Etikettarkiv: Tribulation

Best of 2006-2015: Robert

Mission Impossible? Ja. Egentligen. Det går förstås egentligen inte att ange vilka skivor som under det senaste decenniet varit bäst, men det gör ju uppgiften och resultatet extra kul. tycker Robert i alla fall!

Urvalet har till stora delar byggts utifrån en samlad subjektiv minnesbild av hur pass mycket speltid en skiva har fått och hur ofta jag återvänder till den. Ja, och känslan av njutning förstås. Vi räknar som vanligt ner!

ANCIIENTS ”Heart Of Oak”, 2013 – Season Of Mist

10. Kanada-är-ett-land-där-man-dansar-tango. Eller progressiv dödsdoomrocks-marengo. Svårt att säga, däremot är det lätt att älska ANCIIENTS fantastiska driv och låtar. Det här är – som du kanske redan läst – den bästa debutskivan som kommit under tidsperioden 2006-2015, och det räcker för att ta sig in på den aggregerade listan också. ”Heart of Oak” låter egentligen inte som något annat du hört, samtidigt låter allt så fantastiskt naturligt och rätt. Det är en sån där skiva jag tipsar folk om i tid och otid, och det lär jag fortsätta med. Låt den ystra dansen fortsätta, helt enkelt.

AMORPHIS ”Skyforger”, 2009 – Nuclear Blast

9. AMORPHIS från Finland är ett av mina favoritband, och den här skivan är i mitt tycke deras klart vassaste. Den kombinerar det där speciella vemodet med melodi, känsla och driv. ”Skyforger” är späckad av fantastiska riff och refränger, och det är en sån där skiva som jag återkommer till med jämna mellanrum.  Värdelöst vetande är att pressningen av själva CD’n dessutom gick fel (i ett par av låtarna var det helt tyst i ett par sekunder), så vi som beställt den fick göra en separat begäran direkt till skivbolaget Nuclear Blast för att få en ny skiva levererad. Man fick behålla själva omslaget/caset, och skicka in den misslyckade disken i utbyte mot en ny…

MGLA ”Exercises In Futility”, 2015 – No Solace Records

8. Black Metal är spretigt. Det innehåller så många olika subgenrer att det är nästan löjligt, och det går därmed kanske inte att säga ”detta är den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren” på grund av det.

Men.

Detta är kanske den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren, och polackernas osvikliga känsla för att väva in melodislingor i sitt piskande driv gör att jag spelar den här skivan om och om igen. Texter, omslag och musik hänger ihop på ett sätt som resonerar djupt inom mig.

GRAVEYARD ”Hisingen Blues”, 2011 – Stranded Records/Nuclear Blast

7. GRAVEYARD och deras ”Hisingen Blues” skakade om mig rejält när den kom. Det är nästan så att det finns ett musikaliskt liv före och ett liv efter den här plattan – jag hade liksom inte sett storheten med ”retrovågen” innan dess riktigt. Med den här skivan slogs dörren inte bara upp på vid gavel, hela jäkla väggen kapsejsade. Precis som brukligt sådana gånger så kommer dock ingen moderna ”gammal” 70-talsskiva upp i samma kvalité som murbräckan. Att bandet lagt ner och lämnar kvar ett monument som ”Hisingen Blues” ger bara större legendstatus till plattan i min bok.

Det här omslaget valde jag för övrigt bort i sista stund när det gällde 5 omslag från de senaste 10 åren, men när jag ser på bilden i samband med att texten utformas undrar jag om jag verkligen gjorde rätt…?

Satyricon - Satyricon
SATYRICON ”Satyricon”, 2013 – Indie Recordings

6. Norska duon SATYRICON – med Sigurd ”Satyr” Wongraven på sång och stränginstrument samt Kjetil-Vidar ”Frost” Haraldstad på trummor är ett av de band jag sett flest gånger live. De levererar alltid, och med den självbetitlade plattan från 2013 tog man ett gigantiskt kliv i sitt sound. Utan att lämna norsk black metal så lämnade  man norsk black metal, så att säga.

Rötterna finns kvar, men lättillgängligheten och den melodiska musikaliteten tog enorma språng framåt. Det här är en skiva som är varm samtidigt som den är dynamisk och kompromisslös – och den växer med varje lyssning. Jag förstår varför bandet valde att göra sin 8:e fullängdare, ca 20 år in i karriären, till en självbetitlad platta.

TRIBULATION ”The Children Of The Night”, 2015 – Century Media

5. De senaste åren har bjudit på ett par blivande klassiker. Skivor som vi kommer att prata om i årtionden framöver, milstolpar. Det här är en sån, svenska TRIBULATION har med sitt tredje album ”The Children Of The Night” lyckats smälta samman influenser från akter som LED ZEPPELIN till den svarta avgrund som är black- och death metal. Och man gör det så naturligt att den ena låten överträffar den andra i en enda lång parad av pärlor.

Kanske är det här en skiva kliver upp fler placeringar på en sån här lista över tid, det är trots allt bara dryga ett år sen skivan kom, och styrkan i skivor med djup växer ju med tiden. Den är redan värd en sjätteplats!

BEHEMOTH ”The Satanist”, 2014 – Nuclear Blast

4. Det här är liksom så mycket mer än ”bara” en skiva. Man kan nästan känna BEHEMOTHs starke man Nergals hjärta pulsera skivan igenom, och att detta är ett av resultaten av hans kamp (och seger) över leukemin är tydligt. Polackerna har aldrig varit så samstämmiga och genomgående konsekventa som på ”The Satanist” – allt från skivomslag målat med delar av blod från Nergal till texter och musik är som en helhet. Det är ingen slump att bandet härjat världen runt och spelat den här skivan live från start till mål. Den innehåller inte bara den där speciella helheten, den innehåller dessutom flera av bandets bästa låtar i karriären!

MASTODON ”Crack The Skye”, 2009 – Reprise Records

3. Ända sedan ”Leviathan” år 2004 så har mullemeckarna MASTODON en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Den skiva som jag oftast återkommer till i bandets diskografi är den här, ”Crack The Skye”, och anledningen är enkel: det här är en skiva helt utan svaga punkter. Varenda låt: soniskt guld.

MASTODON är lite av ett unikum i dagens musikscen. Man delar på sången hejvilt, spelar låtar som egentligen inte är speciellt raka eller enkla och började karriären med att leverera ut ett knippe konceptskivor med krångliga påhittade historier. Rent teoretiskt borde det liksom inte gå att bygga upp en framgångsrik karriär med den grunden, men när man hör en platta som ”Crack The Skye” förstår man att det är fel. Fenomenalt band, fenomeal skiva.

SATYRICON ”Now, Diabolical”, 2006 – Kaleidoskop/Roadrunner Records

2. SATYRICON är det enda bandet som representeras två gånger på den här Topp 10-listan. Högst av deras två bidrag, framknuffad av jämförelsevis många många års nötande och mognande samt otaliga upplevelser av låtarna live, placerar jag ”Now, Diabolical” från 2006.

Det här är en skiva där ljudet är lika rakbladsvasst som låtarna, och där bandet träffar en kreativ guldåder. Spår som K.I.N.G, The Pentagram Burns, To The North, A New Enemy eller för den delen titelspåret Now, Diabolical förblir höjdpunkter i bandets karriär. Och de är samlade på samma skiva? Sånt förnekar man inte på en lista som denna…

MACHINE HEAD ”The Blackening”, 2007 – Roadrunner Records

1. Så här ser den alltså ut – det senaste decenniets bästa skiva. Den skiva som efter stötande och blötande, funderande och återlyssnande, analyserande och eftertänksamhet till slut placeras högst upp på tronen. Och… det var egentligen inte speciellt svårt. Ganska tidigt föll det sig naturligt att just ”The Blackening” av MACHINE HEAD skulle ta förstaplatsen. Motiveringen är dessutom lika enkel som självklar; Låtarna. Riffen. Känslan. Hur ofta den spelas. Helheten.

Detta är redan en modern klassiker.

WeRock 10 år: De fem snyggaste omslagen – Robert

Under det gångna decenniet har det kommit ut en oerhörd mängd helt fantastisk musik, men hur förhåller det sig med omslagen? Är de lika snygga som under 1980- och 1990-talen? WeRocks skribenter gör ett försök att lista de fem snyggaste omslagen mellan 2006 och 2015. Här får du Roberts favoritomslag. 

Undertecknad är förmodligen nörden av Werocks nuvarande skribenter. Den som köper skivor i fysiskt format trots att klockan passerat 2015, och eventuellt också den som därmed också lägger störst vikt på förpackningen som helhet. Omslaget ska gå i samklang med musiken, helst, och kan man bjuda på något extra lyxigt för oss nördar som köper skivan så är det förstås extra plus. Ett tag umgicks jag med tanken att ändå använda den här listan – omslagslistan – som någon sorts tröstpris för plattor som tyvärr blivit borttvingade från den ytterst spetsiga ”Topp 10”-listan, men så blev nu inte fallet. Istället är det helheten som regerar!

Som sista brasklapp innan du kastar dig vidare i läsningen får jag också konstatera att jag i denna lista inte rankat omslagen inbördes. Se det som fem segrare bara…

Svenska DIABOLICAL bjuder med ”Neogenesis” inte bara på fantastisk musik och ett rasande snyggt omslag – nä, men får en hel bok med ett kapitel per låt för att kunna följa med i den dystopiska historien som utspelar sig på skivan. Texter OCH ett skönlitterärt verk? Jo jag tackar jag! Från ViciSolum år 2013!

Jänkarna THROWDOWN levererade med ”Deathless” en skiva som kanske inte var samma pardonlösa mangel som man väntat sig, utan snarare inriktad på ett lite mer lågmält, groovigt sound. Jag tycker skivan är fantastisk, och omslaget helt fängslande. Notera liemannen som syns svagt i ögats mitt!

2009, från E1 Music.

Det här omslaget har jag hyllat förr. Det är ju liksom en modern version av MERCYFUL FATE’s ”Don’t Break The Oath” med en elak gubbe som tittar uppåt ur ett elände. Fast skitigare. Och mindre rumsrent. Och som om du råkat öppna fel kista. I riktiga livet syns detaljerna ännu bättre. Plus förstås för att musiken är like skitig!

Utgiven 2008 av skärpta Pulverized Records.

Helt ärligt – den här är inte så snygg. Samtidigt är det en av de av de läckraste plattor jag äger, för hela digipacken är fantastisk. Kartongen är så tjock att man kan balansera elefanter på den om man vill, och viker man ut den – för det är en sån där fold out som får en att tänka på gamla klassiker som TWISTED SISTER ”Stay Hungry” eller DANZIG ”How The Gods Kill” – så har man helt plötsligt ett helt konstverk framför sig. Själva omslagsbilden är faktiskt det mest banala med hela skivan…?!

Utgiven av The Church Within Records i nådens år 2011, till förmån för alla som saknar BLACK SABBATHs tidiga produktioner!

Oj, vad många skivor man petar till slut. Vill ha med så många underbara omslag, men jag inser att det inte går. Till slut måste min guilty pleasure för stilrena och svartvita men samtidigt dramatiska omslag få sitt, och därmed är det ”Stone’s Reach” med Australiensiska BELA’KOR som kniper den sista utmärkelsen.

Utgiven 2012, av Kolony Records.

 

WeRock 10 år: De fem snyggaste omslagen: Martin Bensch

Under det gångna decenniet har det kommit ut en oerhörd mängd helt fantastisk musik, men hur förhåller det sig med omslagen? Är de lika snygga som under 1980- och 1990-talen? WeRocks skribenter gör ett försök att lista de fem snyggaste omslagen mellan 2006 och 2015. Först ut är Martin Bensch. 

När jag började lyssna på hårdrock på allvar 1988 så kändes det som om vartenda omslag som fanns var snyggare än det förra. Vinylformatet härskade med järnnäve ytterligare några år och detta större format var ju extremt lyckat när det kom till att skapa verkligt starka omslag. Men, det finns ju fortfarande omslag som tar andan ur mig – här har ni fem stycken som jag verkligen tycker håller måttet!

lawless-darkness-stor
”Lawless Darkness” – WATAIN

WATAINs ”Lawless Darkness” är inte bara en helt magiskt bra skiva, redan innan jag hade hört en ton av musik från detta i mitt tycke bandets starkaste skiva så visste jag att jag skulle gilla musiken då jag i det närmaste hajade till över omslaget. WATAIN  är ju ett band som tar sitt hantverk på väldigt stort allvar, och de har alltid tänkt till lite mer när det gäller motiv på merchandise och skivomslag. Omslaget till ”Lawless Darkness” har en oerhörd tyngd, ja en värdighet skulle jag vilja säga. Det är kaotiskt, men ändå med en klar och imponerande linje.

ghost-meliora-stor
”Meliora” – GHOST

Med tanke på hur rejält fula omslagen var till både ”Opus Eponymous” och ”Infestissumam” (ja, jag kommer att förfäkta denna åsikt med en dåres envishet) så är omslaget till ”Meliora” en ren triumf. Detaljrikedomen, perspektiven och det rent episka bildspråket är på en helt annan nivå än det bandet har visat på tidigare. Och det verkligt imponerande är att omslaget reflekterar musikens rent magiska kvalitet på ett väldigt fint sätt. Jag skulle tro att Papa och hans gastar är mer än nöjda med det här omslaget som är det snyggaste bandet har haft på någon skiva de gett ut.

pyramido-saga
”Saga” – PYRAMIDO

Jag har alltid gillat PYRAMIDO av ett gäng olika anledningar, men en av de direkt avgörande grejerna är att detta är ett band som tänker väldigt medvetet kring att inte profilera sig som ett metalband. Det är därför, egentligen, helt logiskt att de gör en skiva som de döper till ”Saga” och som har ett gäng djur som sitter runt en lägereld i en skogsglänta. Jag tyckte direkt om det här omslaget för det har både en mörk, mystisk ton, men också ett fint ljus på horisonten som jag tycker reflekterar musiken oerhört bra. PYRAMIDOs musik är ju väldigt långsam, tung och till stora delar mörk men här finns också en nästan hoppfull ton som jag verkligen uppskattar.

the-horror-stor
”The Horror” – TRIBULATION

För att vara ett omslag till en dödsmetallskiva så är ”The Horror” ganska minimalistiskt. Ändå både händer det mycket i omslaget, och det knyter fint an till den väldigt traditionella bildkonsten som dominerade omslag till dödsmetallskivor under 1990-talet. Och det gillar jag verkligen! TRIBULATION är ju ett band som är extremt medvetet när det gäller omslagskonst och merchmotiv och detta tänk har de ju verkligen fortsatt med i sin karriär efter det att ”The Horror” kom ut 2009. Vampyrtematiken är stadigt där, och det hade kunnat bli hur ostigt som helst, men bandet reder ut det galant med en fin känsla för detaljer och färgkombinationer.

vektor-stor
”Outer Isolation” – VEKTOR

Jag är inte ensam om att gilla amerikanska VEKTOR för deras finfina musik. När jag såg bandets logga så visste jag att det fanns en stor chans att jag skulle gilla bandet för det osade ”science fiction” och ”rymd” om den. När jag såg omslaget till ”Outer Isolation” från 2011 så ökade sannolikheten än mer. Tycker ni att omslaget är ostigt? Ja, och det är en stor del av charmen med det tycker jag.