Etikettarkiv: 2021

In Mourning – The Bleeding Veil

ARTIST: In Mourning
TITEL: The Bleeding Veil
RELEASE: 26/11 2021
BOLAG: Dalapop

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

IN MOURNING från Falun har gått från styrka till styrka genom hela karriären – jag kan med fullständig ärlighet säga att samtliga album som bandet gett ut under sin levnads bana har innehållit musik som jag oftast uppskattat, i vissa fall blivit beroende av. Därför brukar jag alltid se fram emot ny musik från bandet. ”The Bleeding Veil” som släpps på fredag utgör inget undantag från den regeln.

Att de två spår bandet släppt, At The Behest Of Night och Thornwalker var riktigt starka minskade inte min aptit.

Gott folk, om ni gillade de låtarna så kommer ni tugga i er resten av skivan med stor välbehållning. Detta är fruktansvärt bra.

Jag känner att IN MOURNING nu har nått dithän i sin skapandeprocess att de vet exakt vad som är bandets styrkor, och har förmågan att skriva låtar som spelar på dessa styrkor. Det djupa av skogarna minnande vemodet, melankolin, de episka refrängerna, melodislingorna som förstärker något så vansinnigt bra och den oerhörda spelskickligheten. Nu kanske ni invänder, det finns fler band som kan göra detta. Det har ni såklart rätt i. Men få band inom den progressiva melodiska dödsmetallen gör det med känslan av att det jag lyssnar på känns fräscht och nyfiket, trots att det är beprövande grepp.

”The Bleeding Veil” känns både som en skiva att vila i, men med en bibehållen framåtrörelse som gör att den känns konstant rolig att lyssna på.

Här finns, ofta, både det djupa vemodet och ett satans driv i samma låt. Den tidigare nämnda singeln At The Behest Of Night sticker ut som i mina öron skivans starkaste spår. Men ju mer jag lyssnar på plattan, desto mer upplever jag att den dignar av musikalisk briljans genomgående.

Varenda låt håller sin plats väl på skivan – och allt känns väl avvägt. När bandet låter spåren löpa på lite längre, som de tre sista, känns det bara skönt att låtarna ligger på mellan 7 och 8 minuter. Blood In The Furrows  har jag återkommit till fasansfullt många gånger för dess trygga tempo, fina känsla och vackra gitarrspel, Lights On The Wire vars driv påminner om en av bandets mest frekvent spelade låtar, Colossus och avslutande Beyond Thunder vars inledande gitarrslinga har fått mig att sväva ovan molnen.

Förra gången det begav sig och IN MOURNING hade släppt skivan ”Garden Of Storms” 2019, då slog sig bandets alster in på min årsbästalista. ”The Bleeding Veil” känns absolut som en skiva som, sent in på året, har en ganska rimlig chans att göra detta. Kolla in den.

The Lurking Fear – Death, Madness, Horror, Decay

ARTIST: The Lurking Fear
TITEL: Death, Madness, Horror, Decay
RELEASE: 19/11 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Death metal har, som vanligt, ett bra år. Jag vet inte vad det är med denna genre, men satan vad ihärdig den är med att kavla ut skivor som får livsandarna att jubla lite extra. Jag har inga problem med att räkna upp ett antal skivor som kan falla inom kategorin dödsmetall från i år som är riktigt bra.

Då kommer THE LURKING FEAR in: ”Håll min öl”.

Jag vet att det är många som börjar salivera vid blotta tanken på bandets debut från 2017 – ”Out Of The Voiceless Grave”  – som jag, föga förvånande, gav en betygsåtta.

Fyra år senare drämmer detta gäng urstabila gammelgäddor i med ett ännu bättre album. Det är perfektion i det mesta. Produktionen är en våt dröm, som fångar stämningen bandet vill förmedla ypperligt. Alla medlemmar i bandet tänder på alla cylindrar och lirar på ett sätt som får mig att svettas i öronen. Tompa Lindberg visar igen att han är en av de bästa sångarna i death metal på planeten.

Och sen har vi låtarna som ligger på en verkshöjd som gör att även skivan med bonusspåren lämnar mig med en känsla att jag vill ha mycket mer.

Ja, ni fattar, det är precis som det var på debuten – traditionell, stabil dödsmetall med en hantverkskänsla som gör att alla som gillar death metal kommer att få mer ved på elden av skivan.

Armored Saint – Symbol Of Salvation (Live)

ARTIST: ARMORED SAINT
TITEL: ””Symbol Of Salvation (Live)”
RELEASE: 2021
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Jänkarna i ARMORED SAINT har hållit på ett tag nu, och tycks ha lagt sig på en form av platå. Med karismatiske sångaren John Bush (du vet, han som också gästspelade ett tag i ANTHRAX?) och bandets starke man Joey Vera (bas) i spetsen har man karvat ut ett stabilt följe för sin klassiska heavy metal – men det lyfter ju inte riktigt till stjärnklass? Visst, man har Sandovalbröderna (Phil på gitarr och Gonzo på trummor) och Jeff Duncan på gitarr och i och med det en stabil och duktigt kunnig sättning, men… det blir aldrig riktigt magi. Tycker jag då, trots att jag är ett ganska troget fan och köper allt bandet släpper. Och kanske fångas det bättre än någonsin på den här skivan, då bandets fjärde platta ”Symbol Of Salvation” framförs i sin helhet live?

Det är nämligen rätt trevligt och bra på det hela taget. Bandet briljerar i sin spelning från New York och hela klabbet är på det hela taget bättre och tyngre än det nu 30-åriga originalet. Allt fint så, månne?  Inte riktigt! Materialet är som helhet just inte så starkt att det blir ”magi”. Eller att det kommer bära bandet till superstjärnenivå. Allra bäst är personliga favoriten Last Train Home, men för att skrapa ihop ett högre betyg och ordentligt underhållsvärde hade bandet nog behövt ta material från hela sin karriär. Visst, det hade varit att frångå syftet med att spela en skiva i sin helhet men just det är ju ARMORED SAINTs utmaning: man är bra i sjok. Sällan eller aldrig har man släppt en skiva utan dalar. Senaste släppet ”Punching The Sky” är inget undantag och det är kanske dags att fråga sig: is this it?