Etikettarkiv: Slayer

Live: Slayer på Hovet, Stockholm 2018

ARTIST: Slayer
LOKAL: Hovet, Stockholm
DATUM: 5 december, 2018

På Hovet en nermörk och regntung decemberkväll tar vi farväl av och får ta del av ett mäktigt avslut och en ärofull sorti av ett Slayer som alltjämt 37 år efter starten är i högsta grad relevant.

Slayer 20181205. Fotograf Robert Sandström
Slayer 20181205. Fotograf Robert Sandström

Lamb of God
Visst hade jag gärna återsett ANTHRAX ännu en spelning, de är alltid bra på scen, och kanske ännu hellre sett OBITUARY en första gång men med starttid 18.10 fanns ingen chans att hinna i tid efter jobbet när en bor och arbetar i Stockholms glesbygd. För den som inte heller känner att en riktigt orkar ett sextimmars pass med tungmetall mitt i veckan kändes det lagom att glida in på Hovet i tid till att LAMB OF GOD äntrar scenen. Publiken är på plats i stora skaror och bandet genomför en bra spelning utan att imponera med något speciellt. En helt okej uppvärmning för det vi alla är här för.

Lamb of God. Foto: Amelie Schenström

Slayer
Det känns som att en kollektiv rysning går genom den flertusenhövdade publiken när introt drar igång och Tom Araya, Kerry King och de andra kliver in på scenen. Publiken är hängiven och kan sin Slayeristik. Allsången excellerar. Den ystra ringdansen (ett av redaktör Martins uttryck) i form av en mäktig circle pit rullar på genom varenda låt, endast då och då avbruten av lite mer halvprivat grupp-moshande.

Efter nästan fyra årtionden som band, med en pågående avskedsturné runt världen som nu är inne på andra halvåret och en konsertfrekvens på två kvällar av tre senaste månaden, kunde en tro att bandet skulle visa någon slags trötthet. Att Araya någon gång kunde känna sig blasé över att sjunga sig igenom Black Magic från -83 års debutalbum för femtioelfte gången. Att King skulle tröttnat bara något lite på att spela sina och Jeff Hannemans tonårsskapelser. Av något sådant syns inte det minsta spår. Intensiteten och spelglädjen tycks vara på högsta topp även denna kväll. Bortemot två timmars kompakt musikupplevelse bjuds. Araya ser nästan oförskämt lycklig ut när han blickar ut över sin likaledes lyckliga publik.

Spellistan är ingen överraskning, samma låtar körs i stort sett varje konsert under denna avskedsturné. Och det är gott så, publikfavoriterna regnar som blodiga spön i backen med låtar alltifrån debutalbumet fram till sista plattan Repentless med därmed i stort sett hela karriären representerad.  Vilket bara visar på den oerhörda styrkan i bandets låtskatt.

Stående ovationer i fulla tio minuter, även från sittplatsläktarna, avslutar. Tom Araya står stilla framför publiken och tar emot jublet utan åthävor, han bara förflyttar sig sakta längs scenkanten steg för steg så att alla i publiken kan känna sig sedda. Slutligen och sist går han fram till trum-podiet och tar upp ett papper innan han vänder sig om; “Jag kommer sakna er alla” är det sista vi på staplande svenska hör från frontmannen denna nästan makabert mäktiga kväll. Vi kommer att sakna SLAYER.

Kerry King, Slayer. Foto: Robert Sandström.
Slayer på Hovet. Tom Araya, Paul Bostaph och Kerry King. Foto: Robert Sandström.
Slayers avslutande back drop tillsammans med låten Angel of Death är bandets hyllning till Jeff Hanneman. Foto: Robert Gustafsson.

Live: Slayer på Copenhell

ARTIST: Slayer
LOKAL: Copenhell
DATUM: 24 juni, 2017

Åldermännen golvar Copenhell. 

Att SLAYER fortfarande har dragningskraft är tydligt då i stor sett alla som är på Copenhell ställer sig framför största scenen Helvíti när klockan har passerat midnatt.

Visst, många har hävdat att SLAYER numera mest turnerar för att pengarna ska in, och det kan ju mycket väl vara så. Men det går också att hävda att SLAYER är duktiga på vad de gör, och brinner för sitt hantverk. Det är i alla fall inget band som lirar på alibi som går upp på scen och fyrar av en konsert som i det närmaste dräper rakt igenom.

Det senare materialet i bandets katalog kanske inte engagerar lika mycket som de där skivorna som i stort sett alla som lyssnar på metal har ett förhållande till, men SLAYER ser till att få undan detta med kvällens enda låt från senaste plattan “Repentless” redan från början.

Sen är det i det närmaste ett enda långt pärlband av låtar från bandets med rätta hyllade bakkatalog. Mellanpartiet med Mandatory Suicide som övergår i stenhårda Hallowed Point och sen köra War Ensemble och Postmortem rakt efter, ja det får publiken att bli helt galen. Det måste ha slagits rekord i crowdsurfande, för det var inte många sekunders vila Copenhells personal som jobbar med crowd safety fick i fotodiket under konserten.

Det var också långa stunder mellan låtarna då publiken bara skrek rakt ut, något som fick frontman Tom Araya att bli, ja nästan rörd och att glömma bort att han inte får headbanga på grund av nackoperation för numera ganska många år sedan. Det var flera gånger som han började nicka lite försiktigt, för att sedan komma ihåg att, visst jag får ju inte.

Gary Holt, ja han är ju Gary Holt. Rekryterandet av Holt har tänt en blåslampa under ändalykten när det gäller SLAYERs konserter. Det är helt vanvettigt röj på högra flygeln av scenen, och om det är Holt som insisterat på att köra mycket gammalt material så är jag den första att lyfta på hatten. Jag får hela fem låtar från mitt favoritalbum av bandet – “Seasons In The Abyss” – och när bandet avslutar ordinarie set med titellåten och dessutom drämmer till med Spirit In Black som avslutare – ja då fattar ni att det blir tummen upp.

Jag räknade ut att gårdagens konsert blev den femte jag såg med SLAYER. Den kommer att minnas som en av de starkaste för mig personligen. SLAYER visar med förödande kraft att de fortfarande är ett band att gå och kolla på och fortfarande bli helt utpumpad av upplevelsen. Gott så säger jag!

WeRock 10 år: Tre saker: Martin Bensch

WeRock firar 10 år. Under de åren som har gått så har våra skribenter hunnit lyssna på groteska mängder musik, träffa musiker, gå på mängder av konserter. Finns det några saker som sticker ut? Klart det finns! Martin Bensch listar 3 saker som han kommer ihåg med särskild värme. 

1. Jag går nästan sönder av stress och nervositet i Köpenhamn
2011 fick jag chansen att intervjua Mark “Barney” Greenway, sångare i NAPALM DEATH. Hade någon sagt till mig att 4 år efter att jag börjat skriva för WeRock kommer du intervjua frontmannen i ett av planetens viktigaste band så hade jag bara skrattat. Bandet skulle spela på The Rock i Köpenhamn, ett ställe som jag hade varit på flera gånger under årens lopp men som inte finns längre. Det var vinter, den 8:e februari, och jag stod och frös nåt väldeliga utanför spelstället och blev mer och mer nervös, för hur många gånger jag än ringde bandets roadmanager så fick jag inget svar. Skulle intervjun brinna inne? Då ringer min telefon och bandets roadmanager ber mig väldigt artigt att gå till backstageingången på stället. Väl där presenterar han mig för Mark och jag blir ytterst förvånad över att han ser väldigt nyfiken ut. Jag menar, NAPALM DEATH har varit med länge, och gjort väldigt många intervjuer. Hur kan han se fram emot ytterligare en? Men det blir ett fint samtal där jag bara njuter nästan rakt igenom. Efter intervjun är färdig frågar jag Mark hur det kom sig att han ville göra intervjun med ett litet obskyrt webzine från Sverige. Svaret: varför skulle vi inte vilja göra intervjuer med små webzine? Vi kommer från underjorden, och kommer aldrig glömma varifrån vi kommer. Respekt på det!

Jag känner mig som en “riktig” musikskribent 2011-2012

WeRock har – och kommer alltid – att bedrivas mer som ett kul sidoknäck från min sida. Alla som skriver för webzinet har andra jobb vid sidan om. Men ibland får i alla fall jag känslan av att det egentligen skrivandet som borde ta mer plats i livet. Minnet  av sommaren 2011 är en sommar som jag alltid kommer bevara som en av de absolut bästa i mitt liv, och då speciellt veckan som inleddes med IRON MAIDEN på fredagen den 1/7 på ett fullständigt utsålt Ullevi och en riktigt trevlig konsert, för att följas av The Big Four på samma arena på söndagen den 3/7 då jag fick se ett SLAYER och METALLICA i absolut toppform. Speciellt SLAYER blåste skinnet av de flesta i publiken den dagen och METALLICA bjöd på en setlista som förutom två låtar från bandets karriär efter “Black Album” bara innehöll gammalt material. Och sättet detta framfördes på var så imponerande att jag där och då bestämde mig för att – kanske – inte se bandet nåt mer då denna kväll var så fulländad. Helgen efter var det dags för Getaway Rock Festival, och detta var speciellt av flera olika anledningar. För det första var detta den första festivalen som jag fick ackreditering till, och jag var verkligt inställd på att verkligen göra mig förtjänt av denna. Jag skrev nog mer text än jag någonsin gjort i skribentsammanhang när det gäller livebevakning den helgen, och det var helt sjukt kul! Detta flöde av skrivande om musik fortsatte egentligen av bara farten in i 2012 som började med en konsert med LOCK UP då jag fick chansen att intervjua Tompa Lindberg – en intervju som det inte blev någon text av då all min tekniska utrustning failade och inget av det Tompa sa fastnade på band, ORIGIN, PSYCROPTIC och LENG TCH’E, nästan rev Spillestedet i Köpenhamn, jag fick intervjua Paul Mazurkievicz, trummis i CANNIBAL CORPSE innan bandet tillsammans med BEHEMOTH, MISERY INDEX med flera lirade på ett utsålt Trädgården i Göteborg.

Devin Townsend på GRF 2012. Foto: Kitty Rossander

På sommaren rapporterade jag igen från Getaway Rock Festival och fick då jobba tillsammans med Kitty Rossander som fotade alla band jag ville skriva om. Jag vågar påstå att vi inte haft lika bra livebilder varken förr eller senare.

I september fick jag äntligen se NASUM, vilket jag fortfarande räknar som ett av de största konsertminnena jag har. Jag såg först bandet på Pumpehuset i Köpenhamn den 21:e, och veckan efter på KulturBolaget i Malmö och så här 4 år efter så har jag värme i hjärtat när jag tänker tillbaka på de kvällarna.

Nergal ringer upp. 
2009 stod BEHEMOTH i begrepp med att släppa “Evangelion”. Jag mer eller mindre dyrkade bandet efter “Demigod” och “The Apostasy” och ville hemskt gärna recensera “Evangelion”som skulle komma ut den 7:e augusti. Så jag skrev till Nuclear Blast och frågade om jag kunde få en promo. Jo, det kunde jag om jag kunde tänka mig att intervjua Nergal. Att ens få frågan gjorde mig helt lyrisk. Jag hade i ärlighetens namn inte trott det var möjligt. Men så blev det. Jag fick “Evangelion” en hel månad innan den skulle komma ut, och hade ytterst svårt att lyssna på någon annan skiva alls innan intervjun. Jag tyckte (och tycker) att den är helt fantastisk och kom på mig själv flera gånger att rysa av njutning över att jag kunde lyssna på skivan långt innan de flesta. När dagen för intervjun kom var jag så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Strax efter klockan 20.00 ringer telefonen. Overklighetskänslan när jag efter mitt inledande “hello” hör “hello, this is Nergal” var helt otrolig. Tack och lov lade sig den värsta nervositeten då jag märkte vilket gott humör Nergal var på. Jag har gjort flera intervjuer efter denna som var bättre genomförda, men pratstunden med Nergal sticker ändå ut lite extra för mig.