nödvändigtvis eller uteslutande bättre än denna gång, med det  är gjort så mycket och så frekvent att det är svårt att finna det speciellt stimulerande längre.

Några undantag finns; när White-Gluz växlar ner sitt growl och faktiskt t.o.m. rensjunger, med den äran, i Reason to Belive – jag trodde först man tagit in en annan sångare här. Det är jäkligt snyggt och melodin sitter som en allsångshandske redo att kastas knuten upp i luften. Jag tillhör dem som alltid starkt beundrat Angela Gossows röst och scennärvaro, och som samtidigt sett bandet med kraft fullfölja sin musikaliska linje med Alissa White-Gluz vid micken. Många fina melodier bjuder oss albumet förvisso och visst är det gott tryck i de båda släppta singlarna The World is Yours och The Eagle Flies Alone, eller Blood in The Water för att nämna några av flera.

Det går ju inte att ta ner betyget bara för att skivan tenderar att göra just mig lite lätt uttråkad – det kanske måste skrivas på kontot för att jag har förlyssnat mig på IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY m.fl. svenska melodiska dödsmetallband under åren, ARCH ENEMY själva inte att förglömma. De kommentarer jag läst som flaggar för att bandet här snarast förändrat sitt sound oroande mycket förstår jag dock inte alls. Har vi ens samma platta i lurarna?

Jag lyssnar gärna på ”Will To Power” när jag vill ha något tryggt och vant i lurarna, ARCH ENEMY kan absolut sin sak. Alltså ett mer än godkänt habilt musikaliskt hantverk, men större än så är detta inte.

Arch Enemy – As The Stages Burn (DVD)

ARTIST: Arch Enemy
TITEL: As The Stages Burn
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att ARCH ENEMY har vuxit till att bli en akt av avsevärd dignitet går lätt att konstatera när jag kollar på bandets ganska nya DVD som filmades på Wacken Open Air förra sommaren.

Både ljusshowen, pyrotekniken och bandets agerande fullkomligt sprutar av självförtroende och pondus. Faktum är att det var längesen jag såg en filmad konsert som på det här sättet lyckas tränga igenom rutan och ge gåshud på så många ställen som jag får av ”As The Stages Burn”.

Det handlar inte bara om medlemmarnas extrema spelskicklighet som nog de flesta vid det här laget känner till. Tack och lov besparas vi från onödiga gitarr, bas- och trumsolon. Nej, snarare handlar det om att ARCH ENEMY numera är väldigt bekväma med att lira på de verkligt stora scenerna. Självförtroendet har funnits där sedan länge – redan när jag såg bandet 2007 i KB-hallen hade bandet en närmast elektrisk känsla, på denna tiden ledd av Angela Gossow som jag hade svårt att se att bandet någonsin skulle kunna ersätta om hon slutade. Jösses vad jag bedrog mig på den fronten!

För är det någon som har vuxit ut till en rent magisk frontperson så är det Alissa White-Gluz. På de tre åren sedan jag såg bandet på Copenhell har White-Gluz sannerligen inte legat på latsidan, och det är också hon som lyfter ARCH ENEMY till nästa nivå. Hennes prestation på ”As The Stages Burn” är rent elektrisk.

Låtmässigt ligger fokus på senare material. Hela 5 låtar från senaste given ”War Eternal” är ju inte direkt förvånande, men även äldre material lyfter till väldigt höga nivåer. Bandet är heltaggat från början, men riktigt bra blir det när bandet betar av Bloodstained Cross, Under Black Flags We March, As The Pages Burn, Dead Eyes See No Future, Avalanche och No Gods, No Masters. Det är nästan så jag tappar andan av det rent episka drivet som bandet piskar upp under denna räcka låtar.

Själva filmproduktionen signerad Patric Ullaeus är extremt proffsig och väldigt njutbar för ögonen, även ljudet som är mixat av Andy Sneap är en fröjd för öronen.

Gillar man ARCH ENEMY sedan innan är ”As The Stages Burn” given att ha hemma.

Live: Arch Enemy & Iron Maiden

ARTIST: Arch Enemy & Iron Maiden
LOKAL: Copenhell
DATUM: 11 juni, 2014

ARCH ENEMY

Jag återfick mitt intresse för ARCH ENEMY då senaste skivan ”War Eternal” var mer än lovligt bra. Därför var det med stort intresse och förväntan jag stod framför Hadesscenen på Copenhell igår. Förra gången jag såg bandet var för en herran massa år sedan på numera sorgligt nerbrunna KB-hallen. Då blev jag bortblåst, och tyckte att bandet borde ha fått längre speltid. Jag gick med samma känsla från konserten igår – 45 minuter är aningens för kort speltid när det låter som det gjorde igår om bandet.

Bandet verkar ha fått en nytändning, både av relativt nye gitarristen Nick Cordle (ex-ARSIS) som kom med 2012, men framför allt av nya sångerskan Alissa White-Gluz. Att fylla de mer än lovligt stora skor som Angela Gossow lämnade kvar när hon i fullständig hemlighet lämnade bandet rent sceniska verksamhet för att ta över managerrollen verkar inte besvära White-Gluz. Det är fullt ställ från första ton. Det är inte bara det att sången sitter mer än lovligt bra – hon är oerhört bekväm med både nyare och äldre material – utan även hennes scennärvaro är oerhört avslappnad och påtaglig. I låtar som Ravenous, Dead Eyes See No Future och My Apocalypse får jag påtaglig gåshud av hennes framförande. Framför allt My Apocalypse är så svinaktigt tung och mörk att den växer flera storlekar om man jämför med studioversionen.

I början av konserten har bandet vissa problem med ljudet – att lira på festivaler ställer stora krav på ljudteknikerna som oftast har mycket ont eller kanske ingen tid alls för ett fullständigt soundcheck. Därför dominerar Daniel Erlandssons bastrummor väldigt mycket i de inledande låtarna på bekostnad av allt annat. Först i fjärde låten har bandet fått det ljud det förtjänar och Michael Amott och Nick Cordles gitarrgrejer når igenom. Och det vill man ju. De två gitarristerna verkar trivas ypperligt på scen – det är gött att se två leende och fistbumpande herrar i slutet av konserten som jag lämnar med en oerhört fin känsla i magtrakten.

IRON MAIDEN

Jag såg, som en av ytterst få konserter jag bevistade förra året, IRON MAIDENs gig på Malmö Stadion. Då, liksom nu, är det Maiden England 88 som bandet turnerar på – den minst sagt legendariska turnen som följde på ”Seventh Son Of A Seventh Son”-plattan från samma år. Då imponerade bandet, som vanligt får jag nog säga och jag kan inte annat än tänka mig än att festivalen är mer än nöjd med bokningen av bandet. IRON MAIDEN är ju en maskin som fortfarande presterar ypperliga liveframträdanden. Med en låtlista att döda för är förutsättningarna extremt gynnsamma. Att bandet hade valt bort fruktansvärt såsiga Afraid To Shoot Strangers från ”Fear Of The Dark” och slängt in Revelations, Wrathchild och Sanctuary gjorde att jag såg än mer fram emot konserten. Och visst kan de än – efter en visserligen rätt seg inledning med Moonchild, Can I Play With Madness och personliga favoriten The Prisoner där Bruce Dickinson får jobba hårt med att få igång publiken – lossnar allt (precis som i Malmö kan tilläggas) med 2 Minutes To Midnight. Sen fullständigt mejar bandet ner allt motstånd med en ruskig hitkavalkad som rimligtvis borde göra rätt många band gröna av avund. Visst – många av oss har hört låtar som The Trooper, Wrathchild, Fear Of The Dark och Run To The Hills så det räcker och blir över. Men med en allsångsvillig publik växer även uttjatade låtar till något oerhört imponerande. Gosse vilken känsla det är när den uppskattningsvis runt 8000-10000 starka publiken tar i från tårna och vrålar med i texterna. Till slut blir även Dickinson nöjd med hur publiken agerar.

Om bandet känner att detta var bara en dag på jobbet är de extremt skickliga på att dölja det – trots att det går lite galet i Phantom Of The Opera sitter det mesta som en smäck – även om Nicko McBrains avsaknad av vissa cymbalslag irriterar mig även denna gång – och IRON MAIDEN visar att bandet fortfarande efter alla år på vägarna levererar konserter som med eftertryck sopar rätt många andra band av banan och därmed fortfarande har relevans. Det är med den känslan jag lämnar konserten – och det är ju inte fy skam.