Etikettarkiv: The Crown

The Crown – Royal Destroyer

ARTIST: The Crown
TITEL: Royal Destroyer
RELEASE: 12/3 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är inte svårt att tycka om THE CROWN som med “Royal Destroyer” har kämpat sig fram till skiva nummer 10 och som har charmat fans med klassiker som “Deathrace King”, “Crowned In Terror” och senast med “Cobra Speed Venom” som kom 2018.

Och banne mig om de inte fortsätter sin fina kurva med den här skivan. Inledande Baptized In Violence är en underbar öppnare med sin grindcore-kärna och ett lika effektivt som heavy metal-anstruket gitarrsolo.

Och det är just i detta som THE CROWN excellerar – kombinationerna mellan grind, death metal, heavy metal och melodiska inslag som smälts ihop på ett nästan magiskt sätt, och som gör det till en i det närmaste total njutning att lyssna på “Royal Destroyer”. Breaket i Let The Hammering Begin med sin gitarrstinna matta har fått mig att headbanga vid varje lyssning, charmiga Motordeath som får mig att tänka aningens på det tidiga METALLICA fast på dödssteroider och Ultra Faust där trummisen Henrik Axelsson lägger ut en baskaggematta av episka mått i början av låten är bara fyra exempel på hur bra THE CROWN är på den här plattan. Jag kan helt uppriktigt säga att resten av skivan är lika bra.

Vill ni ha finkänslig lyrik så får ni lyssna på något annat – Johan Lindstrand har ett välartikulerat growl som gör att man hör vad som sjungs, men det är inte här som vågen väger över till THE CROWNs fördel. Det är med den totala övertygelsen som Lindstrand gastar. Lägg till detta Axelssons trumspel som sömlöst växlar från fart till tyngd och det stundtals helt glödande spelet från strängsektionen Magnus Olsfelt, Marko Tervonen och Robin Sörqvist och ni får en skiva där vi inte kan klaga på musikernas hantverksskicklighet.

Kolla in den.

Hot or not? – Februari 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


LÅT: Sufferers Of The New Plague
ARTIST: Tortured Demon
VALD AV : Amelie

Martin: När det kavlas ut riff och matas tvåtakt, då regerar TORTURED DEMON med bister emfas och får mig att dra på smilbanden rätt rejält. Underbar stämning och fin produktion som drämmer in budskapet fint. Hade rensången inte varit där så hade detta blivit full pott.
Robert: Härlig DIY-känsla över TORTURED DEMON. Det blandas inspiration från tidig Bay Area-thrash med hur MASTODON en gång i tiden manglade, och detta har en skön nerv. Framförallt gillar jag gitarrspelet och riffen. Rensången är det enda som skaver för min del, den håller inte samma klass och känsla som övrig leverans. Bra!
Fredrik: Någonstans i gränslandet mellan old school döds och dito thrash opererar TORTURED DEMON, och det känns som om de navigerar dessa blodstänkta vatten med ganska god bekvämlighet. Jag gillar det köttiga riffandet samt hur growlen påminner om gamla OBITUARY, men håller med kollegan Robert om att rensången slirar lite. Ljummet+.


LÅT: The Blood And The Iron
ARTIST: Einherjer
VALD AV: Fredrik

Amelie: ”Sympatiskt” är det beskrivande ord jag använde mest i min recension av EINHERJERs kommande album. Och precis så vill jag benämna denna första singel också. Mer än ljummen men knappast dagens hetaste.
Martin: Jag vill gilla EINHERJER, det vill jag. Men så är det faktumet med inslagen av folkmusik som jag vantrivs med. Jag gillar inte huvudriffet, och tycker att låten är vansinnigt tjatig. Nä, detta funkar inte för mig.
Robert: För egen del finns det ett fåtal saker som skriker “varning” när det gäller hårdrock och metal. Pratsång, SYSTEM OF A DOWN och folkmusik är starka sådana signaler, så det är med fasa det är dags att kasta sig ut i EINHERJERs The Blood And The Iron.  Tack och lov tycker jag att folkmusiken är relativt nedtonad, och efter 3 raka varv med låten sitter den oväntat bra, ska erkännas. Inget som välter världen, men trevligt sällskap detta!


LÅT: Motordeath
ARTIST: The Crown
VALD AV: Martin

Robert: THE CROWN gör som vanligt: ställer skåpet. Ingen tvekan, gaspedalen på den här racingupplevelsen är hårt tryckt i botten och det är givetvis stekhett. Gillar man THE CROWN får man sitt lystmäte, gillar man inte THE CROWN borde man ändra åsikt. Skitbra!
Fredrik: Dödsmetallbandet THE CROWN är i det här numret i några enstaka partier oväntat melodiska och finstämda, och resten av låten thrashiga som bara den, med fullt ställ på tvåtakten och ett ganska simplistiskt riffande. Men det funkar, och det riktigt bra, faktiskt. Gillar’t!
Amelie: THE CROWN har hållit på länge och med sin melodiska döds-thrash alltid fått cred men är ändå inte så allmänt (er)kända som en del andra svenska akter i den melodiska skolan. Och något är det som saknas, också jag är lätt kallsinnig till bandets musik. Alltså, bra låt detta men inget som bränner till.


LÅT: The Red Crown Turns Black
ARTIST: Yoth Iria
VALD AV: Robert

Fredrik: Förhållandevis lättillgänglig och luftig black metal, med bitvis fint driv och ett knippe eleganta mollslingor på gitarrerna. Har dock lite svårt för sånginsatsen, och är mycket tveksam till det sonar-liknande pinget som dyker upp här och var. Inte dåligt, men definitivt mer svalt än glödhett.
Amelie: Nystartad black metal-akt (2020) med vokalisten George Zacharopoulos som också sedan 1989 skapat fin grekisk svartmetall i NECROMANTIA tillsammans med namnkunnige trummisen Fotis Benardo. YOTH IRIA känns lite mer melodiskt än ”storasystern”. Härligt driv i denna låt, detta är hett!
Martin: En trevlig överraskning! Ett helt okänt band för mig faktiskt. Bra driv, hetsigt och mycket melodiskt bitvis med nästan NWOBHM-vibbar i gitarrerna (vilket blir ytterligare ett plus i kanten). Hade kunnat trimmas ner något för att göras ännu vassare, men som helhet tycker jag att detta glöder fint.

Årsbästalista 2018 – Fredrik

Att utse vilka tio av årets skivor som är de tio främsta är som alltid en hart när omöjlig uppgift. Hur rangordnar man egentligen något så humörberoende som musik?  Min ärliga åsikt om musikåret 2018 är att det faktiskt inte var särskilt starkt, med färre än tio plattor som på allvar kunde konkurrera om den juvelbeströdda kronan. Detta borde egentligen ha gjort gallringen till årsbästalistan enklare, men istället var det säkert ett tjugotal olika plattor som konkurrerade om de sista 3-4 platserna på listan. Så efter den till synes oundvikliga huvudvärken blev detta utfallet:

Topp 10 skivor

10. CLUTCH – Book of Bad Decisions

Några större kulturella höjder kommer kanske aldrig CLUTCH att nå, men det finns inte alltför många band som bättre än dem vet hur man skruvar ihop Sväng™. “Book of Bad Decisions” är måhända en aningen ojämn platta, men visst svänger det rakt igenom. I vissa spår, så som titelspåret, genuint lysande How To Shake Hands och In Walks Barbarella (med textstrofen “weaponized funk”, vilket bara det torde vara värt en plakett av något slag) svänger det till och med så pass bra att det räcker till plats 10 på årsbästalistan.

9. OCEANS OF SLUMBER- The Banished Heart

“The Banished Heart” är inte en lika stark platta som föregångaren “Winter”, men det är det å andra sidan jäkligt få plattor som är. Samtidigt erbjuds även här gott om finstämd magi tillsammans med tung, mörk melankoli, och Cammie Gilbert är fortsatt en av världens allra bästa sångerskor. En vacker platta, där titelspåret sticker ut lite extra.

8. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest

Jag är egentligen mer förvånad över att BEHEMOTH kvalar in först på åttonde plats än vad jag är över att de är med på listan, då polackernas alster brukar komma med kvalitetsgaranti. Det som håller dem tillbaka från ännu högre placering är att den symfoniska ljudkulissen ibland stjäl väl mycket fokus från den rena, råa energi som BEHEMOTH är kapabla till. Men visst, med spår som Wolves Ov Siberia, God = Dog och Angelvs XIII finns det ändå mer energi än vad många andra band förmår uppamma.

7. TRIBULATION – Down Below

“Down Below” är nog den platta som åkt mest jojo i min bedömning när den här listan skulle värkas fram, och sannolikt även den platta som är mest humörberoende. Intrikat, mångfacetterad, vacker och mörk är det en platta med mycket att erbjuda, men det är även ett verk som kräver full koncentration och ett visst vemod som ingångsvärde hos lyssnaren för att verkligen komma till sin rätt. Nightbound och The World är hur som helst genuint lysande spår.

6. EARTHLESS – Black Heaven

För cirka 4-5 år sedan fanns det en 70-talsvåg som väldigt tydligt sköljde över rockmusiken, med hur många bra tungt gungande, blues-bottnade alster som helst att välja mellan flera år i rad. Denna våg har i mångt och mycket ebbat ut, men EARTHLESS håller fanan jäkligt stolt och högt! Årets ledigt svängigaste och mest pårökta alster, med tydliga influenser från JIMI HENDRIX, LED ZEPPELIN, CACTUS och liknande klassiker. Är det instrumentala åttaminuters-monstret Black Heaven årets bästa låt? Fullt möjligt.

5. THE CROWN – Cobra Speed Venom

Dödsmetall FTW! Eller, for the femteplats på årsbästalistan, i alla fall. “Cobra Speed Venom” är ett alster kliniskt fritt från krusiduller och post-metal-kultursvåra ambitioner. Här finns istället bara ett överflöd av tyngd, dubbelkaggar, tvåtakt och köttigt svulstiga riff med ypperligt driv. Om någon ber dig tipsa om en platta som kan visa dem vad dödsmetall är, funkar denna platta utmärkt. Varför inte börja med det härligt råa titelspåret?

4. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson

En låt under åtta minuter, sex stycken som är längre än nio minuter. Detta är ingen platta för slö bakgrundslyssning, utan precis som i fallet med TRIBULATION tidigare ett verk som kräver sin uppmärksamhet. Även här finns det dock mycket att hämta för den som är villig att investera tid och koncentration. Det är ett mångfacetterat och vackert mörker som målas upp med hjälp av eleganta mollharmonier, drivna trummor och ack så desperations-osande skriksång, ett mörker man gärna låter sig drunkna i. Heroin Waltz utgör den vackraste pärlan vilandes på den kalla botten.

3. NECROPHOBIC – Mark of the Necrogram

Det är med darriga steg du sakta går nedför den vindlande stentrappan. Unkna pustar av rutten luft slår upp emot dig från källarvalvets djupa mörker, och släcker nästan din flämtande fackla. När du viker runt hörnet efter trappans sista steg, ser du i skuggorna konturerna av en fruktansvärd, demonisk best kedjad till den fuktiga stenväggen. Besten kastar sig mot dig om och om igen med hatisk frenesi, och det är bara de rostiga kedjorna som räddar dig från en blodig, horribel död. “Mark of the Necrogram” är den besten, och rycker i de där kedjorna precis så härligt illavarslande som en black metal-platta skall göra…

2. BLACK PEAKS – All That Divides

Pretentioner i sig behöver inte vara av ondo, det finns gott om pretentiös musik som har genuint hög verkshöjd och lever upp till sin ambitionsnivå. Dock brukar sådan musik oftast vara relativt svårlyssnad och krävande. BLACK PEAKS lyckas dock i och med “All That Divides” kombinera det bästa av två världar, då detta är en platta som erbjuder både intrikata arrangemang och mångbottnade kompositioner utan att för den skull tulla på hit-faktorn. Melodierna levererade av Will Gardner är fästande, och när sagda herres sångstil även erbjuder både sval luftighet och härligt raspig ångest, blir slutresultatet riktigt, riktigt bra.

1. AMORPHIS – Queen of Time

AMORPHIS har alltid varit bra, och deras släpp vanligtvis en given post på årsbästalistan. I år tar de dock steget hela vägen högst upp på podiet och är inte bara bra, utan bäst. Blytunga riff, köttig growl och oklanderligt skarp gitarrdist gifter sig med löjligt snygga harmonier, högklassig rensång och eteriskt luftiga körer, och tillsammans får de ack så vackra barn i form av låtarna på “Queen of Time”. Produktionen är som alltid oklanderlig, och som bonus har AMORPHIS på detta släpp mixat upp sitt finska vemod med ett par sömlöst inritade orientaliska mönster. Kvalité rakt igenom, och därmed en värdig vinnare av titeln årets bästa platta 2018!

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets “äntligen!”
Årets “äntligen!” har inget med Nobel-priset i litteratur att göra, utan vad vad det handlar om är att jag till slut, efter många år, fick chansen att se THE HELLACOPTERS live. De var verkligen precis så snortighta, spelglada och helgjutet rock ‘n’ roll-svängiga som jag hade hoppats på. F**k yes!

Årets “guilty pleasure”
Alltså, egentligen tycker jag ju inte att det finns något sådant som “guilty pleasures”. Man får tycka om precis vad man vill, och antingen så gillar man något eller så gör man inte det. Inte i något av fallen behöver man skämmas för sin åsikt. Men om jag nu skulle se något av det jag gillat under året som ett skyldigt nöje, så är det i så fall låten Steel and Silver med VISIGOTH. Oerhört pompöst, vindmaskin-fläktande-i-håret-dramatiskt och pojkrums-macho, men lik förbannat väldigt trallvänligt, medryckande och snyggt utfört. Death or glory, into battle now we ride!

Årets gitarr-onani
Här joggar MARTY FRIEDMAN hem hedersomnämnandet med sitt spår Whiteworm, som är en månghövdad best med gott om charm. Inslag av allt från djent via smörig easy listening till SANTANA-vibbande latino-sväng utgör en ständigt ombytlig ljudkuliss till ett gitarrspel i den allra högsta skolan. Läckert!