Etikettarkiv: 7/10

Skivor

Accept – Too Mean To Die

Lämna en kommentar

ARTIST: ACCEPT
TITEL: ”Too Mean To Die”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

ACCEPT är tillbaka med sitt sextonde fullängdsalbum ”Too Mean To Die”, och det första vi behöver göra är kanske att etablera: är detta ACCEPT eller är det ”ACCEPT”? Alltså, kan du leva  med att bandet sedan återuppväckelsen 2010 med ”Blood Of The Nations” är aktiva igen, men under en något annan flagg än vad som hissades back in the days? Wolf Hoffman är såklart konstanten, men i övrigt är det nya medlemmar som gäller, mest noterbart antagligen sångaren Mark Tornillo som axlar Udos mantel och även om det i alla fall live och sammanflätat med bandets alla klassiska gamla örhängen fungerar riktigt bra så är det kanske inte samma sak. Mindre pungkulor och mera läsglasögon, liksom. Alltså: hur du ställer dig till att detta nyare ACCEPT avgör ganska mycket hur du kommer att bedöma ”Too Mean To Die”.  Det är nämligen ett naturligt kapitel i det Nya Testamentet av ACCEPT, vilket innebär att det låter bra likt plattor som ”Stalingrad”, ”Blind Rage” och ”The Rise Of Chaos”, och där någonstans vet du antagligen vad du tycker om det. Om du nu har koll på bandet sen tiderna innan, för ärligt talat? Om man inte har koll på ACCEPT för att de var det de var på 80-talet så finns nog ganska liten anledning att skaffa sig det nu. Därtill är konkurrensen om lyssnarna för hård, och utan nostalgins skimmer är inte det här bandet lika intressant.

Personligen har undertecknad ett relativt enkelt test när det gäller nya ACCEPT: närvaro. De gånger bandet träffar rätt så drar de in och jag är liksom där, lika osvikligt som att jag zoonar ut när de inte lyckas fånga mitt intresse och blir mellanmjölk. På ”Too Mean To Die” samsas dessa två ytterligheter, och det bästa exemplet är antagligen när The Undertaker lyckas få mig att haja till och lyssna medan tankarna omedelbart vandrar iväg när efterföljande Sucks To Be You går igång. Självklart bjuds det på hockeykörer och episka refränger så det står härliga till, men det går inte att komma ifrån: det här är ett ojämnt album. Det är också för långt, närmare 52 minuter hade med lätthet varit möjligt att skära till under 40 för en mer kondenserad upplevelse. Allra bäst är man i spåren Zombie Apocalypse, powerballaden The Best Is Yet To Come och How Do We Sleep. Allra sämst är man i Not My Problem, meningslösa och instrumentala Samson And Delilah samt Sucks To Be You. Höga berg och djupa dalar.

Ändå. Spela den här skivan 5-10 gånger så kommer du, precis som den här skribenten, att gå runt och nynna på refrängerna till låtar som Overnight Sensation och No Ones Master, de där som inte sticker ut. Det betyder antagligen något, kanske att ACCEPT är samma band ändå trots allt och att alla vi som envisas med att se det nya ”ACCEPT” som ett eget band inte har fattat något något?

Skivor

Michael Schenker Group – Immortal

Lämna en kommentar

ARTIST: Michael Schenker Group – MSG
TITEL: ”Immortal”
RELEASE: 2021
BOLAG: 

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Alltså… visst. Jag skäms lite. MSG – MICHAEL SCHENKER GROUP – är kanske mest känt för just gitarristens klassiska gura och att de hade en låt vid namn Attack Of The Mad Axeman en gång i tiden – inte för sin cred. Prick inget har ändrats i samband med att man släpper ”Immortal”, 50-årsjubileet för just herr Schenker, och det är ju ostigt så det förslår. Alltså skäms man lite nu när man faktiskt gillar rätt mycket av det man hör… Här serveras nämligen okonstlad heavy metal rakt från Tyskland med gästsångare som Ralph Scheepers, Joe Lynn Turner och Ronnie Romero och helt plötsligt står man där med näven höjd i luften och diggar. Ostigt eller inte, the heart wants what the heart wants…

10 låtar serveras. och det är en aning ojämn soppa som bjuds, till stora delar beroende på vem som sköter just vokalerna. När Scheepers sjunger går det gärna fort, och ett spår som inledande Drilled To Kill är nästan lite klassisk tysk speed metal medan Don’t Die On Me Now med Joe Lynn Turner vid mikrofonen lika självklart har en vibb av 80-talets musikaliska och lite tyngre hårdrock. Det hänger såklart ihop, och kanske är det därför den här klacksparken till skiva fungerar så bra trots allt? Det finns en ärlighet i allt, och det känns nästan som att lyssna på ett blandband eftersom det blir så stor variation – och mitt i allt står han ändå såklart trygg och självklar- Beväpnad med sin karakteristiska gitarr: Michael Schenker.

Skivor

Bloodkill – Throne Of Control

Lämna en kommentar

ARTIST: BLOODKILL
TITEL: ”Throne Of Control”
RELEASE: 2021
BOLAG: Självutgiven

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Mumbai Thrash Metal. Det är vad man får upp i referensbeskrivningen om man söker på BLOODKILL och deras självutgivna debut ”Throne Of Control”, och det är inte fel. Detta är nämligen i alla fall initialt en platta som onekligen för tankarna till KRYPTOS, det förmodligen bästa thrash metalbandet Indien har att bjuda på, även om BLOODKILL spelar musik mer uppblandad med klassisk heavy metal. Hur som är det rakt på sak, okonstlat och med ett bra driv.

Öppningen är stark. Inledande Blindead Circus kittlar fint, och Falce Face slår hårt. Tyvärr är bandets 33 minuter på denna debutplatta ändå lite för mycket för att de ska hålla fanan lika högt hela vägen, och mittsektionen av skivan drar ner lite av helheten. Låtar som Unite And Conquer och Horrorscope har tuffare titlar än kvalitet, och det är inte förrän i slutet det lyfter igen. For I Am The Messiah har en riktigt cool sångstart (kolla den inlagda videon nedan) och ett bra thrash/heavy-driv, medan avslutande titelspåret spelar mot det episka. Mer av det nästa gång, tack. BLOODKILL är lovande ändå, och vill man ha något utanför ”mainstream” och det vanliga så är det helt klart ett tips värt att kolla. En debut med mersmak, kort och gott!