Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

In Aphelion – Reaperdawn

Lämna en kommentar

ARTIST: In Aphelion
TITEL: Reaperdawn
RELEASE:  9 augusti 2024
BOLAG:  Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Med viss oro och ganska stor bävan har jag inväntat IN APHELIONs andra album efter debuten 2022 som fullständigt knockade mig.

Det första jag fastnar för är inledningslåten The Fields in Nadir och därefter avslutaren Aghori. Kanske de två mest olikljudande låtarna på albumet men båda med den starkaste känsla av närvaro. Vidare lyssning gör att dessa två får konkurrens, då detta album är helt fullsmäckat med fantastiska spår. Further from the Sun är en pärla där känslan som byggs upp är oemotståndlig, ett spår man vill lyssna på om och om igen. Singeln When all Stellar Light is Lost vinner likaså på att belyssnas ett flertal gånger och det förhållandevis korta titelspåret Reaperdawn är en riktig rökare till låt med thrashiga inslag.

Kanske är produktionen aningen mer polerad här än på debuten. Samtidigt tas aldrig udden av det genuina black metal-soundet, den äkta känslan som åtminstone jag vill åt i detta slags musik. Genomgående är det låtstrukturer och melodier som fäster, även om dessa i sig varierar mycket. Grunden är helt klart svartmetall men inga metal-genrer är bandet främmande och Sebastian Ramstedt nyttjar allt sitt kunnande och all sin kärlek till hårdrockens alla tyngre genrer. Resultatet är helt enkelt lysande.

IN APHELION består av en samling verkligen skickliga musiker, inte tu tal om detta. Men som alla musikälskare också vet räcker trots allt inte detta för att skapa den riktigt berörande musiken. Det är känslan som skapas hos lyssnaren som lägger till det där extra lagret och som gör att en riktigt bra låt blir till något ännu mer. Att den känns äkta och berör på djupet. Förmågan att skapa dessa låtar har IN APHELION i sitt dna.

Jag föll stenhårt för debuten ”Moribund”, den skivan rörde mig rakt in i hjärtat. Kanske kan jag förhålla mig mer saklig till årets skiva, lyrikens tema berör mig inte riktigt lika djupt, men det betyder inte att jag skulle uppskatta musiken i mindre omfattning. Det kommer bli mycket svårt att bortse från IN APHELIONs ”Reaperdawn” när hårdrocksåret 2024 ska summeras.

Läs också min intervju med Sebastian Ramstedt här på WeRock.

Skivor

Wormed – Omegon

Lämna en kommentar

ARTIST: Wormed
TITEL: Omegon
RELEASE: 5/7 2024
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har gått hela åtta år sedan spanska WORMED gav oss ”Krighsu”, en skiva som jag, kanske helt förväntat, höjde till skyarna.

När jag skriver gav oss så får man kanske intrycket att det var en present, vilket ju är en sanning med modifikation. Gillar man den typ av tekniskt brutal death metal som bandet har lirat sedan starten, så är ändå bandets skivor rejäla utmaningar. Jag vågar knappt tänka på vad någon som inte uppskattar dylik musik känner när bandet bjuder upp till yster ringdans.

Det hinner passera mycket vatten under broarna på åtta år. Så även i WORMEDs värld. Såklart har bandet en ny trummis – jag misstänker att det, dessvärre,  har med att den makalöse batterist som spelade på ”Krigshu” inte är i livet längre. Guillamo Calero var en fantastisk trummis vars spel höjde den skivan till stratosfären. Stora skor att fylla för Gabriel Valcázar, ja, men han gör det med bravur.

Vad som inte har ändrats så mycket är bandets musik. Vissa nyanser har smugit sig in, till det bättre, men annars är ”Omegon” en minst lika vindlande och brutalt förvirrande skiva som föregångaren. Detta är en skiva som det knappt går att logiskt lyssna på, den nästan tvingar lyssnaren att bara sjunka in i och känna mer än tänka på traditionella musikaliska faktorer som vilken taktart bandet spelar i, ackordsanalys eller ens låtuppbyggnad. Förresten, skriv upp att inte ens försöka hänga med i den vokala insatsen av Phlegeton – det är lika omöjligt med texthäftet framför sig som vanligt.

Med tanke på hur påfrestande det är att lyssna på ”Omegon” är det ens lönt? Ja, det skulle jag med emfas hävda. Sådana här skivor behövs för att påminna oss om att det är oerhört viktigt att ibland bara släppa taget och bara försänkas i känslor utan rationalitet. WORMED är världsmästare på att förse oss med soundtrack till dylika övningar.

Skivor

Nyktophobia – To The Stars

Lämna en kommentar

ARTIST: Nyktophobia
TITEL: To The Stars
RELEASE: 5/7 2024
BOLAG: Apostasy Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Melodisk old school- döds; många är kallade, få är utvalda. Ja, ni känner till hur landet ligger. Att uppskatta den här typen av metal var, i alla fall under en period när genren var mättad av mediokra och usla band, som att gräva efter guld i slagghögar.

Men det var då, och även om genren är överfylld fortfarande så finns det numera gott om band som inte bara lyckas hålla liv i den, men också få känslan av vitalitet att pulsera.

Tyska NYKTOPHOBIA har – om vi ska tro Metal Archives recensenter – lyckats bra med detta sedan debuten ”Fallen Empire” från 2017. För min del är ganska färska ”To The Stars” mitt första möte med bandet. Och jag gillar, som ni förstår av betyget, det jag hör.

Ändå var inte detta kärlek vid första ögonkastet. Jag har återkommit till skivan oregelbundet sedan den släpptes, och som med så många sådana här skivor kändes en hel del kanske lite för hemtamt? Men jag fortsatte att lyssna, och det var klokt för det händer en hel del på den här skivan som gör att den tar lite mer tid att sjunka in i än your average melodic death metal record.

Här finns låtar som sticker ut direkt vid första lyssningen. Magiska Progenitor öppnar med naturljud och sparsamt pianospel – jag uppskattar bägge delarna –  innan bandet börjar mata på å det grövsta. Titellåten är också en dänga av rang som tydligt visar på det mäktiga sväng som bandet är kapabelt till.  Att här finns en episkt svindlande tonträff gör att det är svårt att inte låta sig svepas med. Gillar man blastbeats och ihärdigt spel på baskaggarna så kommer man verkligen gilla det som trummisen Michiel van der Plicht gör inte bara i denna låt, utan på resten av skivan. Det som jag också gillar med skivan är att NYKTOPHOBIA vet hur man skriver till synes enkla men ack så effektiva gitarrslingor. Det strösslas med dessa på hela skivan att jag tappar räkningen på hur många gånger som jag har slutit ögonen i total njutning över Michael Tybussek och Phillip Reuters spel.

”To The Stars” är en skiva som det är oerhört trevligt att återkomma till – jag upptäcker saker och detaljer efter en förfärlig mängd lyssningar – och det är svårt att inte uppskatta den höga och jämna kvaliteten på låtarna. Gillar man melodisk dödsmetall är detta man bör kolla in om man inte redan gjort det.