Etikettarkiv: Rome

WeRock 15 år!

Tiden går fort när man har roligt, brukar det ju heta. Och musik är sannerligen roligt, det är trots allt den känslan som gör att den här sajten existerar. Följaktligen känns det som alldeles nyss vi här på WeRock-redaktionen firade sajtens 10-årsjubileum. Men inte desto mindre har ytterligare fem år nu förflutit, och WeRock kan skylta med 15 år i etern. Det tycker vi på redaktionen är värt att fira lite!

…och vilket är nu ett bättre sätt att fira på än att bjussa på musikaliska guldkorn från de senaste fem åren? Vad har varit hetast, tyngst, argast, vackrast, hårdast eller av annan anledning engagerat under den här perioden? Utan vidare dröjsmål här våra som vanligt spretande åsikter kring detta, i form av fem  skivor från perioden som våra skribenter vill lyfta fram, samt favoritlåtar* från respektive platta:

* Du hittar alla låtarna samlade i en spellista nedtill i inlägget!

Amelie

NETHERBIRD – The Grander Voyage (2016)
Detta är NETHERBIRDs fram till nu bästa album och en mycket stark helhet som ypperligt väl håller för upprepade lyssningar även så här mer än fem år från utgivningen. Jag kunde välja bland ett halvt dussin spår till ”bästa låt”; Hinterland, Windwards, Pillars Of The Sky, men går efter lustkänslan för dagen och då får det bli denna.
Bästa låt: The Silvan Shrine

SATYRICON – Deep Calleth upon Deep (2017)
Norska SATYRICON går alltid sina egna vägar även om banden till svartmetallrötterna ständigt finns djupt närvarande. På 2017 års platta använder Satyr inspiration från klassisk kultur i många olika lager även om plattan inte har något direkt tema. Kanske därav den hållbarhet som uppnås. Vald låt ger mig då som nu rysningar, av det sköna slaget, vid varje lyssning.
Bästa låt: To Your Brethren In The Dark

ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs (2018)
Ett tungt konceptalbum som allra bäst avnjuts som helhet. Vilket inte betyder att det inte finns en massa bra låtar att njuta av helt i egen rätt. Som förstasingeln Like Orpheus eller som här Only the Dead Have Seen the End of the War med Tompa Lindberg (AT THE GATES m.fl.) som medvokalist. ORPHANED LAND toppade årsbästalistan det året.
Bästa låt: Only The Dead Have Seen The End Of The War

Numenorean 2019NUMENOREAN – Adore (2019)
Denna platta slog ner i mitt inre med en skräll första gången jag hörde den och är lika bra varje gång jag lyssnar, en platta som växt sig enorm med tiden. Jag kan välja precis vilken låt som helst till en bästalista som denna. ”Adore” var bandets andra album och blev tyvärr det sista. NUMENOREAN lade ner tidigare i år. Ska jag välja det bästa albumet de senaste fem åren blir det utan tvekan detta. “Adore” var den självklara ettan på min bästalista 2019.
Bästa låt: Adore

Kvaen 2020KVAEN – The Funeral Pyre (2020)
Jag väljer en skiva utanför förra årets topplista här. Detta då jag helt enkelt missade KVAENs debut tills det var ”för sent”. Desto trevligare att få lyfta den nu, inte minst Revenge By Fire har spelats ett otal gånger under året. Enmansbandet spelar en tung, melodiös och känslofylld black/pagan metal med sina rötter i Nordens mest nordliga delar, Kvänernas land. Nytt album är på gång.
Bästa låt: Revenge By Fire

Fredrik

OCEANS OF SLUMBER – Winter (2016)
Den här skivan var mitt personliga soundtrack under en omvälvande tid av mitt liv, och än idag har jag svårt att inte bli känslomässigt berörd när jag lyssnar på Cammie Gilberts fantastiska stämma. Hennes register kommer kanske bäst till sin rätt i Turpentine eller Suffer The Last Bridge, men det är bitterljuva covern Nights In White Satin som greppar min själ med mest fast hand. Verkshöjden är episk!
Bästa låt: Nights in White Satin

SOEN – Lykaia (2017)
2017 var året när jag stiftade bekantskap med SOEN, en omedelbar musikalisk förälskelse som sedan bara har fördjupats och förstärkts när de under åren mellan då och nu släppt mästerverken “Lotus” och “Imperial”. Men “Lykaia” var för mig startpunkten, och givet att SOEN sedan dess är ett av mina absoluta favoritband alla kategorier således en startpunkt jag är synnerligen tacksam för.
Bästa låt: Opal

HORISONT – About Time (2017)
2017 var den starka våg av 70-talsinspirerad rock som översköljt oss med bra musik under flera år på väg att ebba ut. En av de plattor som bidrog till att sätta en snygg punkt (nåja, men ett semikolon, då) var denna, från alldeles nyligen insomnade HORISONT. Luftigt, glammigt, men inte utan nerv; vackert så.
Bästa låt: Electrical

AVATAR – Hunter Gatherer (2020)
Vi hoppar fram några år, till 2020, året när AVATAR tog steget från “hög högstanivå, men lite för excentriska för sitt eget bästa” till “herre jisses, där satt den!”… För mig förra årets allra bästa platta, där mjukt och hårt, teatraliskt och drivet samsas på ett helt naturligt sätt. Ett styrkebesked som med all rimlighet bör etablera AVATAR på de riktigt stora scenerna.
Bästa låt: A Secret Door

ROME – The Lone Furrow (2020)
Nu är väl Jerome Reuter, alias ROME, förvisso en singer/songwriter och inte en hårdrocks-akt, men han har alltid erbjudit gott om svärta och ekivok, trasig desperation. Dessutom har han samarbetat med akter så som PRIMORDIAL, HARAKIRI FOR THE SKY och  Adam Darski, till vardags frontman i BEHEMOTH. Så nog finns där en kärlek till metal-scenens mörker, en kärlek som från mitt håll  är besvarad. Även om “The Lone Furrow” precis som alla hans skivor är något ojämn, är topparna oerhört vackra. Följaktligen anser jag mig lyckligt lottad över att under de senaste åren fått upptäcka herr Reuters katalog.
Bästa låt: The Angry Cup

Martin

WORMED – Krighsu (2016)
Spanska WORMED håller det tekniska dödsfortet med förödande ackuratess. Varenda skiva i bandets diskografi är bra, men “Krigshu” sticker ut lite extra för här liras det inte bara så som vi alla förväntar oss att den här typen av musik ska låta. Här finns ett satans löd, men också ett fantastiskt sväng. Lägg till en sånginsats som straffar de flesta.
Bästa låt: Computronium Pulsar Nanarchy

PERSEFONE – Aathma (2017)
Skivan jag såg mest fram emot under 2017. Det andorranska bandet beundrar jag så fruktansvärt mycket för två saker: deras musik och att de aldrig ger upp. “Aathma” är bandets, hittills, mest ambitiösa skiva. De tog i vad gäller det mesta förutom att skriva musik som räckte mer än en timme – gästartisterna och produktionen imponerar – och ändå finns här så mycket kvalitet från bandet självt.
Bästa låt: Prison Skin

BARREN EARTH – A Complex Of Cages (2018)
Skivan som fick mig på fall redan med första låten. Fortfarande tycker jag att den här skivan är så löjligt bra att jag nästan trillar av stolen vid varje lyssning. Det har såklart med att delarna bildar en enhet som krossar. Riffen, drivet, den finska tonen, sången och produktionen gör den här skivan till en njutning från start till slut.
Bästa låt: The Living Fortress

Devin Townsend – Empath (2019)
Fortfarande en skiva som jag återvänder till ofta. Devin Townsend lyckas med allt här – han lyckas hitta den röda tråden mellan alla sina uttryck och skapa en skiva som tar tillvara på allt bra han gjort genom åren. Dessutom är den så fruktansvärt omhändertagande och tröstande i stora stycken. I recensionen skrev jag att min favoritlåt var Borderlands, men jag har ändrat mig. Inte minst på grund av den akustiska versionen som Devin kör live.
Bästa låt: Spirits Will Collide

ANAAL NATHRAKH – Endarkenment (2020)
En av bandets absolut bästa skivor, med kanske den bästa låten de skrivit under karriären. Min kärlek till ANAAL NATHRAKH var stark redan innan den här skivan. Den blev bara större redan efter första lyssningen. Inget band kan på detta sätt sammanfoga rens med oerhört episka, magiska, refränger.
Bästa låt: Feeding The Death Machine

Robert

KATATONIA – The Fall Of Hearts (2016)
Detta är svenska veteranernas starkaste album enligt min åsikt, alldeles speciellt den fysiska utgåvan som bjuder på extraspåret Vakaren. Bandets vackra och vemodiga nerv ligger blottad på den här skivan och den har sedan släppet blivit en följeslagare. Tronade välförtjänt på Topplistan 2016! Vakaren nog inte bästa låten på skivan egentligen, men eftersom låten gjorts tillgängligt digitalt i samband med bandets släpp av udda rariteter på “Mnemosynean” har jag valt den som representant.
Bästa låt: Vakaren

KRYPTOS – Burn Up The Night (2016)
Detta var min första kontakt med Indiska KRYPTOS och deras drivna melodiska thrash metal, så det är en skiva som är värd att lyftas fram i dessa sammanhang. Sedan dessa har man skördat framgångar med uppföljaren “Afterburner” (2019) och “Force Of Danger” (2021). Ingen av dem hade jag hittat utan den här vägvisaren.
Bästa låt: Burn Up The Night

PALLBEARER – Heartless (2017)
Av någon outgrundlig anledning hade jag inte den här skivan högre än på plats 10 när musikåret 2017 skulle summeras – den borde ju (såhär i efterhand) hamnat högt högt. Detta är en skiva jag fortfarande återkommer till och varje gång jag spelar den känner jag… tröst och trygghet. Märkligt.
Bästa låt: I Saw The End

HARAKIRI FOR THE SKY – Arson (2018)
I wish I was kerosene…” Refrängen på första spåret Fire Walk With Me från österrikarnas fjärde platta “Arson” sitter som berget och egentligen behövs inte  fler ord än så. Vackert är det, och smärtsamt. Den här skivan tog förstaplatsen när WeRocks samlade årsbästalista 2018 summerades.
Bästa låt: Heroin Waltz

MEGATON SWORD – Blood Hails Steel – Steel Hails Fire (2020)
Den här skivan får stå som representant för ett av mina favoritfenomen: att hitta skivor efter att ett musikår summerats och topplistor publicerats. Klappat och klart, sen kommer ett fynd från ingenstans och man undrar hur i hela friden man kunde missa det under året som gått?! Händer varje år, och den här heavy metalpärlan är ett bra exempel. Har ni tänkt på att det dessutom blir lite sten – sax – påse över det? Blod förlorar mot stål – stål förlorar mot eld – eld förlorar mot blod (om det är tillräckligt mycket)!
Bästa låt: Blood Hails Steel – Steel Hails Fire

Halfway to Hell 2019

Halva musikåret 2019 har gått, men (trots inläggsrubriken) inte nodvändigtvis åt helvete… Tvärtom, det finns gott om utsökta karameller att nypa ur den godispåse musikåret 2019 hittills har plockat ihop!

Givetvis vill vi på WeRock dela med oss av några av dessa. Därför har vi satt ihop en spellista med 10 utvalda höjdpunkter från var och en av oss. Vi hoppas ni skall hitta några nya favoriter redan här, och att vi får fortsätta göra er sällskap på resan under resten av musikåret. Bon appetit och bon voyage!

Robert

POSTHUM – The Ravens Are Flying Low
Som tema för samtliga låtar var jag ute efter att överraska såväl mina medskribenter som läsare, och gå en bit utanför den väntade fåran. Norska POSTHUM är det inte många som har blykoll på… men det borde alla ha.

ONTBORG – Within The Depths Of Oblivion
Svåraste utmaningen med att ta en låt från ONTBORG-skivan? Att välja vilken. Till slut valde jag titelspåret. Den här skivan är rent guld.

KRYPTOS – Mach Speed Running
Indiens KRYPTOS slog väl iofs igenom på allvar med förra given, men ändå: bandets thrash är typ det bästa som hänt sen skivat bröd och ordet måste spridas. Känn drivet!

PECTORA – Collide
PECTORA ger mig lite vibbar av METALLICA ibland, den mer klassiska hårdrocksvarianten snarare än thrashvarianten. Jag gillar’t, det är okomplicerat men ändå bra.

TROLL – Building My Temple
Amerikanska TROLL spelar doom i Sabbath-anda. Det är förstås alltid en bra förebild, och trots att den här låten är rätt lång känns den kort.

OVÀTE – Song Til Ein Orm
Norsk black metal, av den där sorten som verkligen kan greppa tag i en och vägra släppa. Det är både svängigt och hårt på samma gång.

AMULET – Burning Hammer
Brittisk NWOBHM, fast nyproducerat. Jag gillade debuten skarpt och blev glad när efterföljaren landade rätt nyligen utan att jag visste att den var på väg, valde den här låten efter refrängen är vansinnigt bra. Höj näven och sjung med!

VULTURE – Tyrantula
Speed metal, och med lite galen sång. Den här kan nog dela lägret i vad man tycker om det – för egen del är det nostalgi som tar mig tillbaka till pojkrummet på nolltid.

MONASTERIUM – Liber Loagaeth
Härlig doom som luktar gamla CANDLEMASS, där refräng och riff placeras i skärselden mellan hårdrock och doom.

SANHEDRIN – In From The Outside
Hårdrock där en bra sångerska kan rida på ett skönt riff tilltalar alltid undertecknad – och det är precis vad man får med SANHEDRIN. Perfekt “tack för mig”-avslutning, hoppas denna del av spellistan gett något nytt och spännande.

Fredrik

NORDJEVEL – Amen Whores
Snabbt, hårt, ondskefullt och ack så härligt mörkt! Sannolikheten att 2019 får se bättre black metal än så här är högst begränsad.

PORT NOIR – 13
En härlig mix av influenser, där BEASTIE BOYS och RAGE AGAINST THE MACHINE samsas med SOEN och luftig pop. Slutresultatet är, om du frågar om min åsikt, genuint golvande. Det här är genialt!

MISERY INDEX – New Salem
Ibland behöver saker förstås inte vara så komplicerade eller intrikata för att vara bra. MISERY INDEX levererar alltid relativt raka dödsmetall-högrar, utan kroppsfinter eller jabbar. Men de slår hårt, och de slår träffsäkert.

ROTTING CHRIST – Dies Irae
Kompakt mörker, blytunga gitarrer och mässande klosterkörer. Vad mer behöver man, egentligen…?

SWALLOW THE SUN – Upon The  Water
Också här är mörkret kompakt, även om en någon luftigare skönhet kan skönjas som en antydan till blodröd soluppgång vid horisonten. Bedövande vacker depression.

WITHIN TEMPTATION – Raise Your Banner
Vi håller oss kvar i den pompösa, känslosamma sfären. Anledningen till att vi gör det är Sharon den Adel och hennes röst, för när hon klämmer i på refrängen här ligger gåshuden väldigt nära till hands.

SOEN – Opponent
Jag kunde nästan ha valt vilken låt som helst från SOENs “Lotus”, så stark är skivan. Inget annat släpp så här långt i år kommer i närheten av att erbjuda lika många olika känslointryck. Gudomlig skönhet, tonsatt.

MILLENCOLIN – Nothing
Örebroarnas kulturella pretentioner är säkert högst blygsamma jämfört med t.ex. SOEN, men det ändrar inte det faktum att anrika skejtpunk-akten MILLENCOLIN är duktiga på att skriva trallvänliga melodier med fästande hooks. Nothing är ett bra exempel på detta.

DANKO JONES – Dance Dance Dance
Sällan mer än en trivsam bagatell, men aldrig mindre än 100% ren, fotstampande rock ‘n’ roll. Det är sällan enkelt att sitta still till DANKO JONES, och alltid svårt att inte le. Så även här, till min dansanta sommarhit #1 för året.

ROME – A New Unfolding
Alltså, visst, det här i strikt mening varken metal, hårdrock, punk eller något annat jag normalt skulle täcka här på WeRock. Men ROME erbjuder mer själslig svärta, känsla och desperation än de flesta metal-akter kan skryta med, så jag plockar med honom ändå. Djävulen som singer/songwriter? Tja, det hade nog kunnat låta ungefär så här…

Amelie

SOILWORK – Stålfågel
Det är något som aldrig klickar de där allra sista procenten mellan SOILWORK och mig. Deras plattor är bra, till och med mycket bra, men aldrig “oundgängliga”. Dock är enskilda låtar på årets album helt suveräna och en bland dessa är just Stålfågel med drömsk stämning och mjuk melodi.

ROTTING CHRIST – The Voice of the Universe
Som helhet är albumet “Heretics” närmast en besvikelse, men även en rätt medioker ROTTING CHRIST-skiva levererar ett antal låtar som gör sig utmärkt i en sån här lista. Bäst är The Voice of the Universe med vokalt stöd av Ashmedi från MELECHESH.

IN FLAMES – I, The Mask
Efter ganska sorgliga bottennappet “Battles” blev plattan “I, The Mask” en positiv överraskning i början av året och en av de bästa låtarna är just titelspåret, hårt och In-flameskt på bästa sätt. En annan kandidat till listan vore det supersofta avslutningsspåret Stay With Me.

DEVIN TOWNSEND – Genesis
En hel Devin Townsend-platta är sällan bra för det själsliga måendet men i lagom doser är den här musikaliska “galningen” bättre än mångt och mycket. Jag väljer Genesis från “Empath” som exempel på detta.

ELUVEITIE – Black Water Dawn
Inrymd i en platta som i sig är både för lång och spretar åt alltför många olika håll är dock Black Water Down en ren pärla. Guld i legeringen av metal och folkmusik med en känsla som blir närmast överväldigande.

NUMENOREAN – Regret
Kunde praktiskt taget valt vilken som helst låt från “Adore”, årets klart bästa plattan hittills. Regret var den låt som först väckte mitt intresse. Allra bäst gör sig dock de enskilda låtarna i sitt sammanhang på albumet. Numenoreans mörker lägger sig som blytung bomull över en sargad själ.

NUMENOREAN – Adore
Vi dubblerar här, kan inte annat. Titelspåret kostar vi också på oss. Jag ångrar nästan att jag inte gav albumet full pott i min recension men kanadensarna överraskade så att jag inte riktigt själv hann koppla hur urstark musiken är. Adore är smekande lava i öronen.

KAMPFAR – Det Sorte
Bland alla norska folk/pagan/black metal-band är KAMPFAR inte något jag tidigare fallit för. Men med ett av årets hittills bästa album skulle jag kunna plocka halva listan full bara från “Ofidians Manifest”. Jag valde den sorgesamt vackra avslutningen men rekommenderar starkt att plattan njutes som helhet.

CULT OF LUNA – The Silent Man
Första singeln från ett av årets mest emotsedda album pryder sin plats i en lista som denna. Vi vet inte vad höstens platta bär med sig – senast lyftes musiken mot höjderna m.h.a. sångerskan Julie Christmas – men The Silent Man lugnar all eventuell oro med sitt typiska CULT OF LUNA-sound.

VICTIMS – We Fail
Behöver vi fler väckarklockor? Definitivt. Behöver vi mer ilska och upprörda känslor? Absolut. We Fail är det jobbigaste spåret på hela albumet “The Horse and Sparrow Theory”. Och bäst bland många bra. Så du behöver inte stanna vid den.

Martin

AVANTASIA – Ghost In The Moon
En helt underbar introlåt som verkligen sätter agendan till ett av de bästa albumen som har gjorts inom power metal.  Det är helt omöjligt att inte älska det här.

SOILWORK – Arrival
Med ett ursinnigt driv och med patenterad känsla för sväng visar SOILWORK varför de är ett av världens bästa band.

DEVIN TOWNSEND – Spirits Will Collide
Heavy Devy kopplar på det stora känsloregistret och gör låt som får mig att känna mig uppskattad och omfamnad på en av samma gång.

VENOM PRISON – Uterine Industrialisation
Det här bandets vrede känns totalt uppfriskande och ärligt menad. Varenda fiber i kroppen bearbetas med en frenesi som är påtaglig.

ABNORMALITY – A Catastrophic and Catalyzing Event
Frenetiskt rens med ackuratess från ett av de bästa banden inom genren. ABNORMALITYs ångvältstunga döds är ren mumma för öronen.

SPIRIT ADRIFT – Angel and Abyss
Total känsla för historien och för vad denna kan påverka i musiken. SPIRIT ADRIFT har allt klart för sig och snickrar ut en låt som är totalt hemsökande.

MISERY INDEX – The Choir Invisible
Bra, bättre, MISERY INDEX? Ja fan trot, men det kan stämma. Patenterat grovt brötsväng gör att nackmuskulaturen får slita lika hårt som vanligt.

ALLEGAEON – Tsunami and Submergence
Vem kunde anat att ett band mest känt för shred kunde skriva så känslosam musik? Detta är bland det bästa ALLEGAEON har släppt från sig, sanna mina ord!

FRACTAL UNIVERSE – A Reality To Forclosure
Hemsökande vacker och tung progressiv metal på den här nivån gör mig lycklig. Det brottartunga gung som härskar här är helt enkelt underbart.

FIRESPAWN – The Great One
Med skruvande riffsvärmar och övertygande sväng är det omöjligt att inte älska den här låten.