Etikettarkiv: Persefone

Persefone – Aathma

ARTIST: Persefone
TITEL: Aathma
RELEASE: 2017
BOLAG: Vicisolum Productions

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att säga att ”Aathma” har varit hett efterlängtad av undertecknad hade varit en underdrift. Jag kan helt uppriktigt säga att detta är skivan jag mest sett fram emot under 2017. Och kanske är detta inte så konstigt då jag tyckte att det andorranska bandets förra skiva, ”Spiritual Migration”, var så bra att jag satte den som den bästa skivan överhuvudtaget mellan 2006 och 2015.

Samtidigt så har jag faktiskt bävat lite för att lyssna på ”Aathma” just med tanke på hur mycket jag gillar PERSEFONEs övriga diskografi, men det tog inte speciellt lång tid för mig att inse att ”Aathma” är en skiva som står sig väl jämfört med bandets övriga plattor.

”Aathma” är en matig skiva, inte bara tidsmässigt där den klockar in på strax över en timme, utan så fylld med infall och ystra krumsprång att det trots att jag lyssnat på skivan säkert mer än 20 gånger, känns som jag upptäcker nya saker hela tiden. Imponerande.

Det finns gott om låtar som sticker ut lite extra, även om jag starkt vill trycka på att ”Aathma” är en skiva som vinner på att lyssnas igenom som helhet. Rent lysande Prison Skin, Spirals Within Thy Being och Stillness Is Timeless är dock alldeles för bra för att jag inte ska nämna dessa specifikt.

Om vi pratar rent spelmässigt så känner jag mig väl omhändertagen av PERSEFONE. Det hörs att bandets medlemmar kan traktera sina instrument, men det handlar aldrig om att skrytspela utan alltid om att göra det som låtarna vinner på. Att bandet tagit fasta på detta också när det gäller de tre gästartister som medverkar på skivan ska ses som ett styrketecken då dessa är Paul Masvidal från CYNIC och DEATH,  Merete Soltvedt  och Öystein Landsverk från LEPROUS och dessa visserligen tar plats, men de tar inte över fullständigt på bekostnad av låtarna de medverkar på.

Roligt är att skivan också har fått en alldeles ypperlig produktion av Jens Bogren som gör att det är en audiell högtidsstund att lyssna på ”Aathma”.

Jag är klart imponerad av ”Aathma” som jag tycker är en skiva som hör till de starkaste i bandets diskografi. Riktigt lika bra som ”Spiritual Migration” är den inte, men bra mycket starkare än rätt mycket annat. Kolla in den.

Best of 2006-2015: Martin Bensch

Är det ens möjligt att lista de 10 bästa skivorna från 2006 till 2015? WeRocks skribenter gör ett försök! Först ut är Martin Bensch. 

Gott folk! Jag måste erkänna att detta kan ha varit det svåraste och roligaste jag gjort i listsammanhang. Att försöka göra en lista över 10 skivor som med sin ypperliga kvalitet förtjänar en plats över de bästa skivorna från 2006 till 2015 är inte det lättaste. Men nu kör vi!

engineering-the-void

På plats nummer 10 hittar vi ”Engineering The Void” av SOREPTION. Jag har varit ett fan av sundsvallsbandet sedan deras debutskiva ”Deterioration Of Minds” kom ut 2010. På ”Engineering The Void” visar bandet med extrem tydlighet att de är ett band som vidareutvecklar den tekniska dödsmetallen med ett ypperligt hantverk i låtskriveri. Detta är ren öronmumma och jag vet inte hur ofta jag har lyssnat på skivan, men varje gång hajar jag till över hur fantastisk den är.

the-blackening

plats 9 hittar vi en rifftornado till skiva i form av ”The Blackening” av MACHINE HEAD. Jag lyssnade oerhört intensivt på skivan när den kom ut 2007 men sen föll den i glömska. Tills dess att arbetet med den här listan började för ungefär två månader sedan. Och helt ärligt kan jag inte fatta varför jag inte lyssnat mer på ”The Blackening” som med lätthet är en av de bästa skivorna som gjorts. Här finns en tydlighet, en skärpa och en vrede som förflyttar berg. Robb Flynn med manskap hade genom en utdragen, nästan plågsam process lyckas här övertyga mig om att de faktiskt hade hittat rätt efter en utdragen ökenvandring.

cursed

plats 8 har jag satt ”Cursed” av ROTTEN SOUND. Denna mästaruppvisning i grindcore kom ut 2011 och var ytterligare ett bevis på att den finska grindcoreorkestern tillhörde det absoluta toppskiktet i denna kompromisslösa subgenre. ”Cursed” är en skiva som visar på ett band som visserligen känner reglerna inom sitt fält, men som verkligen visar på möjligheterna att fortfarande göra något eget av det. För detta är en av ”Cursed”s stora fördelar – du hör direkt att detta är ROTTEN SOUND och att detta är verkligt bra grindcore.

crack-the-skye

”Crack The Skye” av MASTODON på plats 7. Den här skivan kan vara den bästa bandet har gett ut. Vissa dagar tycker jag att ”Leviathan” eller ”Blood Mountain” är bättre, men oftast är det bandets skiva från 2009 jag håller som bäst. MASTODON visar på ”Crack The Skye” hur fantastiskt slutresultatet kan bli när alla i bandet är på samma våglängd. Detta är verkligen ett helgjutet album där jag känner att det finns en tydlig röd tråd och inte ”bara” ett knippe fantastiska låtar. För nog finns det gott om hysteriskt starka låtar på den här skivan.

the-aura

”The Aura” av kanadensiska progressiva och tekniska dödsmetallmästarna BEYOND CREATION pryder sin plats 6 i min lista. Jag vet med mig att det är inte alla som håller med mig i denna bedömning, men för mitt eget anbelangande så knockade den här skivan mig i stort sett fullständigt. Det är så oerhört skönt att bli glatt överraskad och golvad av band inom den här subgenren som tar sitt värv på allvar. Och värvet bör alltid vara att skriva bra låtar, vilket BEYOND CREATION visar både här och på sin andra skiva att de verkligen kan. Det finns en oerhörd spänst och ett sväng i bandets tonkonst som jag köper rakt av.

the-dead-eye

Blev ni förvånade nu? ”The Dead Eye” av THE HAUNTED på plats 5 var långt ifrån en självklarhet för mig ska ni veta. Jag har velat om, stångats mot och ständigt återkommit till den här skivan under 10 års tid, och den är unik på så sätt att jag aldrig har slutat fascineras av den trots att det är skiva som jag har varit heligt förbannad på. Ändå – 10 år efter det att den kom ut så framstår ”The Dead Eye” som en portalskiva när det gäller THE HAUNTED. Här finns fortfarande bandets melodiska dödsrötter kvar i ganska stor utsträckning, men med Dolvings ryckande och slitande i dessa bojor blir skivan till en vresig, illasinnad och glödande uppvisning i nyfikenhet.

lawless-darkness-stor

På ”Lawless Darkness” levererar WATAIN en stämningsfylld, nästan helt perfekt lektion i hur black metal kan förflytta berg. Därför har jag satt den på plats 4. När skivan skulle släppas 2010 tillkännagav bandet på sin hemsida att On June 7th Black Metal Will Be Reborn. Få andra band hade haft den förbannade fräckheten att våga påstå att deras kommande skiva skulle förändra musikvärlden. WATAIN gjorde det och backade upp påståendet med musik så bra att det inte gick annat än att hålla med. ”Lawless Darkness” befäste bandet som ett av de absolut bästa inom black metal, vilket är otroligt imponerande då subgenren är ökänd för sin elitism och kräsenhet.

colors

Ja, jag kommer dragandes med en irriterande progressiv skiva. ”Colors” av BETWEEN THE BURIED AND ME på plats 3 är en skiva som säkerligen har eller kommer reta gallfeber på många av er läsare. Själv, vilket ni säkert förstår, älskar jag den. Musiknörden i mig har jublat åt den här skivan i väldigt många år – den kom ut 2007 – och är bandets femte skiva. Anledningen till att jag gillar ”Colors” så mycket är dess oerhörda nyfikenhet och benägenhet till ystra krumsprång. När dessa genomförs på det här sättet är det inte svårt att bli lite tokig av glädje.

in-the-constellation

ANAAL NATHRAKH är ett band som länge hållit en plats bland favoriterna. På ”In The Constellation Of The Black Widow” från 2009 imponerar britterna så vansinnigt mycket att jag nog är beredd att utse skivan till den bästa i bandets diskografi. Alla låtarna på skivan är skrattretande bra, mäktiga, vresiga och förbannade. Trots att bandet alltid strävat efter extrema uttryck är det inte svår musik då bandet alltid lyckats med bedriften att inkorporera melodier av episk grad.

spiritual-migration

Av alla över de cirka 55.000 metalskivor som kommit ut mellan 2006 och 2015 så tycker jag alltså att ”Spiritual Migration” av det andorranska bandet PERSEFONE är bäst. ”Spiritual Migration” kom ut 2013 och jag satte den överst på min årsbästalista det året. Årets i särklass bästa skiva klockar in på en speltid på 1 timme, 10 minuter och 34 sekunder. Inte en enda sekund av detta är överflödig. Jag har sällan njutit så mycket av en skiva som ”Spiritual Migration”. Här svetsas kompetens ihop med inspiration till en fullödig enhet som intresserar, utmanar, smeker, smäller på käften och förför på ett fullständigt briljant vis. Detta är, de facto, den bästa progressiva dädsmetallplattan som har släppts sedan NE OBLIVISCARIS kavlade ut ”Portal Of I” förra året. Magi, med andra ord. Det roliga är att jag idag lyssnar ytterst sällan på NE OBLIVISCARIS. Uppenbarligen såddes ett frö från första lyssningen av ”Spiritual Migration” som ledde fram till att jag idag är mer eller mindre beroende av den. Så kan det bli, haha!

Intervju: Miguel Espinosa från Persefone

 2013 utnämnde WeRocks Martin Bensch PERSEFONEs ”Spiritual Migration” till 2013 års med råge bästa album. Nu har samme man haft ett brevledes snack med bandets keyboardist Miguel Espinosa, strax innan bandet lämnade hemlandet Andorra för en turné i Japan.

Först och främst, Andorra. När jag tänker på Andorra så tänker jag snarast på småstater och inte på metal.

– Verkligen, Andorra är inte precis platsen som folk förknippar med metal. För att vara helt ärlig så har det funnits tillfällen i bandets historia där faktumet att vi kommer från just Andorra har varit negativt för bandet. Vi fick till och med svar från olika skivbolag där de kallt konstaterade ”att vara från Andorra är inte coolt”. Men sedan en tid har vi märkt att det snarare är tvärtom – folk verkar tycka att det är intressant att vi kommer från Andorra.

Själv då – hur intressant är det enligt dig att komma från Andorra?

– Det är ett fint litet land, väldigt inspirerande om man gillar berg och natur. Sedan har vi faktiskt en växande metalscen, även om den såklart inte kan komma i närheten av den svenska.

Bandet har, likt flera andra band, haft sina medlemsbyten.

– Jo, det stämmer. När vi höll på att spela in vårt första album (”Truth Inside The Shades”, 2004, redaktörens anmärkning) så lämnade vår trummis bandet. Sedan kom Aleix Dorca in och spelade på ”Core” för att sedan lämna bandet. Men det stämmer att från det att vi började jobba på ”Shin-Ken” så har vi inte bara fått än större framgångar utan vi har fått behålla samma medlemmar. Visst har det funnits stunder då vi har haft konflikter men inte tillräckligt för att någon medlem har känt sig tvungen att lämna.

Jag kom först i kontakt med er genom förra årets magiska skiva ”Spiritual Migration”. När jag lyssnade på era tidigare alster så kände jag att det alltid hade funnits något väldigt speciellt med er musik, men det var först på den skivan som allt verkligen klaffade. Hur ser du på detta?

– Tja, nu när vi har haft samma medlemmar så pass länge så lyckades vi hitta en kreativ ådra som det verkligen var njutbart att följa och det är kanske så att det avspeglar sig i den slutgiltiga produkten. Som musiker strävar vi alltid efter att växa, bli bättre på våra instrument och att aldrig sluta lära oss saker. Vi är stolta över vart och ett av de album vi har gjort eftersom vi gjorde det bästa vi kunde vid varje given tidpunkt.

Om vi ska prata lite om ”Core”. Den släpptes först 2006 och ges nu ut i ommixad version. Vad vad det som fick er att vilja ge ut skivan igen?

– ”Core” är skivan som vi alltid har känt aldrig fick en rejäl chans i mediebruset. Den gavs ut på ett väldigt litet bolag efter det att väldigt många bolag hade refuserat den. På det rent musikaliska planet var vi väldigt nöjda med skivan, så där kände vi att vi inte ville ändra på något. Det var faktiskt bara en sak som vi har gjort: när vi hade avslutat inspelningen och mixningen så upptäckte vi att vi hade glömt en keyboard. Så den har vi lagt in. Får se om folk märker någonting, hehehe!

Skivan är ju helt baserat kring historien om Persephone. Vad är det kring den historien som är så lockande att ni valde att basera ett helt album kring den?

– Vi letade efter ett koncept, och vi tänkte att just historien om Persephone verkligen var cool. Vi kollade upp legenden lite närmre och upptäckte att den var mer än lämplig att basera ett helt album kring. Historien innehåller tre karaktärer så vi gjorde tre låtar som berättade historien från karaktärernas olika synvinklar.

Hur jobbade ni fram albumet?

– I PERSEFONE kommer alltid musiken först. Vi känner oss först och främst som musiker och inte som textskrivare. Processen är i stort sett likadan från skiva till skiva. Någon i bandet kommer med en idé. Det kan vara ett riff, en ackordssekvens, vadsomhelt egentligen, och så tar processen sin början där. Vi gillar dock att hålla kvar vid den ursprungliga idén och istället för att avfärda den så jobbar vi på den tills dess att den reflekterar bandets stil.

Har ni funderat på att framföra skivan i sin helhet?

– Vi har faktiskt gjort det en gång! Hela skivan rakt igenom – 70 minuter av musik och sen gick vi av. Reaktionerna från publiken var lite annorlunda. Vi har ju vår dödsmetallsida, och ”Core” innehåller en hel del ”proggiga” inslag. Om man går för att se oss så kommer man att inse att vi gillar att visa upp vår mer extrema sida, så att spela ”Core” rakt igenom var faktiskt ganska konstigt för oss. Men man ska aldrig säga aldrig – kanske vi kör skivan rakt igenom nu när den släpps igen.

Det var det hela! Tack ska ni ha för er musik, och jag hoppas verkligen att vi får chansen att se er här uppe vid våra breddgrader någon gång?

– Tack så mycket, Martin! Vi känner till att PERSEFONE har börjat bli i alla fall något kända i Sverige på något sätt. Kanske kommer vi att spela där snart! Jag skulle också vilja inbjuda till att man kollar in vår Facebook-sida och vår officiella hemsida. Tack så mycket!