Ibland kan det nästan kännas lite orättvist, som när MEMORIAM manglar ut sin fjärde giv på lika många år och helt problemfritt når sina förväntade höga verkanshöjder. Manglig döds som påminner om BOLT THROWER? Visst, hur svårt kan det vara. Punkinfluerad skrammel? Absolut. Doomkänsla? Jaja, det fixar vi lite i förbifarten. Det har säkert inte varit riktigt så enkelt för herrar Karl Willets (sång), Scott Fairfax (gitarr), Fran Healy (bas) och nye Spikeyh T Smith (trummor) som jag vill påskina, men det är ändå känslan man får. MEMORIAM kan liksom inte misslyckas och har en lägstanivå som de flesta av oss drömmer om att nå som högstanivå.
”To The End” innehåller mer av den vara som tidigare skivor ”For The Fallen”, ”The Silent Vigil” och ”Requiem For Mankind” gjorde, och med ett öppningsspår som Onwards Into Battle ger man de flesta lyssnare precs vad de vill ha: Old school benknäckardöds med krigstema. Det är däremot inte den låt som är intressantast på skivan, i alla fall inte över tid. Där placeras istället de båda lite långsammare styckena Each Step (One Closer To The Grave) och As My Heart Grows Cold, i vilka bandet närmast påminner om ett släpigt PARADISE LOST. Även industripunkiga Failure To Comply och Vacant Stare sticker ut, men är kanske mindre i min personliga smak för att benämnas som bäst på skivan.
MEMORIAM har inte tömt sina kreativa bägare trots den rappa utgivningstakten, det står alldeles klart på ”To The End”!
ARTIST: CANDLEMASS TITEL: ”Green Valley Live” RELEASE: 2021 BOLAG: Peaceville Records
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
ARTIST: PARADISE LOST TITEL: ”At The Mill” RELEASE: 2021 BOLAG: Nuclear Blast
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
Covidpandemin liknar inget annat vi varit med om, och det är tydligt att musiker, skådespelare och övriga inom nöjesindustrin har drabbats extra hårt. Restriktioner och reseförbud har tvingat till inställda och uppskjutna åtaganden, en situation som gett ett antal olika effekter. Många kreativa själar har gett sig ut on-line och startat samarbeten i form av inspelade covers med en salig mix av deltagare som gör ”sitt” hemifrån – och antalet EP’s som flödar ut känns större än normalt, som ett resultat av en oväntad paus i ”skiva-turné”-cykeln.
Ett fenomen som är tydligt knutet till just pandemin och dess lockdown är streamade koncerter, där band abonnerar på en studio och ger en spelning utan publik på plats. Två av de stora veteranerna har under våren återutgivit sina streamingspelningar i liveformat, och eftersom såväl CANDLEMASS som PARADISE LOST är rutinerade rävar som ändå saknar erfarenhet av detta format ska vi kika på dem tillsammans. Det är nämligen tydligt att det är en speciell och ganska svår upplevelse att göra en spelning utan feedback från publiken, och båda dessa släpp kommer i framtiden att vara bra dokumenterade exempel på den speciella tid pandemin var.
Såväl ”Green Valley Live” (från Gröndal alltså!) som ”At The Mill” (Yorkshire, i närheten av Halifax) saknar helt mellansnack. Det är en väldigt konstig känsla att det så tydligt är ett liveframträdande, men inte bara publikljuden saknas utan även interaktionen med åskådare från bandets sida. I konvolutet till ”Green Valley Live” konstaterar CANDLEMASS starke man Leif Edling att det är märkligt och ganska torrt, men att bandet var oförberedda och oerfarna av situationen. Personligen tycker jag det skänker en unik känsla till materialet, som får en väldig särprägel (utan att jag för den sakens skull föredrar det framför en liveupptagning med publik).
Lyssnar man på dessa två alster står en sak ut: medlemmarnas musikaliska kunskap och rutin. Det är två skivor som producerats, men som ändå är relativt ”råa” i sin mix, och det ger en härlig inblick i leveransen. I hur Johan Längqvist (CANDLEMASS) raspiga stämma gör att han får kämpa stundtals, eller hur Nick Holmes (PARADISE LOST) ställer om strupen för att klara såväl growl som ren sång. Eller hur Greg Mackintosh (PARADISE LOST) respektive Lasse Johansson (CANDLEMASS) verkligen får tonerna från sina gitarrer att blöda – även om det i båda fallen märks att alla slingor inte sitter helt perfekt som på originalskivan. Banden är proffs, och visar det genom att spela med känsla trots att man saknar feedback och energin från publik.
Särskiljer man sig någonstans är det i låtmaterialet. Båda dessa akter har en diskografi närmare en kilometer lång, med 12 (CANDLEMASS) respektive 16 (PARADISE LOST) fullängdsplattor i bagaget, så det finns att välja på när en setlista ska spikas. CANDLEMASS lägger ut säkra kort, och det betyder en hel del äldre material. Klassiker som Well Of Souls, Mirror Mirror, Bewitched, A Sorcerer’s Pledge och Solitude får sällskap enbart av ett nytt spår i form av Astorolus från senaste ”The Door To Doom” och ett ”jam” som är mysigt. PARADISE LOST plockar i sin tur brett och bjuder på ett urval som sprider sig från gamla örhängen som As I Die och Gothic och framåt (deras senaste ”Obsidian” är t e x representerat med såväl Ghosts som Darker Thoughts), vilket ger en fin resa genom bandets hela karriär.
”Green Valley Live” och ”At The Mill” kommer med tiden att bli två fina dokument, artefakter över en märklig tid när vi inte fick se band som CANDLEMASS och PARADISE LOST live. Ta lite tid och se över dem redan nu. Du har hela spelningen från Gröndal här om du vill börja genast!
Vet man inte bättre kan man tro att detta är en lättlyssnad skiva, speciellt om man låter sig luras lite av inledningen på öppningsspåret The Third Door. Det är ganska luftig och episk black metal som minner om band som NUMENOREAN och HARAKIRI FOR THE SKY, men det är en skimär. ”Mortal Coil”s sanna väsen är mörker, svårgenomträngligt mörker. Det är en mix av black, doom och döds där exempelvis just The Third Door breder ut sig på dryga 11 minuter.
Totalt innehåller skivan bara 4 spår, men det är tungviktare samtliga så det räcker precis lagom. DÖDSRIT består av Christoffer Öster (gitarr & sång), Georgios Maxouris (gitarr & sång), Jelle Soolsma (bas) och Brendan Duffy (trummor) och man levererar med denna sin andra skiva en urstark historia som inte är till för vem som helst. Den kräver en aning tillvänjning och erfarenhet av hård, desperat musik med skriksång. för att den ska träffa rätt. För den som följer det spåret är det dock en fantastisk kompanjon då skivan saknar svaga punkter överhuvudtaget.
Bästa låten heter Shallow Graves, ett spår som tillhör årets bästa såhär långt – speciellt om man kan lägga vantarna på texten och följa med samtidigt. Även avslutande Apathetic Tongues bör nämnas, men det innebär samtidigt att vi räknat upp i stort sett hela plattan i den här recensionen och snarast får konstatera att det är helheten som är styrkan.
DÖDSRIT är kanske inte musik för alla, men rekommenderas mycket starkt för dig känner dig lockad av mörkret.
ARTIST: MEMORIAM
