Kategoriarkiv: Listor

Listor

Årsbästalistan 2024 – Robert

Lämna en kommentar

Musikåret 2024 läggs till historien, och i sedvanlig ordning är den stora utmaningen att finna tillräcklig tid för att ta till sig och ge rättvisa till de plattor som släppts. Överlag ett starkt år, där undertecknad helt uppenbart – om man ser till hur listan slutligen formerar sig – föredragit relativt lättlyssnade skivor. Oh, och givetvis har en hel drös med skivor missats under året men som säkert kunnat ta en plats på listan. Med andra ord… allt är som vanligt! 🙂

Topp 10 Skivor

10. Songs Of Blood And Mire – SPECTRAL WOUND
Förra given från detta kanadensiska black metal-band var bra, men årets giv är än bättre. Fräsande, svängig, tajt och med precis den där vibben i produktionen som gör att det klöser bra. Läs gärna redaktör Martins recension av plattan, där finns fina ord!

9. Songs Against Humanity – THE SPIRIT Tyska THE SPIRIT spelar black metal i sån där fin korsning med thrash precis som undertecknad vill ha det. Gitarrljudet sitter som en smäck, och låtarna har den där speciella förmågan att fästa. Denna fjärde platta är kanske bandets mest lättillgängliga, strösslad med hits.

8. Teenage Rebel – NESTOR
Falköpings stoltheter skruvar upp nostalgivolymen på max och öser på med allt de har på denna andra comebackplatta, och faaaan vad det funkar! Det är knappast nyskapande, det är knappast överraskande men vad spelar det för roll när det träffar så sjukt rätt? Ståpälsen som titelspåret ger – speciellt för oss som kommer från mindre städer – är löjligt skön…

7. Beyond The Reach Of The Sun – ANCIIENTS 
Skönt svängigt, utan att för den skull göra avkall på djupet och komplexiteten. ANCIIENTS är det där bandet man kan dra ur bakficka för att tipsa nästan vem-som-helst om. ”Jasså, du gillar groove? Döds? Black? Mastodon-ish?” Jag har ett höjdartips till dig…

6. Blazing Inferno – YOTH IRIA
Bra år för Gregisk black metal i år, giganterna ROTTING CHRIST släppte sin dunderplatta ”Pro Christou” och var på vippen att knippa en placering på denna skribents topplista de med – men allra vassast är YOTH IRIAs andra platta. Gosse, detta svänger, väser, skriker sig fram. Lika bra (eller kanske till och med bättre?) än debuten!

5. Nordic Gothic – CEMETARY SKYLINE
Löjligt smittande och enkla (mörka) melodier och ett vemod som slår rot är receptet på den här skivan. Från start till mål är det här en trygg musikalisk hamn att ankra i. Tvätta öronen från distad och ilsken musik!

4. Theories Of Emptiness – EVERGREY .
I vanlig ordning bjuder EVERGREY på en platta smockfull med underbara refränger, episka och storslagna stunder. ”Theories Of Emptiness” innehåller ett helt knippe låtar av den där digniteten och kvalitén som gör att man kommer på sig själv med att nynna och sjunga på strofer och refränger långt efter att själva lyssningen tagit slut. Det är såklart ett gott tecken, och Göteborgarna fortsätter att vara ett Sveriges starkaste akter.

3. Stay Free! – FREEDOM
…detta kan inte kallas hårdrock, och är helt klart en katt bland hermelinerna på en lista och en site som denna, men: fuck it. FREEDOM levererar en korsning av Tom Petty, The Hellacopters, Bruce Springsteen och ett 70-talsband som startar i ett garage down the street samtidigt som de virar in texter med underfundiga referenser och vinklingar på ett sätt som är omöjligt att värja sig mot. ”Stay Free!” är andra fullängdaren, och hos undertecknad har den snurrat närapå oförsvarligt många varv, varenda gång med mungipor uppåt som resultat trots att skivans kompakta 42 minuter innehåller lika stora delar sorg, vemod och svärta som känslan av att cykla mot solen en sommardag utan att behöva bry sig ett smack om något alls. Stay Free!

2. Beyond The Palest Star – VORGA 
Detta är – med lätthet – den snyggaste fysiska utgåvan på CD, och en värdig uppföljare av debuten ”Striving Toward Oblivion”. Andra skivan från tyska VORGA är beskriven i mer detalj från undertecknads sida i den recension som gjordes tidigare i år, och länge hade den en förstaplacering på årets topplista som logisk och sannolik – så bra är den.  Det är utan tvekan årets starkaste black metal-giv, och med låtar som Voiddeath, Magical Thinking och urstarka The Sophist sätter den spår som lär räcka långt bortom skivåret 2024…

1. Mind Burns Alive – PALLBEARER
Spotify hävdar att min mest spelade låt 2024 är Where The Light Fades, öppningsspåret på den här skivan. Det är sannolikt sant, det enda som Spotify inte tar hänsyn till är att den spelats vansinnigt många fler varv än vad de tror eftersom skivan varit mer eller mindre bofast i stereon hemma dessutom. PALLBEARER gör musik som slår av en sträng i hjärtat, och när det är som allra bäst – lyssna på när låten Daybreak runt 3:15 in till slut släpper lös all sin makt för ett bra exempel – är det lätt att ta till tårar. 6 låtar distribuerade över 50 minuter med gitarristen och sångarens Brett Campbells svävande röst som sällskap, och baske mig om det finns en enda överflödig minut? Icket.

Det här är en skiva som kombinerar bandets mer lätta (ska vi kalla det pop?) sida från ”Heartless” med tyngden, mörkret och vemodet från resterande diskografi, och har du sedan innan ingen relation med denna Arkansaskvartett så är det en perfekt ingång. Årets mest emotionella platta är också årets bästa!

Övriga betraktelser

Vilket black metal-år!

Ja, oheliga guds moder vilket år 2024 blev för black metal! Att inte kunna hitta plats på topplistan för de dunderplattor som ROTTING CHRIST, GAEREA, KVAEN, IN APHELION, HULDER, KANONFIEBER, NECROPHOBIC, GROZA, VREDEHAMMER, DÖDSRIT eller VÆGTLØS är ju inget annat än… bisarrt. Och säger det mesta om vilket jävla år den här genren presterat.

Vilken konceptplatta 1: HORNDAL och deras ”Head Hammer Man”

Detta är HORNDALs mest dynamiska alster, och tycks katapultera dem till Elitserien i svensk hårdrock – mer välförtjänt kan det inte bli. Plattan är värd varenda hyllning, och hjälper bandet att mejsla ut en alldeles egen plats för sin rostinfluerade arbetarlyrik. Personligen gillade jag förra given ”Lake Drinker” bättre – kanske för att den var mindre dynamisk och mer rätt på? – men det är bara en fråga om tycke och smak. Det viktiga är HORNDALs fortbildning av oss alla.

Vilken konceptplatta 2: OPETH och deras ”The Last Will And Testament”

Sent kom den, OPETHs platta, därtill uppskjuten i slutet på grund av tekniska utmaningar i produktionen av de fysiska exemplaren. För egen del för sent för en placering på topplistan, då detta är en skiva som behöver tid att fästa – mer tid än vad som varit möjligt att ge den sen den väl kom – och antagligen en djupare förståelse för historien som berättas. Att verkligen följa med när testamentet från den rika despoten visar att tvillingarna inte för något på grund av misstanken om att de inte var faderns biologiska barn och fram till den riktiga tvisten, den om historien som aldrig berättats…
Något säger mig att den här plattan kommer få mer speltid 2025 än 2024.

Årets sena upptäckt: ”The Voluptuous Fire Of Sin” med DEATHLESS VOID 

Plattan kom i september men gick mig helt förbi då. Upptäckt sent tack vare Erik och Tomasz på Metalpodden och deras årsbästa-avsnitt för 2024. Framförallt trumspelet är totalt galet, men hela skivan är en öronrensare som heter duga. Detta har varit soundtracket till julen -24, och jag släpar med glädje med det in i 2025!

Årets liveskiva

SKID ROW med Erik Grönvall välter London med sitt inspelade gig som finns på ”Live In London”. Bra setlista, bra ljud, bra livekänsla. Kolla in den.

Årets viktigaste återutgåva

Tony Martin-eran med BLACK SABBATH har varit totalt frånvarande från såväl digitala plattformar som möjliga att få fatt i fysiskt. Skivorna ”Headless Cross”, ”TYR” , ”Cross Purposes” och ”Forbidden” kom tillbaka på streamingplattformar och i boxen ”Anno Domini” fysiskt som en efterlängtad välgärning. Det ironiska? Den är slutsåld ungefär överallt…

Listor

Årsbästalistan 2024 – Amelie

Lämna en kommentar

Året 2024 var rakt av ett jäkligt bra hårdrocksår. Inte minst den mer melodiösa svartmetallen firade åtskilliga triumfer, vilket också avspeglar sig i min topplista nedan. Jag upptäckte ett togolesiskt metalband av hög kvalitet och kom att fundera över hur ofta mina ramar är geografiskt snäva när det gäller metal. Min ambition blir att framöver kolla upp mer musik från länder och delar av världen som inte är de mest förväntade. Hoppas kunna dela med mig en del av det här på WeRock under 2025. Men tillbaka till 2024, här har vi årets tio bästa album!

Topp 10 Skivor

10. Pro Xristou – ROTTING CHRIST
Att ett favoritband som ROTTING CHRIST hamnar först på tionde plats på min årsbästalista beror inte på brister i albumet ”Pro Xristou” utan enbart på den höga nivå så otroligt många utgivningar har i år. Albumet är ROTTING CHRIST exakt såsom jag vill ha det och som det i princip varit de senaste 30 åren. Starkt jobbat!

9. Djävulskorset – LASTKAJ 14
Mycket svartmetall är det i min lista i år (som ofta) men lika viktig som den genrens personliga djup, är behovet av band som också har utblick, överblick och ser människan som den samhällsvarelse hon är. Exakt detta och dessutom starkt personlig och varm är punken i LASTKAJ 14s ”Djävulskorset”. Man behöver verkligen i dagens mörka värld ibland få bli Försiktigt hoppfull som också ett av spåret heter.

8. Kinship – IOTUNN
Ett album fyllt med känslor som fyller lyssnaren med känslor. Och så den färöiske sångaren Jón Aldará som förgyllande grädde på moset. Kinship är en platta som kan belyssnas när som helst, hur som helst, lågintensivt eller högintensivt, och hur ofta som helst.

7. Blazing Inferno – YOTH IRIA
I den interna grekiska kampen går i år YOTH IRIA segrande ur striden i min lista, före kollegerna i ROTTING CHRIST. Debutalbumet ”As the Flame Withers” (2021) var uppseendeväckande och med årets ”Blazing Inferno” tar musiken ytterligare ett steg framåt. Mindre svettigt rå och mer av elegans får du i YOTH IRIAs goth-inspirerade black metal.

6. Dzikkuh – ARKA’N ASRAFOKOR
Så kul att få upptäcka högklassig metal från ett för mig helt nytt land i sammanhanget, Togo i Västafrika! ARKA’N ASRAFOKOR sägs också vara Togos enda aktiva metalband så kanske inte konstigt att landet är okänt i sammanhanget. Lyriken är på engelska, franska och folkets traditionella språk, ewe. Inslag av folkinstrument och tradition, javisst, men framför allt ett varierat och spännande album.

5. Head Hammer Man – HORNDAL
När metal även blir en kulturgärning, historiska studier och samhällskritik kanske några tilltänkta lyssnare drar sig ett steg bakåt, vad vet jag. För mig är det alltid ett steg framåt. På sitt tredje album känns bandets robust rockiga metal ännu mer intensiv och jag låter mig mer än gärna föras med i HORNDALs berättelse om fackföreningsledaren Alrik Andersson och Storstrejken 1909. Kampen går sannerligen vidare!

4. IIII – SOLBRUD
År 2024 upptäckte jag på allvar det danska bandet SOLBRUDs musik, de släppte sin kanske bästa skiva i hela karriären – och la ner bandet. Allt detta under loppet av året. Känslan att förlora något man alldeles nyss fått… SOLBRUDs black metal är elegant, melodisk och dubbelalbumets variation över dryga 90 minuter kunde ha verkat splittrande men kittas ihop alldeles utmärkt. Sätt dig bekvämt tillrätta och njut!

3. The Star – WORMWOOD
Efter helt fantastiska ”Arkivet” (2021) var förväntningarna skyhöga och årets ”The Star” gör nog heller ingen besviken. För egen del grep temat i föregångaren tag ännu hårdare än årets alster som tar oss igenom en total och oundviklig undergång. Musikaliskt är dock ”The Star” minst lika vass och höjdpunkterna många, inte minst de två övervägande svenskspråkiga spåren som ramar in verket, inledande Stjärnfall och avslutande Ro.

2. Reaperdawn – IN APHELION
Debutalbumet 2022 tog många, och däribland mig, med storm. Årets IN APHELION är ytterligare ett storslaget album som berör teman som ljusdyrkan, sekterism och kärnan i black metal. Bandmotorn och frontmannen Sebastian Ramstedt gör det inte alltid enkelt för lyssnaren men det är så en riktigt god skiva ska funka. Frågetecken uppstår och panna rynkas men upprepat och närgånget lyssnande rätar ut och fyller mig återigen med glädjen över att möta ett både intelligent och känslomättad skapande. Och ett album som har kraft att hålla dig fängslad i många, många lyssningar.

1. Aftryk – VÆGTLØS
Jag tänkte med SOLBRUD att jag hittat något unikt i det danska black metal-landskapet och absolut, det är det också. När jag sedan fick lyssna på VÆGTLØS debutalbum ”Aftryk” har jag insett att varken Norge eller Sverige kanske längre sitter på tronen i den nordiska svartmetallens högsäte.

Detta är tystlåten, ömsint och våldsamt vacker musik. VÆGTLØS musik rispar, skrapar och skär i själens djupaste vrår med sin bitterljuva shoegazande black metal och sina texter, djupa som Marianergravar, om döden, sorgen och livet i saknad av dem vi mist. Med risk att hamna i närmast religiösa övertoner känner jag mig djupt tacksam att få ta del av detta ytterst berörande musikaliska och mänskliga mästerverk.

Övriga betraktelser

Bästa live-upplevelsen

Jag har nästan tappat räkningen på hur många gånger jag sett BEHEMOTH nu, första gången var 2007. I år delade bandet scen med veteranerna i TESTAMENT på lilla Parksnäckan i Uppsala, snacka om bonus. En utomhusscen med 400 sittplatser (parkbänkar!) och ungefär lika många stående metallskallar visade sig vara ett perfekt forum för en intim upplevelse med dessa båda storheter. Underbar sommarkväll!

Bästa båtturen

Close Up-båten till Tallinn var en av höstens höjdpunkter på många vis. Njutfullt att tillbringa två dygn med en båtlast med metal-folk och fler konserter än, i alla fall jag, kunde mäkta med under den tidsrymden. Så det blev ett urval av tiotalet band med TIAMAT, BURST och ETERNAL EVIL i topp för min del. Ett fantastiskt arrangemang och en resa som jag mer än gärna upprepar kommande år.

Bästa låt

Albumet “The Star” nådde inte riktigt till översta pinnhålet av mina topplaceringar. WORMWOOD är dock ohotad med årets bästa låt. Njut av Ro.

Många fler album värda att nämna…

De som kom sent på året, inte fått nog lyssningstid eller som jag på andra sätt inte gett nog uppmärksamhet och rättvisa är många. Eller som gjort sig förtjänt av en plats på vilken topp 15-lista som helst. Av respekt vill jag åtminstone nämna albumen av HAMFERÐ, MALSTEN, MÖRK GRYNING, KVAEN, OPETH, SÓLSTAFIR, TRIBULATION, VANHELGD, ZEAL & ARDOR…

Listor

Årsbästalistan 2024 – Fredrik

Lämna en kommentar

Det är med glädje jag summerar musikåret 2024. Efter vad jag upplevde som ett något svagt 2023 slår pendeln tillbaka med full kraft, och alla tio plattorna på årets topplista håller mycket god klass även vid en jämförelse över tid. Nu kör vi! 

Topp 10 Skivor

10. Ridiculous And Full Of Blood – JULIE CHRISTMAS
Det brukar ju sägas att skiljelinjen mellan geni och galenskap är hårfin, och just avseende JULIE CHRISTMAS och hennes sprakande desperation känner jag att det förmodligen ligger något i det. ”Ridiculous And Full Of Blood” är en spretig, kaotisk, ångestladdad och säreget vacker platta, där det ohämmade klösandet på själens griffeltavla sticker ut. Jag förstår om detta är en platta som många kan ha svårt för, givet hur säregen den är. Personligen blir jag dock charmad, och kapitulerar för den bitvis bottenlösa desperationen.

9. Dreadnought – ORECUS
Svenska ORECUS har på denna sin andra fullängdare, delvis tack vare en rad spännande gäst-samarbeten, hittat en variationsväxel till jämfört med förstlingsverket ”The Obliterationist” (2021). Resultatet blir en synnerligen trivsam smocka, åtminstone i den utsträckning ett fullkrafts-sving med en överdimensionerad slägga som träffar en mitt i pannan kan beskrivas som ”trivsam”… ”Dreadnought” är hur som helst utan tvekan en av 2024 års allra hårdaste och tyngsta plattor, punkt.  När variationen därtill som här är tillräckligt god, ja, då räcker det långt.

8. Shaman – HELL:ON
Detta gäng från Ukraina är tämligen rutinerat, men jag skall erkänna att de för mig är en ny bekantskap. Jag är dock glad över att ha fått göra den, för ”Shaman” är en jäkligt fet platta. Köttigt döds-riffande, rått och rivigt blast beat-manglande, svulstig growl och alltihop fint kryddat med lite lagom framträdande etno-kulturella vibbar. Både klassiskt och säreget på samma gång, vilket är en fin bedrift. Glöm inte att stretcha nackmusklerna innan du börjar lyssna!

7. The Formless Fires – KVAEN
Högkvalitativ black metal från Svea rikes frusna nord. Här finns fin svärta, rå desperation och samtidigt en subtil men uppenbar elegans som balanserar anrättningen på ett fint sätt. 2024 känns som ett överlag bra black metal-år, med flera andra fina plattor, men få som har samma starka kombination av verkshöjd och gyttjekravlande, skitig ondska. Bra jobbat!

6. Stella Pandora – ARKONA
Du svävar planlöst omkring i ett kallt och likgiltigt kosmos, ditt sinne sedan länge frikopplat från sitt köttsliga fängelse. Plötsligt uppstår en spricka i den svarta oändligheten, och du hör en ljudslinga sippra ut genom ett maskhål från en annan, ännu kallare och mörkare dimension. Du trodde inte att du fortfarande var kapabel till mänskliga känslor så som vemod eller uppgivenhet, men till din förvåning rör de isigt klingande tonerna något i det hålrum som brukade vara din själ. Tillåt mig att presentera ARKONA, och den i black metal-format tonsatta sorg som är ”Stella Pandora”.

5. Voidkind – DVNE
DVNE är som alltid kreativa närmast in absurdum, och har ett omisskännligt säreget sound. Således egentligen inget nytt under solen på ”Voidkind”, det hörs att det är DVNE. Men vad gör väl det, när få andra band förmår att på samma sätt hypnotisera, charma och beröra? Jag tänker inte ens ge mig på det omöjliga uppdraget att försöka klistra en genre-etikett på skottarna, men den intensitet, skönhet och framför allt lekfullhet som finns i deras galet kapabla musikskapande är häpnadsväckande. ”Voidkind” är en meditativ, själslig resa som alla bör ge sig ut på.

4. Coma – GAEREA
Det finns förmodligen inget band anno 2024 som lika väl kan förmedla desperation som portugiserna i GAEREA. Deras krispigt svala men samtidigt ångande intensiva post-black metal är fantastiskt betvingande, och ack så svår att värja sig mot. (Varför man nu skulle vilja det?) Sen måste jag ändå säga att jag kanske trodde att ”Coma” skulle ha placerat sig ännu högre på min årsbästalista, mina förväntningar var skyhöga. Dock upplever jag denna platta som något svalare än ”Mirage” (2022) som var ännu mer av en själavrängande upplevelse. Det hade varit möjligt att skruva upp ångesten och desperationen ännu några procent, och då hade ”Coma” varit ett episkt mästerverk. Nu? Bara löjligt bra.

3. Pro Xristou – ROTTING CHRIST
Det finns veteraner, och så finns det veteraner. Sen finns det förstås även ROTTING CHRIST, som bildades 1987 och släppte sin debut-EP 1991… Det är få band som lyckas hålla sig relevanta och slagkraftiga i över tre årtionden, men grekerna levererar fortfarande med besked. ”Pro Xristou” är full av bangers som kombinerar köttig svulstighet med allsångsvänligt mässande på ett synnerligen obevekligt sätt. Jag har nog aldrig längtat lika mycket efter att stå i motvind och skymningsljus på ett kargt bergskrön, med näven hårt knuten runt hjalten på mitt höjda svärd och ett stridsrop ekande ur min strupe, som när jag lyssnar på The Apostate.

2. Cutting The Throat Of God – ULCERATE
”Cutting The Throat Of God” är nog den skiva på min topp tio-lista som det tog längst tid för mig att bilda mig en uppfattning om. Länge dividerade jag med mig själv om huruvida den skulle vara med på årsbästalistan överhuvudtaget eller inte. Sen gick tiden, antalet lyssningar ökade, och till slut var inte frågan om den skulle vara med, utan hur högt den skulle placera sig. För när jag verkligen gav plattan tillräckligt med odelad uppmärksamhet, och tillät mig att sjunka in i dess vindlande turer och krumsprång, blev den plötsligt en vinnar-kandidat.

Om du tänker be mig tala om vilka enskilda låtar på ”Cutting The Throat Of God” som är bäst så kan jag förvisso svara, men det vore en i det stora hela tämligen meningslös övning. Styrkan i nya zeeländarnas giv är nämligen helheten, den hypnotiska malström av kaos, skönhet och aggression som under loppet av en hel, ostörd genomlyssning bryter ner och bygger upp, avrättar och återföder, förleder och förför… Det är inte självklart att lära sig att älska ULCERATE, men har man väl hamnat där är det plötsligt en självklarhet att man gör så.

1. Die Urkatastrophe – KANONENFIEBER
Hade du innan 2024 började föreslagit att jag högst upp på årsbästalistan skulle komma att placera en blackened death-platta på tyska, med ett uttalat första världskriget-tema, hade jag förmodligen skrattat åt dig.

Yet here we are.

”Kan jag verkligen ställa något som på ytan framstår som så kitchigt överst på prispallen?”, frågade jag länge mig själv. Men allt eftersom framstod det mer och mer som det enda rimliga. ”Die Urkatastrophe” erbjuder nämligen allt som krävs för det. Ursinniga blast beats, vansinnigt högkvalitativ skrik-growl, vackert vemodiga melodi-slingor, och inte minst… refränger! Refränger, som trots att de ångest-ylas fram från skyttegravarnas leriga helvete med uniformerna indränkta i inälvor och artärblod, har oförnekbara hooks. Lyssna bara på Waffenbrüder och Der Maulwurf – där peakar musikåret 2024.

Övriga betraktelser

Honorable mentions

Kampen om platserna 1-10 på årsbästalistan är alltid hård, och i år var som sagt ett bra musikår, så racet var tightare än vanligt. Det innebär förstås att det finns ett flertal plattor som trots att de missar en listplacering ändå är genuint starka och väl värda ditt öra. Här några som jag vill ge ett hedervärt omnämnande:

FIT FOR AN AUTOPSY – The Nothing That Is
NECROPHOBIC – In The Twilight Grey
OPAL IN SKY – Dream Shift
THE SPIRIT – Songs Against Humanity
TRIBULATION -Sub Rosa In Æternum

Den internationella mångfalden

Inte för att det egentligen spelar någon roll från vilka länder banden/artisterna på årsbästalistan kommer – om de tio bästa plattorna samtliga släppts av norska band, tja, då är det så… Inte desto mindre tycker jag att det är lite roligt att inte mindre än nio länder är representerade bland mina tio utvalda alster.

I tur och ordning plats 10 till 1 då närmare bestämt USA, Sverige, Ukraina, Sverige igen, Polen, Skottland, Portugal, Grekland, Nya Zeeland och till sist Tyskland. Kul!

Årets härligaste galenpannor!

Jag kan omöjligtvis låta bli att älska fransoserna ULTRA VOMIT, då jag nog inte har stött på någon akt som lika ledigt och bekymmerslöst skiter fullständigt i alla regler och konventioner. Åtminstone inte sedan jag såg PARTY CANNONs logga…

Deras aktuella skiva ”Ultra Vomit et le Pouvoir de la Puissance” går förvisso inte att sätta på en årsbästalista, den är liksom för galen, men inte desto mindre blir jag lycklig av den. För mitt i all galenskap (som det där med att ”sånginsatsen” i Le Coq är en galande tupp, eller pig squel-growlen som mitt i allt dyker upp i popdängan Doigts de Metal) så finns där också en omisskänlig och varm kärlek till musiken, och en vass fingertoppskänsla kring en mängd olika stilar och genres. Tänk lite av kvalitéerna hos TENACIOUS D, fast om de vore gjorda av ost, antar jag.

Dead Robot Zombie Cop From Outer Space II (tvåan är viktig, så klart!) är dock på allvar en riktigt bra låt, och det spår från året som i störst utsträckning aktiverar min inre party goblin. När sirenen i refrängen vevar igång känner jag absolut att hej, korka upp, nu kör vi!

Favoriterna som föll

Årsbästalistan blev att innehålla några överraskningar, och tillika finns det också några akter där jag i princip är lite förvånad över att de inte höll hela vägen in i mål. Inte så att deras plattor är dåliga, men där jag kanske ändå hade hoppats och trott på liiite mer. Jag nämner inga namn, så slipper OPETH, SÓLSTAFIR, SWALLOW THE SUN, WHEEL och WORMWOOD känna sig utpekade…

Format C:

Okej, några av er är sannolikt för unga för att plocka den referensen till MS-DOS, men det där kommandot formaterar hur som helst hårddisken på en dator. Blåser den helt, raderar innehållet, nollställer. Och om det är vad du känner att ditt huvud hade behövt, en total wipe, så är plattan du skall lyssna på ”Suffer & Become” med VITRIOL. Det blir inte mer hyperbrutalt än så här; anse dig själv varnad!

Choice cuts

Plattor är ju en sak, där måste i princip allt vara bra om årsbästalistan skall nås. Men vilka var egentligen de allra bästa låtarna, individuellt? Tja, det är så klart en lika subjektiv bedömningssport även det, men här är åtminstone mina 50 bästa spår (där varje artist enbart får vara med en gång) från året: