Etikettarkiv: Necrophobic

Thron – Pilgrim

ARTIST: THRON
TITEL: “Pilgrim”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Listenable Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska THRON spelar black metal av lättsmält sort. Det är snyggt och påkostat i produktionen och väldigt tilltalande. En sån där skiva man faktiskt inte måste ha hört massor av gånger för att den ska ha satt sig eller vara bra. Den sitter mer eller mindre direkt, framförallt om du har en febless för black metal från Skandinavien i allmänhet, och Sverige i synnerhet. Det är nämligen hart när omöjligt att inte dra paralleller till exempelvis TRIBULATION när man hör en låt som Into Disarray, eller hela kadern av klassiska svenska black metalakter under resten av skivan.

Sämre förebilder kan man ha, och THRONs tredje skiva “Pilgrim” är en trevlig bekantskap. Allra bäst är de när de kombinerar galopp-trummor och bas som driv medan stränggnidandet tillåts växelspela. To Dust är kanske det bästa exemplet, eller skivans magnum opus The Reverence som visar bandets fulla potential över dryga 8 minuter. Det är skivans starkaste spår, i konkurrens med The Valley Of The Blind.

Betyget då. Det stannar på 7 av 10, trots att “Pilgrim” i det stora hela är trevlig, lättlyssnad och känns kortare än sina knappa 50 minuter. Anledningen till det kan kanske bäst beskrivas i en metafor: tänk dig att du under pistolhot får frågan “fort, varför skulle du hellre lyssna på nya THRON än något av DISSECTION, WATAIN eller NECROPHOBIC?”.. och allt du kan krysta ur dig är.. “för att.. den är.. ny?”. Där någonstans är vi. Konkurrensen inom genren melodisk, blasfemisk och välproducerad black metal med drag av döds är brutal, och vill man spela sådan musik med smak av Sverige ställer man sig i motsatt ringhörna från ett par av de riktigt stora akterna. THRON har ännu inte riktigt tyngden att vinna en sådan match.

Årsbästalistan 2020 – Robert

Jo, men visst – ett sällsynt bajsigt år var det – men ändå finns det såklart ljuspunkter. Musik makes the world go around, och i sann “pandemi-isolering” tycks det varit musik från vårt egna land som dominerat: hela 6 av 10 val till topplistan är inhemska denna gång. Det här är Roberts årsbästalista över 2020.

Topp 10 Skivor

10. City Burials – KATATONIA
Låt oss vara överens om en enda sak detta nådens år 2020: när KATATONIA är bra så är de bra. Okej? På “City Burials” levererar bandet ett par av sina absoluta höjdpunkter alla kategorier, och den här skivan växer verkligen för varje lyssning.

9. The Trail – DEMONIC DEATH JUDGE
DEMONIC DEATH JUDGE är från Finland. Det kan man inte tro om man lyssnar till “The Trail”. Det är ett hopkok av sludge, doom, smuts, banjomusik och lägereld som heter duga, och personligen har jag spelat denna platta ohälsosamt många gånger i år.

8. Dawn Of The Damned – NECROPHOBIC
Jo, men visst. Lite drygt och jävligt korkat tyckte jag nog att denna skiva var ett snäpp sämre än den lysande föregångaren. Det har man ju fått äta upp under året, då “Dawn Of The Damned” växt med varje varv och NECROPHOBIC i sedvanlig ordning tvingat undertecknad till underkastelse!

7. Misantropic Breed – LIK
Årets bästa döds är en hyllning till såväl den gamla Stockholmsdödsen som NWOBHM. Det är liksom lika delar Maiden som gamla Entombed, och LIK levererar sin genomgående starkaste skiva till dags dato. Headbanging? For sure!

6. Black Sleep – WE SELL THE DEAD
Nä, inte fan trodde jag detta själv – memn det går inte att förneka! En av de skivor jag återkommit till oftast under året är denna, med klassisk melodisk hårdrock aserad på sväng, riff och bra sång. Knappas speciellt “credd”, men det gör mig glad och är riktigt bra!

5. Obsidian – PARADISE LOST
Tänk att de kan fortfarande, surputtarna i PARADISE LOST! Första spåret Darker Thoughts är årets bästa låt in alles, och bandet håller stilen hela plattan. Den fick 9/10 i recensionen här på WeRock. Det är ingen slump…

4. Black Waves – SVARTKONST
För min del kom den här skivan från typ nigenstans, och totalt dominerade all lyssning ett tag. Klassisk black metal med episka inslag, och banne mig om inte titelspåret är en  av de starkaste låtarna genren sett på år och dagar?

3. Lamb Of God – LAMB OF GOD
Nä, men dra på trissor – att de hade detta i sig, jänkarna, det trodde jag aldrig!?! En självbetitlad platta så sent i karriären som dessutom visar sig vara bandets starkaste till dags dato – jo, jag tackar jag! Sprängfylld med mangel, groove, perfekt produktion och fina gästartister har den här plattan faktiskt inga svagheter alls.

2. Cosmic Terror – THE SPIRIT
Helt ärligt – den här skivan är precis lika bra som vinnarplattan, men reglerna säger att segerns sötma inte kan delas. Tyskarnas andra album är dock perfektion om du söker efter thrashig black metal, och detta är ett av de få album som är helt essentiella och livsnödvändiga 2020!

1. Infidel – AMBUSH
Bästa skivan år 2020 är en platta som verkligen hyllar livet och glädjen. Otaliga gånger har svenska AMBUSH och låtar som Heart Of Stone, Yperite och Hellbiter fått agera “pick-me-up” för egen del, och kombinationen av spelglädje, speltid och kvalitet på musiken gör till slut detta till en värdig vinnare. Heavy Metal Is The Law, kan man säga!

Övriga betraktelser

Tystnaden
Avsaknaden av livemusik, festivaler och gig har varit påtaglig och ganska smärtsam. Hur många arbetstillfällen som försvunnit törs man knappt tänka på, och antalet band som till slut lägger ner på grund av ekonomiska svårigheter lär bli ett gäng. Personligen kan jag inte ens hålla reda på hur många giltiga biljetter jag har till konsertpaket och spelningar som är uppskjutna på obestämd tid och lär garanterat missa några av dem när det väl kommer igång. Det är skitsamma, bara det faktisk kommer igång. The Silence Is Deafening!

Gammal är äldst?
2020 präglades av att många rutinerade akter skakade dammet av sig och visade att det fortfarande finns löd i bössan. AC/DC, OZZY OSBOURNE, PEARL JAM, ARMORED SAINT, DARK TRANQUILLITY missade Topp 10-listan för min del i år, men har ändå släppt vassa alster.

Mångfald är bra!
Ärligt talat undrar jag ibland hur det är ställt när jag ser en del av kollegornas val, men det är också det fina med all gemenskap som inte vill stagnera och stå still: mångfald och olikhet. Det är i gnistorna som uppkommer av att vi gnuggar våra olikheter mot varandra som det intressanta sker, så att vi (som vanligt!) inte drar jämnt smakmässigt på WeRock är också det som borgar för en levande site. Även inom  undertecknads personliga Topp 10 detta år spretar det fint av mångfald avseende genrer. Väl värt att komma ihåg det i övriga livet också. Mångfald = bra!

Necrophobic – Dawn Of The Damned

ARTIST: Necrophobic
TITEL: Dawn Of The Damned
RELEASE: 9/10 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har tagit sin tid för mig att uppskatta NECROPHOBICs musik. Mitt första möte med bandet var en konsert på KB 2010 då bandet kuskade runt med ett gäng andra band under turnénamnet Bonecrusher Fest. Då sågade jag bandet så till den milda grad att jag fick en arg kommentar av bandets dåvarande basist Alex Friberg att jag inte fattade ett skit. Det jag kan säga nu är att han hade rätt. Jag hade inte fattat bandet, men det har jag nu. Från 2013 års “Womb Of Lillithu” har jag lyssnat på varje skiva som bandet gett ut, och med “Dawn Of The Damned” som släpps på fredag kan jag helt uppriktigt säga att jag gillar det bandet gör.

Skivan inleds med två låtar som jag dock får införa radanmärkningar mot direkt. Aphelion är likt de flesta intron helt onödigt och Darkness Be My Guide känns som en låt som hade kunnat bli bra, men som jag mest upplever som tjatig och lite tam.

Men sedan gott folk tänder NECROPHOBIC till på alla cylindrar och hamrar med bister emfas in låtar med sådan fruktansvärd kaliber att ni kommer med stor sannolikhet att smälla av. För det gjorde jag.

Stämningen, drivet och den fantastiska leveransen av gitarrspel utöver det vanliga är det som lyfter “Dawn Of The Damned” till de där magiska övre nivåerna. Sebastian Ramstedt och Johan Bergebäck ska vara så sjukt nöjda med sitt spel på den här skivan. Kompspelet är drivet till vansinnets gräns och vissa av solona fullständigt glöder. Att produktionen ser till att deras spel kommer fram föredömligt gör ju inte sakernas tillstånd sämre.

Det finns en pondus inte bara i de enskilda medlemmarnas insatser – samtliga bjuder på otroliga bedrifter – utan jag upplever att NECROPHOBIC med “Dawn Of The Damned” levererar den bästa skivan de gjort de senaste 10 åren. Ni bör kolla in den.