Etikettarkiv: Alluvial

Halfway to Hell 2021

Halva musikåret 2021 har passerat. Året har rent allmänt, precis som sin föregångare, varit ganska annorlunda sett till läget i världen. Men inget ont som inte för något gott med sig. Konserter och turnéer lyser fortsatt med sin frånvaro, vilket så klart gör ont i själen hos alla musikälskare, men å andra sidan innebär detta att många artister tillbringar tiden i studion. Det har således släpps en hel del musikaliska godbitar så här långt under året, och här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

VREID – Morning Red
Årets hittills starkaste är ett komplett album med vidhängande spelfilm och sammanhållen berättelse genom de åtta spåren på Wild North West. Låten Morning Red kunde platsa på en sjuttiotalsplatta med t.ex. PINK FLOYD och är lika mycket eller lite representativ för denna varierade skiva som något av de andra spåren. Suggestivt.

NETHERBIRD – Towers Of The Night
Allra käraste NETHERBIRD kommer med nytt album senare i sommar och förstasingeln visar att bandet även denna gång bjuder på kvalitet, känsla och sitt gott igenkännliga sound. Towers Of The Night är en läcker aptitretare från kommande Arete.

TRIBULATION – Inanna
Jag kunde verkligen välja nästan vilken som helst av låtarna från Where The Gloom Becomes Sound till denna lista. Inanna är en av de riktigt tunga, långsamt grävande låtarna som river sig in i bröstkorgen på det blödande gothiska sätt som bandet är mästare i.

GOJIRA – Hold On
Nu blir det sväng! Årets platta från franska Gojira innehåller mycket av mycket och många annorlunda tongångar. Även om albumet är en aktiv helhet finns också gott om enskilda höjdpunkter. Vill du ha sväng är det kanske Hold on du väljer.

MAESTITIUM – Tale Of The Endless
Så roligt med ett helt nytt band som med friskt mod vågar gå i den svenska melodiska dödsmetallens väl upplöjda fåran. EP:n Tale Of the Endless bjuder på både tyngd och styrka och titelspåret här är det allra starkaste.

NEKROMATHEON – Scorched Death
Efter nästan decenniet sedan förra album återkom norska NEKROMANTHEON med en friskt thrashig platta och Scorched Death är exempel på hur väl bandet förvaltar traditionen med förnyad kraft.

CULT OF LUNA – Wave After Wave
Ett mästerverk signerat CULT OF LUNA. Såsom de tagit för vana att nästan alltid bjuda oss på och även årets EP-album innehåller flera sådana som här i Wave After Wave. Låt dig föras med vågorna och njut.

DEVIL SOLD HIS SOUL – The Narcissist
Som alltid med djup känsla spelar DEVIL SOLD HIS SOUL på dina inre strängar i den tyngsta låten på albumet Loss. En not med ”börja här” vid detta spår skulle också vara en bra ingång till bandets musik för nykomlingen.

TORTURED DEMON – In Desperation’s Grip
Tretton, fjorton och sexton år var bandmedlemmarna när debuten spelades in och därifrån hämtar vi In Desperation’s Grip. Var hittar ett gäng, ja ursäkta, pojkspolingar kraften och tyngden för en sådan skapelse? Imponerande.

WORMWOOD – The Archive
Otursförföljd med stämningshot och kanalgrundstötning som element har WORMWOODs kommande album Arkivet varit. Jag är säker att väntan är värd det, 27 augusti är nytt datum, och förstasingeln The Archive visar bandets styrka.

Fredrik

THE GREAT DISCORD – Blood And Envy
Eteriskt vackert á la OCEANS OF SLUMBER blandat med energiskt tuggande á la RAMMSTEIN utgör en betvingande mix, och borgar för en av årets hittills allra vassaste låtar.

SPECTRAL WOUND – Frigid And Spellbound
28 grader och sol ute? Spelar ingen roll när SPECTRAL WOUND släpper loss sina helvetiska isdemoner, då kommer frosten att rita mönster på din själ likafullt. Ruggigt bra black metal.

ALLUVIAL – 40 Stories
Stämningsfullt och vackert i stora delar, men den stenhårda brutalitet ALLUVIAL är kapabla till lurar hela tiden där nere i djupet, och bryter ibland ytan för att flexa sina skoningslösa tentakler. En mäktig best, detta!

DANKO JONES – Saturday
Danko är Danko, varmt solsken är skönt, kall öl är gott, och livet är värt att leva. Man mår alltid bra av lite Danko, det är inte krångligare än så.

SOEN – Antagonist
SOENs ”Imperial” kommer med all säkerhet att återfinnas på topp 10-listan över årets bästa plattor, och det högt upp. Antagonist är möjligen det allra starkaste kortet därifrån, vilket säger allt som behöver sägas.

WHEEL – Movement
Lekfullt, komplext, elegant och nervigt om vartannat. Finska WHEEL imponerar med sin platta ”Resident Human”, så ett smakprov därifrån känns givet på denna lista. Just detta spår andas kanske lite extra mycket TOOL, och det är ju inte direkt något att skämmas över.

NORDJEVEL – Gnawing The Bones
Ja, bandet heter alltså NORDJEVEL och låten heter Gnawing The Bones, så ni förstår ju ungefär hur detta låter. Men lyssnar ni så kommer ni därtill att förstå hur genuint bra detta helvetiska inferno är!

BLOODBOUND – March Into War
Ja ja, ”guilty pleasures” and what not… Visst, det osar Mello om detta, och det är så über-hjälterockigt att sockervadden går och gömmer sig för att den skäms över att inte vara sliskig nog. Men inte desto mindre är det catchy på ett sätt som är svårt att värja sig mot.

TILL LINDEMANN – Ich Hasse Kinder
Ett egentligen lite spretigt och ojämnt nummer signerat RAMMSTEINs frontman, men låten (vars video är lika originell som våldsam) har partier som når väldigt höga höjder, särskilt då i refrängen. Här finns en rå och elektrisk energi som förför med fast hand.

NoFX – Fuck Euphemism
NoFX levererar en kort och koncis, trallvänlig pärla av gammalt hederligt snitt. Den enda motivation som egentligen behövs avseende platsen här? Textstrofen ”I’m a wordsmith & wesson”

Martin

KARDASHEV – Snow-Sleep
Med musik som framkallar de stora känslorna på en EP som genomgående dräper kvalar Snow-Sleep med råge in på en lista över årets bästa låtar.

CRYPTOSIS – Flux Divergence
Illtjutet i början av låten innan tvåtakten gjorde att jag skickades upp i omloppsbana. Tur att resten av låten gjorde att jag stannade kvar där. Thrash av det snitt som presenteras på ”Bionic Swarm” har mitt i det närmaste oreserverade stöd.

DVNE- Satuya
En majestätisk låt från en kungligt förträfflig skiva! DVNE visar med förkrossande tydlighet att de är ett band att räkna med!

PARANORM – Critical Mass
Den inledande låten på en triumfartad debutskiva som får mig att tänka tillbaka på band som MEGADETH och DEATH när de banden stod på sin kreativa topp. Och det säger en hel del om hur bra PARANORM är!

IOTUNN – The Tower Of Cosmic Nihility
Galaktisk mäktighet! Om ett band får till en låt av den här digniteten så ska de känna sig nöjda. IOTUNN drämmer hem en hel skiva med låtar av den här kalibern, men den här är helt enkelt bäst!

EVERGREY- In The Abscence Of Sun
Få band kan som EVERGREY få till ett croonande i metalform. Här lyckas de med råge med bedriften, och dessutom har låten en så satans vacker refräng!

TRIBULATION – Dirge Of A Dying Soul
Ett av Sveriges mest originella band levererar en låt som får mig att tänka på den svenska folkmusiktraditionen och inte rygga tillbaka, vilket i sig är en bedrift! Att den sedan är så magiskt snygg skadar inte heller!

MARE COGNITUM – Frozen Star Divinization
En majestätisk uppvisning i atmosfärisk black metal som hemsöker själen under varje lyssning. Vid sidan av SPECTRAL WOUND är detta den bästa black metal ni kommer höra i år.

HELLOWEEN – Skyfall
En låt som så tydligt visar på ett band som har koll på sin historia, samtidigt som den knyter an till hela den europeiska power metaltraditionen och visar varför HELLOWEEN med kraft är tillbaka. Omöjlig att inte älska!

SILVER TALON – Deceiver, I Am
En låt som det sprutar metal om! Att kunna kombinera modern thrash, döds, doom och en sånginsats som minner om Rob Halford eller King Diamond med en satans känsla för melodisk ackuratess gör att denna låt är självskriven i listan.

Robert

KANONENFIEBER – Die Feuertaufe
Man vill ju börja sin del av spellistan med en typisk öppningslåt, och gärna en överraskning. Enter: Eldsdopet från tyska KANONENFIEBERs platta ”Menschenmüle”, svärtad döds om första världskriget.

HORNDAL – Thor Bear
HORNDAL gör något alldeles eget, och flätar ihop sin musik med hemortens öde och undergång. Detta är månne inte bästa låten på skivan ”Lake Drinker”, men den som bäst representerar bandets särprägel. (Ja. Låten är skitbra fast den inte är skivans starkaste!)

YOTH IRIA – Hermetic Code
Grekiska duon YOTH IRIA knockade sockorna av undertecknad med sin debut ”As The Flame Withers”. Black metal med gotiska heavy metal-toner, och den här låten är en underbar andningspaus i det övriga smisket.

EVERGREY – A Dandelion Cipher
Men vad fan, nu är jag där igen? Jag som går runt och tror att jag inte gillar EVERGREY för att de är ”pretentiösa” faller dit lika stenhårt på årets ”Escape Of The Phoenix” som jag gjorde med förra given. Detta är bara ett av flera höjdarspår som bjuds.

DOMKRAFT – Into Orbit
Svenska DOMKRAFT levererar doom med samma vibb och desperation som nu avsomnade KHOMA  hade, utan att för den skull röra sig i samma musikaliska genre. Årets ”Seeds” är bandets starkaste platta såhär långt och inget du vill missa.

VIRAL – Machine
Enkel och straightforward heavy metal som smittar lättare än en pandemi nära dig. Linköpingssönerna levererar en självbetitlad debutplatta med total DIY-stämpel, och de gör det bra. Gillar man ACCEPT, RUNNING WILD och IRON MAIDEN gillar man VIRAL!

FROZEN SOUL – Crypt Of Ice
Detta är den dödsmetallplatta som spelats klart flest gånger i år hos undertecknad. Texaskvintettens fullängdsdebut ”Crypt Of Ice” lär dyka upp på ett helt knippe årsbästalistor när 2021 ska summeras.

JESS AND THE ANCIENT ONES – World Paranormal
Kanske är det bästa med hårdrocken att den rymmer i stort sett allt vad gäller smaker och genrer. Självklart behöver en spellista lite finsk ockult psychedelica/rock för att påvisa denna bredd, och när JATAO är lika bra som de är här står de i en klass för sig själva.

TRIBULATION – In Remembrance
Åh, vad bra de är, TRIBULATION! Jag brukar ha svårt för när det mixas svenska och engelska i samma låt, men banne mig om det inte är det som sitter kvar lååååångt efter att låten klingat ut?

HARAKIRI FOR THE SKY – Sing For The Damage We’ve Done
Duon HARAKIRI FOR THE SKY fortsätter att imponera, och dubbelskivan ”Maere” är proppfull med deras episka musik, och att avsluta den här listan med bandets musik känns klockrent. Precis i gränslandet mellan black metal, shoegaze och… pop?

Alluvial – Sarcoma

ARTIST: Alluvial
TITEL: Sarcoma
RELEASE: 28 maj 2021
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

När jag lite tidigare i våras hörde 40 Stories med ALLUVIAL blev jag en smula kär. Blandningen mellan stenhård och blytung teknisk döds å ena sidan, mångfacetterat och eteriskt malande å andra sidan, var synnerligen vinnande. Så det var med rätt höga förväntningar jag tog mig an fullängdaren ”Sarcoma” när den nyligen dök upp i etern.

På ett område levererar jänkarna onekligen även i fullängdsformat. Det stenhårda är fortfarande stenhårt, och de synkoperade stackato-bomber som briserar med täta intervaller kan bryta nacken av vem som helst. Kevin Mullers (ex-SUFFOCATION) tokförbannade growl gör inte saken sämre, karln kan verkligen förmedla aggression och desperation. För att försöka förmedla en informativ bild så kanske jag kan nämna att ett spår som Exponent påminner mig om MESHUGGAHs Gods of Rapture – bara argare…

Men det är inte i sina renodlat hårdaste stunder som ALLUVIAL är som bäst. Ja, de är stenhårda, och ja, de är snortighta, men det saknas bitvis lite för mycket nyans och variation för att det skall lyfta hela vägen till önskad höjd. De spår när lite mer atmosfär tillåts ta plats, förutom nämnda 40 Stories även Thy Underling, Sleepers Become Giants och avslutande Anodyne, är de där Muller och hans mannar faktiskt imponerar på riktigt. Hade hela plattan legat på den nivån hade det varit årsbästalista-varning på anrättningen, nu stannar det ”bara” vid att vara en klart bra platta.

Fans av teknisk döds gör dock klokt i att låna ALLUVIAL och ”Sarcoma” sitt öra. Det är nog få som lär bli genuint besvikna.

Hot or not? – maj 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Spectre Of Extinction
ARTIST: At The Gates
VALD AV: Amelie

Martin: AT THE GATES är och förblir AT THE GATES och kan komma ganska långt med det. Det finns talang och hantverksskicklighet så det väser om det, men om resten av den kommande plattan låter så här blir jag lite oroad. Inte så att det inte är bra, men jag förväntar mig alltid att det här bandet är liiiiite bättre än alla andra.
Robert: Alla älskar AT THE GATES, själv köpte jag en biljett till sista spelningen på Suicidal Final Slaughter-turnén för makabra 2500 spänn. Eller… sista och sista. Det var ju startskottet till ett nutida AT THE GATES, och det bandet är bra – men inte fantastiskt. Det blir faktiskt mer och mer urvattnat för varje släpp, och det här är direkt oroande. Måtte resten av plattan vara intressantare än det här…!
Fredrik: Det är på fullt allvar synd om AT THE GATES. Det kan inte vara lätt att leva i skuggan av den gigant som är de själva. Som här, till exempel. Det klassiska introt är hur läckert som helst, det bitvisa stackato-meckandet effektivt och den närmast punkiga energin i versen (om än inte så on brand för bandet) ganska påtaglig. Så det är absolut en hyggligt bra låt, detta. Men det är ju inget som hade platsat på ”Slaugther Of The Soul”, och då infinner sig lika automatiskt som orättvist en viss känsla av besvikelse…

LÅT: 40 Stories
ARTIST: Alluvial
VALD AV: Fredrik

Amelie: Inte helt tokigt även om det inte är något som fastnar mer än för stunden. ALLUVIAL är ett nytt band för mig men låter väldigt amerikanskt. Måste utse denna till månadens trevligaste – utöver mitt eget val då – även om inte heller denna är särskilt het.
Martin: Ja, men helt oävet är detta inte, men det är inte så att jag blir helt till mig i trasorna. Partiet strax innan gitarrsolot är bra, och solot är helt fantastiskt! Men resten känns aningen för tryggt för att jag ska tända till på allvar.
Robert: Omgångens intressantaste låt av för mig okända ALLUVIAL. Det finns något som lockar undertecknad tillbaka till 40 Stories, jag tror det är desperationen som stundtals glimtar fram i sången. Samtidigt: att detta är mest spännande av de låtar vi valt ut i panelen vittnar om en relativt svag månad.

LÅT: Perennial
ARTIST: Sojourner
VALD AV: Martin

Robert: Rätt intro och ganska lockande, fram till dess att man släpper fram Lucia Amelia Emmanueli på sång. Inte för att hon sjunger illa – tvärtom! – utan för att man hamnar rakt ner i klyschornas dike. Episkt, pompöst och samma sak som vi hört oändligt många gånger förr.
Fredrik: En låt som blandar och ger, ibland pompös och lite för sval, ibland maffig och betvingande. Personligen hade jag föredragit något större andel av dubbeltaktpartierna med growl och något mindre av de väna bitarna med kvinnlig operasång.
Amelie: Det finns partier här som jag gillar, även om de inte är vare sig många eller långa, men som helhet en alldeles för långrandig och ganska trist tillställning. I de bästa stunderna minner delar om svenska AGES och det är ju fint. Vokalmixen får mig att tänka på AMARANTHE och det är inget som gör mig gladare.

LÅT: Dead Things In Jars
ARTIST: Alastor
VALD AV: Robert

Fredrik: Traktordist som låter helt rätt för uppdraget, och ett riffande som förvisso är rätt monotont, men återigen på ett sätt som är tämligen kompatibelt med vad jag föreställer mig att ALASTOR vill åstadkomma. Har i och för sig varit lite febrig när jag lyssnat, men vaggas in i ganska behaglig trans av detta. Så låtlängden stör mig inte lika mycket som den gör mina kollegor. även om nio minuter för all del är ganska långt.
Amelie: Stonersurr och ”skönsång” som låter från… sextiotalet kanske? Har nog inte lyssnat till svenska ALASTOR tidigare. Och det här är heller inte min musik alls. Jag har en tendens att glida iväg från lyssnandet varje gång jag försöker koncentrera mig – och det bara håller på och håller på och håller på…
Martin: På plussidan så är produktionen helt magiskt bra för den typen av musik som ALASTOR lirar. Gött släp i tempot och sången är bra. Men satan så onödigt lång den här låten är! Jag tröttnar rätt ordentligt, och det är synd för här finns ett korn  som hade kunnat bli till guld.