Etikettarkiv: LIK

Årsbästalistan 2020 – Robert

Jo, men visst – ett sällsynt bajsigt år var det – men ändå finns det såklart ljuspunkter. Musik makes the world go around, och i sann “pandemi-isolering” tycks det varit musik från vårt egna land som dominerat: hela 6 av 10 val till topplistan är inhemska denna gång. Det här är Roberts årsbästalista över 2020.

Topp 10 Skivor

10. City Burials – KATATONIA
Låt oss vara överens om en enda sak detta nådens år 2020: när KATATONIA är bra så är de bra. Okej? På “City Burials” levererar bandet ett par av sina absoluta höjdpunkter alla kategorier, och den här skivan växer verkligen för varje lyssning.

9. The Trail – DEMONIC DEATH JUDGE
DEMONIC DEATH JUDGE är från Finland. Det kan man inte tro om man lyssnar till “The Trail”. Det är ett hopkok av sludge, doom, smuts, banjomusik och lägereld som heter duga, och personligen har jag spelat denna platta ohälsosamt många gånger i år.

8. Dawn Of The Damned – NECROPHOBIC
Jo, men visst. Lite drygt och jävligt korkat tyckte jag nog att denna skiva var ett snäpp sämre än den lysande föregångaren. Det har man ju fått äta upp under året, då “Dawn Of The Damned” växt med varje varv och NECROPHOBIC i sedvanlig ordning tvingat undertecknad till underkastelse!

7. Misantropic Breed – LIK
Årets bästa döds är en hyllning till såväl den gamla Stockholmsdödsen som NWOBHM. Det är liksom lika delar Maiden som gamla Entombed, och LIK levererar sin genomgående starkaste skiva till dags dato. Headbanging? For sure!

6. Black Sleep – WE SELL THE DEAD
Nä, inte fan trodde jag detta själv – memn det går inte att förneka! En av de skivor jag återkommit till oftast under året är denna, med klassisk melodisk hårdrock aserad på sväng, riff och bra sång. Knappas speciellt “credd”, men det gör mig glad och är riktigt bra!

5. Obsidian – PARADISE LOST
Tänk att de kan fortfarande, surputtarna i PARADISE LOST! Första spåret Darker Thoughts är årets bästa låt in alles, och bandet håller stilen hela plattan. Den fick 9/10 i recensionen här på WeRock. Det är ingen slump…

4. Black Waves – SVARTKONST
För min del kom den här skivan från typ nigenstans, och totalt dominerade all lyssning ett tag. Klassisk black metal med episka inslag, och banne mig om inte titelspåret är en  av de starkaste låtarna genren sett på år och dagar?

3. Lamb Of God – LAMB OF GOD
Nä, men dra på trissor – att de hade detta i sig, jänkarna, det trodde jag aldrig!?! En självbetitlad platta så sent i karriären som dessutom visar sig vara bandets starkaste till dags dato – jo, jag tackar jag! Sprängfylld med mangel, groove, perfekt produktion och fina gästartister har den här plattan faktiskt inga svagheter alls.

2. Cosmic Terror – THE SPIRIT
Helt ärligt – den här skivan är precis lika bra som vinnarplattan, men reglerna säger att segerns sötma inte kan delas. Tyskarnas andra album är dock perfektion om du söker efter thrashig black metal, och detta är ett av de få album som är helt essentiella och livsnödvändiga 2020!

1. Infidel – AMBUSH
Bästa skivan år 2020 är en platta som verkligen hyllar livet och glädjen. Otaliga gånger har svenska AMBUSH och låtar som Heart Of Stone, Yperite och Hellbiter fått agera “pick-me-up” för egen del, och kombinationen av spelglädje, speltid och kvalitet på musiken gör till slut detta till en värdig vinnare. Heavy Metal Is The Law, kan man säga!

Övriga betraktelser

Tystnaden
Avsaknaden av livemusik, festivaler och gig har varit påtaglig och ganska smärtsam. Hur många arbetstillfällen som försvunnit törs man knappt tänka på, och antalet band som till slut lägger ner på grund av ekonomiska svårigheter lär bli ett gäng. Personligen kan jag inte ens hålla reda på hur många giltiga biljetter jag har till konsertpaket och spelningar som är uppskjutna på obestämd tid och lär garanterat missa några av dem när det väl kommer igång. Det är skitsamma, bara det faktisk kommer igång. The Silence Is Deafening!

Gammal är äldst?
2020 präglades av att många rutinerade akter skakade dammet av sig och visade att det fortfarande finns löd i bössan. AC/DC, OZZY OSBOURNE, PEARL JAM, ARMORED SAINT, DARK TRANQUILLITY missade Topp 10-listan för min del i år, men har ändå släppt vassa alster.

Mångfald är bra!
Ärligt talat undrar jag ibland hur det är ställt när jag ser en del av kollegornas val, men det är också det fina med all gemenskap som inte vill stagnera och stå still: mångfald och olikhet. Det är i gnistorna som uppkommer av att vi gnuggar våra olikheter mot varandra som det intressanta sker, så att vi (som vanligt!) inte drar jämnt smakmässigt på WeRock är också det som borgar för en levande site. Även inom  undertecknads personliga Topp 10 detta år spretar det fint av mångfald avseende genrer. Väl värt att komma ihåg det i övriga livet också. Mångfald = bra!

Lik – Misanthropic Breed

ARTIST: Lik
TITEL: Misanthropic Breed
RELEASE: 25/9 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Letar ni efter årets homage till stockholmsdödsen som den lät på 1990-talet så kan ni sluta göra det. “Misanthropic Breed”, tredje fullängdaren från LIK, snor hem den förstaplatsen med råge.

Och bandet har sannerligen inget att skämmas för, för trots att mätaren för originalitet slår över på minussidan så vägs detta upp med ett kraftfullt hantverksmässigt handlag och stor känsla för hur riktigt bra dödsmetall kan låta. Inte ens faktumet att bandet går in i full IRON MAIDEN-mode i Decay kan få mig att tycka att nä, nu kan det väl räcka. Såklart har det med att göra att jag älskar IRON MAIDEN, men också för att det är så uppenbart kärleksfullt gjort.

Med tanke på hur bra förra skivan, “Carnage” som kom 2018, var så var förväntningarna på “Misanthropic Breed” högt ställda. Och den här skivan är bättre på alla sätt. Låtarna ligger på en mycket hög och framför allt jämn nivå – som mest tycker jag att Female Fatal To The Flesh  drar lite för långt ut på vissa  partier, men annars så är det ett rent nöje att lyssna på den här skivan om och om igen.

Det spelar ingen roll om det spelas hastigt eller tungt – LIK har kapaciteten för bägge delarna. Fantastiska singeln Decay har jag redan nämt, men fartstinna Flesh Frenzy och avslutande Becoming är låtar som jag gärna lyfter fram lite extra. Den sistnämnda har dessutom ett av de snyggaste outron jag hört på hela året.

HM-2 pedalen härskar oinskränkt och inte mig emot för gitarrljudet på den här skivan är så härligt mustigt att jag inte kan få nog av det, basen likaså, och trummorna härligt organiska. På produktionssidan är “Misanthropic Breed” en fullpoängare.

LIK visar med fruktansvärd kraft och pondus att de är ett band på högsta nivån när det gäller death metal. “Misanthropic Breed” är bandets starkaste skiva i karriären. Kolla in den.

Hot or not? – Augusti 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Death Comes In Reverse
ARTIST: Black Crown Initiate
VALD AV: Martin

Robert: Snyggt producerat, men det går på tomgång. Receptet är samma som BLACK CROWN INITIATE brukar ha och man fortsätter baka med smak av progressiv mörk metal som man strösslar med nypor av black och döds. Synd (och lite märkligt) att jag inte gillar den färdiga kakan bara…
Amelie: Inledningsvis vaggas jag till en ganska rofylld lyssning och Death Comes In Reverse visar sig inte heller ha så mycket mer att bita i än vad den i förstone utlovar. Trevligt tunggung men inte mer, tyvärr lite menlös rensång och jag kommer inte kasta mig över det nysläppta albumet på grund av denna låt.
Fredrik: Stämningsfullt, med snygg melankoli och bitvis härlig desperation i sången, och med riff som pendlar mellan lågmälda och argsinta.Ibland går låten ner lite för mycket i intensitet, vilket gör helhetsintrycket blandat, men summeringen stannar för mig mer på plus än på minus.

LÅT: The Shadowing
ARTIST: Orbit Culture
VALD AV: Fredrik

Amelie: Kul låt, ja det kanske är en lite underlig beskrivning men jag blir glad av det här. Har inte lyssnat till ORBIT CULTURE tidigare men nu blir det ett varv med nya albumet “Nija”. Och vem vet, kanske en titt bakåt i katalogen också.
Martin: Ja! ORBIT CULTURE går från klarhet till klarhet. Det här är svinbra – en massa olika inslag som jag tycker samsas väl kring utrymmet. Refrängen är väldigt episk, vilket jag alltid uppskattar.
Robert: Alltså… inledningen av den här låten får mig närapå att stänga av omedelbart. MINISTRY-industriellt mangel är bland det värsta jag vet, och det är precis vad ORBIT CULTURE öppnar med. Urk! Men det tar sig, och till slut finner jag mig ändå kapitulera för det storslagna och episka i refrängen. Det här är inte oävet, trots det fruktansvärda första intrycket!

LÅT: Illicit State
ARTIST: Ages
VALD AV: Amelie

Robert: AGES debut var vansinnigt bra, och efter första singeln från kommande  uppföljaren “Uncrown” fanns en gnagande oro över att bandet inte skulle klara av att leva upp till förväntningarna. Det var nämligen inte en topplåt – så det är skönt att andrasingeln Illicit State spolar bort de farhågorna. Det här är AGES när man visar sin kompetens. Hett hett hett!
Fredrik: Atmosfärisk men samtidigt hyggligt rå black metal. AGES levererar sin version av den här anrättningen med kompetens, men för mig blir det för mycket av mittenfåra av det hela. Jag hade behövt antingen större pendlingar mellan atmosfär eller råhet, eller ett sätt att lyckas få mer av bägge i mixen. Nu blir det nästan atmosfäriskt nog, och nästan rått nog…
Martin: Det är väldigt skönt med band som klarar av att leva upp till förväntningar. AGES verkar med Illicit State kasta än mer ved på glöden för att se till att elden, och mina förväntningar på den kommande plattan,  i allra högsta grad hålls levande. Svinbra!

LÅT: Decay
ARTIST: LIK
VALD AV: Robert

Fredrik: Old school-döds med traktordisten på gitarrerna och tvåtakten på trummorna evigt fastbränt i sitt DNA? Ja, till stor del. Och så långt är det bra, LIK är hyggligt svårslagna på sin hemmaplan, men också lite förutsägbart. Sen, efter dryga två minuter, slänger de in ett break med duellerande gitarrslingor som doftar 70-tal och IRON MAIDEN i lika delar, och plötsligt hittar låten en dimension och växel till. Hett!
Amelie: Det här är musik som kraschar in i bröstkorgen, öppnar upp och bara flödar vidare. Behöver inte dissekeras mer, kollegerna gör det så bra, så in och lyssna bara. Hetaste hett!
Martin: Kärlek från första sekund. Det är helt omöjligt att inte gilla det LIK gör i den här låten. Den tickar i prick alla rutor för vad som gör en bra death metal-låt bra. Blixtrande gitarrer, besinningslöst trummande, rätt produktion. Hetare än lava!