ARTIST: Wilderun
TITEL: Epigone
RELEASE: 7/1 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

2019 recenserade jag WILDERUNs ”Veil Of Imagination”,  en skiva som fick mig att dela ut ett högt betyg, kasta om i årsbästalistan och längta intensivt efter mer musik från Boston-bandet. Att WILDERUN vid den här tiden var okontrakterade fann jag rent löjeväckande då bandets symfoniska progressiva death metal var bättre än många andras.

Jag vet inte om att ha ett skivkontrakt har förändrat mycket, eller ens alls, hur WILDERUN gör musik. Har ni lyssnat på bandet innan så vet ni flera saker vid det här laget: bandets skivor har blivit konsekvent längre för varje släpp. Det ryms en myriad av olika influenser i bandets musik, och det lånas friskt från alla möjliga håll. Spontant har jag tänkt på household names som, såklart, DREAM THEATER, OPETH, SYMPHONY X och RUSH när jag lyssnat på bandet senaste två skivor. Inget konstigt i det, och inget som WILDERUN behöver skämmas över. Det är  svårt att runda de tidigare nämnda banden, och jag känner ändå att bandet lyckas med bedriften att faktiskt hänföra, alltså inte bara få mig att tolerera, det jag hör på ”Epigone”.

Vi tar det från början.

Exhaler är en oerhört stillsam inledning på skivan. Akustiskt, rensång, nästan sövande. Men det funkar ändå bättre än många andra intron för detta är en hel låt som faktiskt växer. Sedan kommer skivans tre bästa låtar i rak följd. Woolgatherer är en fullständigt episk uppvisning i OPETHsk metal, och det menar jag som en komplimang. Evan Anderson Berry har en fantastisk röst, och här kommer den till sin fulla rätt. Låtens uppbyggnad är majestätisk – det börjar trevande och växlar upp till en katedral av toner.

Passanger har ett underbart sväng med ett numera klassiskt grepp – blastbeats över rensång – och jag vill bara lyssna på låten om och om igen.

Identifier kommer ni kanske ihåg att vi hade med i ”Hot or Not?” i december förra året?  

Då var det den korta versionen på runt 6 minuter som mina kollegor ondgjorde sig över. Fullversionen på 11 minuter kanske avskräcker, men den funkar mycket bättre i den längre versionen. Egentligen ska band som WILDERUN inte släppa förkortade versioner av låtar som ”singlar”, det funkar bara inte. Identifier är en nästan poppigt svängande låt med mycket vokal mumma. Det lilla folkinslaget som finns här stör mig inte alls.

Efter detta kommer ett litet pausstycke kanske man skulle kunna säga. Ambitions roll på plattan förstår jag, men uppskattar inte och jag har mest tryckt mig vidare vid varje lyssning till avslutande fyradelarsmastodonten Distraction som är en i sammanhanget fullständigt logisk avslutning på skivan. Om ni har problem med progressiva band som tar i från tårna till fontanellen så kommer ni hata den här låten med stort hat. Är man som jag så kommer man gilla det storligen.

Det har varit många pointers mot OPETH i den här recensionen. Är det avgörande att gilla Åkerfeldt et cohortes för att gilla WILDERUN? Eller känner man att bostonbandet inte har något eget att komma med? Jag skulle svara nej på bägge frågorna. WILDERUN har något verkligt eget i sin musik – det är mäktigt att höra hur de använder sina symfoniska inslag på ett sätt som OPETH kanske inte kommer att göra. Sången är så fruktansvärt bra, och musikaliteten är top notch. ”Epigone” är en till stora delar magisk skiva som jag kommer att återkomma till under året, det är jag helt övertygad om.