Etikettarkiv: Haken

Årsbästalistan 2020 – Martin

2020 är över. Och vilket särdeles märkligt, förfärligt och,  för en hel massa av oss,  dödligt år det varit. Musiken har kommit att betyda mindre för en del, och så oerhört mycket mer för väldigt många. Konserter som flyttats fram, ställts in och visats online har varit vardagen. Men många band har också levererat fantastisk, magisk och nödvändig musik under hela året. 

Topp 10 Skivor

10. Glow av COUNTLESS SKIES
En fruktansvärt imponerande uppväxling från en platta till en annan står COUNTLESS SKIES för med “Glow”. Med krossande självförtroende och suverän känsla för melodi är “Glow” en fantastisk skiva.

9. Metaphora av VOID OF SLEEP
“Metaphora” är en skiva som jag känner mig väldigt välkomnad av varje gång jag lyssnar på den. VOID OF SLEEP lyckas med att både beröra med finstämt spel, men också ett satans sväng och engagemang. “Metaphora” känns genuin och som att återse en kär gammal vän – och det räcker väldigt långt.

8. Abyss av UNLEASH THE ARCHERS
“Abyss” var mycket efterlängtad av mig, och den levde upp till förväntningarna. En power metalskiva som lyckas med den vanskliga balansgången att vara fylld av ystra krumsprång men ändå går att ta på allvar, och den gör det med råge.

7. Waves av DAWN OF SOLACE
“Waves” är en av årets mest välkomponerade och väldisponerade skivor. Varenda ton känns nödvändig, och låtarnas placering direkt avgörande för hur jag upplever den här skivan. Med omisskännlig finsk pondus levererar DAWN OF SOLACE en skiva till brädden fylld av melankoli som ändå får mig att känna mig upplyft.

6. Virus av HAKEN
“Virus” är skivan där HAKEN får allt att stämma. Låtarna håller elitklass och utmärks av en tydlig vision av vad bandet vill med sin musik, de enskilda medlemmarnas insatser glänser, och produktionen är fantastisk.

5. The Sanguinery Impetus av DEFEATED SANITY
Ytterligare en krossande platta från det mest intressanta bandet inom den tekniska dödsmetallen. Med bister emfas briserar DEFEATED SANITY på ett fullständigt magiskt vis på “The Sanguinery Impetus”. Den rent fantastiska innerligheten bandet snidar fram i sin musik gör att det är omöjligt att betrakta den här skivan som en angelägenhet enbart för de redan invigda.

4. Rising Vengeance av NAWABS OF DESTRUCTION
Skruvboll nummer 2, och vilken skruvboll sedan! Jag har inte varit med om att en skiva så totalt har lyckats golva mig så sent in på året som den här plattan gjorde. Fylld av ystra krumsprång, men också med en känsla av hemtrevnad är “Rising Vengeance” en skiva som levererar på alla plan.

3. Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism av NAPALM DEATH
Årets mest rungande uppvisning i grindcore står genrens gudfäder för. “Throes…” är en av de starkaste alstren i bandets diskografi, totalt sett, och med en frustande vrede parad med musikalisk ekvilibrism är det här en skiva som vidmakthåller NAPALM DEATHs särställning inom sin genre.

2. Oceans Of Slumber av OCEANS OF SLUMBER
En triumfatorisk, och högkvalitativ, uppvisning i hur man kan omvandla påfrestningar i det dagliga livet till en i det närmaste perfekt musikalisk smältdegel. OCEANS OF SLUMBER visar på den här skivan att de är ett livsviktigt och beroendeframkallande band som gång efter annan förmår att förvåna och förföra med musik av yppersta kvalitet.

1. Endarkenment av ANAAL NATHRAKH
Det skulle krävas karriärens bästa album för att toppa årets lista för mig. ANAAL NATHRAKH har gång efter annan visat på den livsnödvändighet som det här bandet är för mig. “Endarkenment” är en skiva av sin samtid, ja, vi förtjänar faktiskt den här skivan, om inte annat än att för att påminna oss att världen faktiskt är på väg åt helvete. Men i sann  AN-anda så är “Endarkenment” en skiva fylld av rent episka melodier som väcker hopp i den kakofoni som AN har gjort till sitt signum.

Övriga betraktelser

Årets bästa öppningslåt är Flesh And Blood på italienska DGM:s platta “Tragic Separation”. 0:58 in i låten kommer ett av de mest magiska breaken jag hört i en låt. Jag tror att jag har lyssnat på låten, som såklart är mer än bara ett fett break, närmare 100 gånger. Lika njutbar varje gång.

Årets livboj 1 är Metalpodden som förutom att hålla hög klass rakt igenom hela säsongen  har lyckats kittla med ämnen som jag kanske inte skulle tyckt var speciellt kul om det inte var Tomasz och Erik som pratade om dem. Avsnitten om koklockor och grottdöds, och Grift, RFTC och saxofoner var lika oväntade som uppfriskande!

Årets livboj 2 är AT THE MOVIES, bandet bestående av Björn Strid, Morten Sandager, Allan Sørensen, Chris Laney, Linnéa Vikström, Pontus Egberg och Pontus Norgren gjorde torsdagarna under 10 veckor till en dag att se fram emot med sina helt underbara covers av gamla filmhits från 1980-talet.

Årets bottennapp är utan tvekan alla inställda konserter och festivaler.

Årets format är EP:n. Det har kommit en otrolig mängd fantastiska EP:s under året. PURE WRATHs “Forlorn Soldier”, HIGH COMMANDs “Everlasting Torment” och ABORTEDs “La Grande Mascarade” är tre som jag tycker har förgyllt tillvaron under året.

Årets trummis är Dirk Verbeuren. Mångsidigheten och det nästan fanatiska drivet har gjort att belgaren är en favorit sedan många år. Att 2020 blev de inställda turnéernas år har gjort att Dirk har trummat loss på väldigt många plattor – “Purgatory” av THE PROJECT HATE, “Edder & Bile” av CADAVER, “Vist” av VETUR, “Scarcity” av BRAVE THE COLD och ett par singlar med sitt eget grindcoreprojekt BENT SEA är en försvarlig mängd högkvalitativa nedslag från trummisen.

Haken – Virus

ARTIST: Haken
TITEL: Virus
RELEASE: 24/7 2020
BOLAG: InsideOut

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Engelska HAKEN hör till gruppen band som jag oftast tycker är intressanta att lyssna på, men som kanske inte alltid når upp till de där riktigt höga nivåerna genomgående. Senaste plattan jag recenserade av bandet, “Affinity” från 2016,  gav jag en betygssjua vilket ju får ses som ett bra betyg. “The Mountain” från 2013, en skiva som hos flera lyssnare och tyckare har framstått som en av bandets kreativa peakar, tyckte jag också om även ifall jag tyckte att produktionen lämnade en del att önska.

Med kommande plattan “Virus” som ska ses som ett tvillingverk tillsammans med “Vector” som kom 2018 känner jag dock att bandet lyckas med bedriften att bjuda på en skiva som både har så fruktansvärt starka låtar och en produktion som jag verkligen gillar.

“Virus” öppnar också den, precis som “Vector” starkt med Prosthetic som har ett mycket episkt anslag, men som inte nöjer sig med det. Här samsas sväng, tvåtakt, högtflygande refränger och, såklart, vissa inslag av DREAM THEATER. Men till skillnad från bandets tidigare skivor, så känner jag att HAKEN inte hänfaller till oreflekterad idoldyrkan. Det gäller även de inslag av BETWEEN THE BURIED AND ME, CALIGULA’S HORSE och TESSERACT som återfinns ganska regelmässigt på HAKENs palett – de blir mer blinkningar som förhöjer “Virus” till mycket njutbara höjder. Att bandet är tekniskt skickligt visas såklart upp, men detta kommer inte i vägen för att HAKEN har snickrat ihop en skiva till brädden fylld med högklassiga låtar. Den enda låten som jag känner ligger lite under de övriga är The Strain som ligger direkt efter det mäktiga 10-minuterseposet Carousel och inte direkt klarar av att mäta sig mot denna. Men dippen är tillfällig för efter Canary Yellow drämmer bandet i med sviten Messiah Complex som sannerligen tar andan ur mig varenda gång jag lyssnar på den. Det är också här jag inser att “Virus” kan vara det bästa som HAKEN har släppt ifrån sig. Sviten är så oerhört mäktig att avslutande Only Stars känns direkt nödvändig och som känns som ett ömt avsked.

Har ni lyssnat på HAKEN innan så tror jag att jag kan lova er att ni kommer att gilla “Virus”. Kolla in den.

Haken – Affinity

imageARTIST: Haken
TITEL: Affinity
RELEASE: 2016
BOLAG: Inside Out

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

2013 recenserade jag HAKENs “The Mountain” och tyckte då att det progressiva gänget visade på stor nyfikenhet och hantverksskicklighet på ett sätt som jag uppfattade som aningens bättre än rätt mycket annan progressiv musik.

2016 är det dags igen – “Affinity” är en både snyggare och aningens mer tillbakalutad affär än “The Mountain” och även om det ibland är lite för strömlinjeformat så är topparna rejält bra och njutbara.

Att det såklart finns låtar som spänner bågen hårt på skivan tror jag inte att någon är förvånad över. 15-minutersmonstret The Architect är en sådan, och visst, den har sina förtjänster, även om det är andra låtar som väsentligt höjer “Affinity”. De är de där låtarna som vi skulle kunna kalla bagatellartade, utan att mena något illa med det.  Nä, detta är låtarna då jag märker att bandet har slappnat av och “bara” haft roligt. Vi har fina 1985 som med tydliga nickningar åt DREAM THEATER kommer undan med att vara gravt underhållande och baka in mycket By Demons Be Driven-gillande trummor i slutet, majestätiskt refrängstarka och nästan euforiska Earthrise som jag lyssnat vanvettigt många gånger på just av dessa anledningar, skönt djentiga The Endless Knot och ljuva avslutaren Bound By Gravity. Detta är låtar som jag misstänker att jag kommer att återvända till under 2016.

HAKEN visar återigen att de är ett band som är värt att lägga lite tid och uppmärksamhet på. Även om bandet inte har fått till ett album som jag genomgående kan hylla så finns det tillräckligt med bra musik på “Affinity”, precis som det har gjort på de tidigare skivorna, för att jag ska plocka fram ett betyg på den övre delen av skalan.