Etikettarkiv: Ghost

Listor

Halfway to Hell 2025

Lämna en kommentar

Halva musikåret 2025 har passerat, och som vanligt har det funnits mycket nytt att ta del av på metalfronten. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra individuella favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

ALIZAM – The Infernal Bargin
Folk/doom metal från Iran hör kanske inte till vardagslyssningen. The Infernal Bargin är ett fint spår som i vissa delar, inte minst sången mot slutet, minner mig om TIAMAT. Bandet har släppt ett antal singlar och förra året kom EP:n ”Taedium Vitae”.

ANZV – Anzû
Avslutningsspåret från ANZVs andra album “Kur”. Black metal med inslag av death är vad vi får från portugiserna, melodiskt utan att ge upp det råa. En tung och finfin skiva rakt igenom, som inte är omöjligt att den kan återkomma i slutet av året då detsamma ska summeras. Älskar den distinkta avslutningen!

CALIBAN – Echoes
Metalcore är inte någon favoritgenre men det finns helt klart undantag. CALIBAN vann mitt hjärta med 2012 års ”I am Nemesis” och årets “Back from Hell” har en hel rad guldkorn däribland spåret Echoes som är väldigt calibanskt och med en Andreas Dörner som gastar i toppform.

CANDLEMASS – Black Star
Det här är lite av vaggsångsmetal med våra verkliga epic doom-veteraner. Först tänkte jag att detta är en nyinspelning av tidigare låt men så tycks inte vara fallet. I vilket fall gungas du tryggt i CANDLEMASS mjuktunga famn i Black Star.

CRASH NOMADA – Trasiga
Från bandets fjärde fullängdare ”Innan mörkret faller” plockar jag ett av många fina spår, Trasiga, som är en slags duett mellan sångaren Ragnar Bey samt basisten och sångaren Mathilda Sundin. ”Vi behöver detta” skrev jag i recensionen och det gäller både låten liksom hela albumets mjuka hopp-fullhet.

DEATHENING – Folkhemsslakt
Deathening är som oftast jävligt förbannade och tar ut ilskan i sin antifascistiska metal:

”Rättsstaten imploderar till förmån för makt
Marschera i takt när folkhemmet går till slakt
Stå upp mot skiten, gå ut på gatan
Kämpa emot, för satan!”

Dessutom är detta alldeles förbannat bra death metal!

EVEALE – The Enemy
Melodisk black metal fångar mig lätt i sitt grepp. Här i form av amerikanska Eveale med The Enemy från bandets första EP, ”Lament of the Dryads”. Det ska bli högintressant att följa bandets vidare framfart.

FRANTIC AMBER – Death Becomes Her
Här har vi titelspåret på senaste plattan, Death Becomes Her. Tungt, vackert och lite spöklikt med ett av Stockholms bästa melodic death metal-band idag. Elizabeth Andrews röst skickar sköna rysningar längs ryggraden.

THE HAUNTED – Death to the Crown
Ja men fy fasen, med åtta år sedan senaste albumet återkommer The Haunted med ett styrkebesked i form av albumet ”Songs of Last Resort”. Death to the Crown är ett ypperligt exempel på bandets fortfarande friskt explosiva dödsdoftande thrash metal.

SAOR – The Sylvan Embrace
Jag avslutar med flöjt och akustiskt med Skottlands finaste atmosfäriska black metal, från albumet ”Amidst the Ruin”. Andy Marshall med gästmusiker skapar lidelsefullt vacker musik på gränsen mellan folk och black metal, här i den mjukaste av skepnader.

Fredrik S

BLACK SPIKES – Sapnai
Konstnärlig ångest-metal från Litauen, minsann! Men anledningen till att du skall lyssna på BLACK SPIKES är inte för att bocka av majoriteten av årets creddighets-krav, även om du förvisso lär kunna göra detta. Nej, du skall lyssna på Sapnai för att det är en hiskeligt bra låt, med ruggig verkshöjd. Extra stilpoäng till sångerskan Agnieška Vrubliauskienė, som med sitt växlande mellan vacker rensång och sinnessjukt intensivt skrikande förmedlar desperation på ett sätt till och med akter som CULT OF LUNA och JULIE CHRISTMAS lär applådera imponerat över.

VUKOVI – SNO
Två skottar (och en tredje som sessions-trummis) med ett bandnamn som är serbiska för ”vargar”, och som spelar en säregen mix av pop, emo och metal? Japp, och näpp, du behöver inte gissa om det finns mängder av personlighet här. SNO är en låt som bygger upp från spröd sorgsenhet till en mäktigt malande avslutning, och som på något vis rakt igenom lyckas vara både luftig och svulstig samtidigt. Jag är förförd, det är bara att medge.

BEHEMOTH – The Shadow Elite
BEHEMOTH is back! Det gör mig sååå glad att polackerna har hittat rätt igen, med den där perfekta balansen mellan köttigt döds-riffande och brutal black metal-energi, där Infernos trumspel också verkligen får komma till sin rätt. The Shadow Elite är precis så där bra som BEHEMOTH kan vara, och det säger inte lite. All hail Satan!

VILT – Enslaved
Riff! Harmonier! Kulturarv! Slisk (but in a good way)! VILT langar i Enslaved fram ett nummer som väl förvaltar arvet efter göteborgsdödsens melodiska riffande och skrikiga growl, men som också bjuder på charmiga thrash-vibbar och en refräng som är så catchy att GHOST sätter sig i logen och tjurar av avundsjuka.

HARAKIRI FOR THE SKY – Keep Me Longing
Tonsatt sorg, desperation och uppgivenhet. HARAKIRI FOR THE SKY är alltid en mer eller mindre själavrängande upplevelse, och i det här fallet mer. Keep Me Longing är ett fantastiskt vackert stycke, som inte desto mindre riskerar att lämna dig med en diffus obehagskänsla i kroppen. Men du kommer i så fall ändå att vara tacksam.

DOMKRAFT – The Bane
Efter ett något för långt intro brakar tillställningen loss i en långsamt slingrande orgie av trivsamt skitigt och illasinnat doom-riffande. The Bane är en av årets mesta musikaliska ångvältar så här långt, och en distinkt pärla inom sin genre!

ALLEGAEON – Wake Circling Above
Stämningsfull, pompös och bitvis också ganska ångestladdad melodeath med en skamlöst insmickrande och därmed snyggt kontrasterande refräng.  Vill även proppa för de i versen  bitvis synnerligen eleganta basgångarna, som du gör klokt i att lyssna noga efter. Hypnotiskt mer än aggressivt, men tillräckligt av det senare och ljuvligt mycket av det förra.

DORMANT ORDEAL – Horse Eater
Halo of Bones är egentligen en ännu bättre låt (kanske årets allra bästa så här långt) med polackerna, men näst bästa kortet ur leken, Horse Eater, är verkligen inte fy skam det heller. Modern blackened death blir inte bättre än så här, med alla rutor (sång, trummor, komposition, arrangemang) ikryssade. Mumma!

LORNA SHORE – Oblivion
Åtta minuter av en lika stenhård som vacker musikalisk resa. Gott om nyanser, desperation, aggression och snygga arrangemang. LORNA SHORE lägger med Oblivion ribban högt för andra band inom den mer extrema sfären. 12 september kommer fullängdaren, och det är således ett datum att hålla i minnet.

ROYALE LYNN – WTCH
Ja, jo, jag vet – jag är själv förvånad över att jag plockar med något slags kärleksbarn mellan BRITNEY SPEARS, CHINCHILLA, RAMMSTEIN och VANA på den här listan. Men kanadensiska Lynn har en kompromisslöst uppkäftig och trotsig attityd i refrängen, och sagda refräng har också tämligen vassa och effektiva hooks. Det är således bara att medge – WTCH svänger!

Martin

MESSA – Immolation
Melankolin, det om 1980-talet minnande anslaget i inledningen på den här låten har sedan första lyssningen försatt mig i ett tillstånd av yttersta njutning. Det är en av de starkaste låtarna från året vi har att göra med här – vilket säger en del med tanke på att skivan den är tagen ifrån är en av de bästa som helhet betraktad.

DORMANT ORDEAL – Halo Of Bones
Polsk döds när den är som bäst. Detta är en känslomässig tsunami, till bredden fylld med stämning och ackuratess i leveransen. Det svänger, bänder och bjuder på en riff- och melodistinn åktur som får en att längta efter mer.

FALLUJAH – Kaleidoscopic Waves
När FALLUJAH får till det, då blir det oftast bättre än bra. Detta är ett sådant fall. Jag har inte tröttnat alls, snarare tyckt än mer om, den här låten för varje lyssning. Assnygga melodier, magisk sång och glimrande trumspel gör att valt att ha med låten i listan.

DANEFAE – P. S. Far Er Død
Låten resten av redaktionen älskar att hata, haha! Jag har inte slutat att uppskatta denna underbart vindlande, med ackuratess tryfferade låt sedan jag recenserade ”Trøst” i slutet av januari. Ett mikrouniversum av vad DANEFAE gör så bra – det har ni i den här låten.

XIAO – Servants
Exakt så här ska hardcore bedrivas! Vreden uppskruvad på max, sången som river i strupen, D-takt deluxe. När musiken känns så grundad i bandet att det blir som ett andra skinn, då blir det så bra att det är orimligt att inte ha med en låt i listan.

OBSTRUKTION – Death Comes Near
Bandet som vill, och kan, ge THE HAUNTED en match i att dyrka tvåtakten hårdast. Blev golvad från första lyssningen av skivan ”Ultimate Disaster” – låten är ett typexempel på vad som gör skivan så drabbande.

GHOST – Umbra
More cowbell! En låt som gör mig glad varenda gång jag lyssnar på den, och får mig att vilja dricka öl! Umbra är så löjligt lekfull i så stora partier att den nästan välter, men lyckas ändå överleva både koklocka och en blasfemiskt härligt orgel/gitarrsolo.

PATRISTIC – Catechesis I
Organisk meckig death metal som skaver rejält. Det blir ordentligt med njutbar ångeststämning – något av en motsägelse, ja – men det är i stort sett omöjligt för mig att tycka illa om det här italienska bandet. Att detta är en låt från en ruggigt stark debutplatta lovar dessutom gott inför framtiden.

PASTORATET – Kör För Fan!
Enkelheten! Det har släppts en hel massa bra punk i år, med vidare allvarligare budskap än vad som ryms i denna låt. Men varför krångla till det? När PASTORATET predikar, ja då lyssnar man. Speciellt när det sker i harmoniserad sång!

AVERSED – Cross To Bear
Melodisk döds med musikhögskoletvist – stört omöjlig att motstå såklart! Trumspelet i samspelet med sång och melodier gör att låten skjuter ut mig i yttre rymden varenda gång.

Fredrik A

AVATARIUM – I See You Better In The Dark
Efter att inte kollat in de senaste skivorna med AVATARIUM så gjorde jag det när nya albumet ”Between You, God, The Devil And The Dead” släpptes. Albumet gjorde ett sånt avtryck i mig att jag nu lyssnat in mig på samtliga plattor i bandets diskografi. Jennie-Ann Smiths förtrollande stämma till tunga och majestätiska doom-riff är svårt för mig att inte tycka om.

CHILDREN OF THE SÜN – Lilium
Lilium är en av årets bästa låtar som släppts. Alla kategorier inräknade. Det är svårt att inte dras med i bandets drömska och 70-talsdoftande rock. Jag kan inte värja mig från sången. Herregud vad den bara går rakt in i mig på ett sätt så jag blir helt stum. Snygga och bra låtar gör ”Leaving Ground, Greet The End” till en stark kandidat till årsbästalistan.

GHOST – Marks Of The Evil One
Jag har svårt för att inte dras med i GHOSTs poppiga hårdrock. Efter första lyssningen på ”Skeletà” kände jag att albumet var slätstruket men nu när jag fortsatt lyssna in mig på albumet kan jag inte annat än förstå bandets framgång. Hantverket är fenomenalt. Varenda låt är stark och snyggt paketerad av riff, catchiga hooks och stora refränger. Hatten av!

THE HELLACOPTERS – Leave A Mark
En otroligt stark låt från ett av Sveriges, sedan länge, bästa band. På “Overdriver” hör vi ett HELLACOPTERS som fortsatt utveckla sitt mognare sound. Men misströsta inte. Albumet är fullt av grym och medryckande rock ’n’ roll.

INDUSTRIAL PUKE – Biblical Corpse
Kan inte annat än att höja näven och gorma med i INDUSTRIAL PUKEs svängiga och samhällskritiska rens. Ett finger mot samtiden! Det är så jävla bra!

KOLLAPS\E – Undertow
Efter att ha slitit i många år i olika konstellationer är det kul för medlemmarna i KOLLAPS\E att de får uppmärksamhet. Det är de väl värda efter årets EP-släpp. Tung och stämningsfull sludge som jag bara vill stanna kvar i när jag lyssnar på den!

LIK – Morgue Rat
Det finns så himla många band som lirar Sthlm-döds. Men det är få som kan mäta sig med LIK. Det är välspelat och välkomponerat. Bandet kan sitt hantverk och låtarna sitter kvar i mig även när sista låten klingat ut. Ett starkt tecken!

THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA – Shooting Velvet
Jag kan inte påstå att 80-talet är min favorit-era av musik. Men när THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA går all in och leverar den ena starka låten efter den andra på senaste albumet “Give Us The Moon” då kan jag inget annat än att falla för deras musik. Sinnet för melodier och spelskickligheten gör att jag lyssnar på plattan gång efter gång.

NOVARUPTA – Endless Joy
Melankoli att drömma sig bort till. Otroligt vackert och olika sångare ger sin karaktär till “Astral Sands”. Ett sista album från NOVARUPTA och musikgeniet Alexander Stjernfeldt. Detta projekt kommer alltid ha en plats hos mig.

THE RIVEN – Crystals
Bandets musik har sina rötter i 70-talet men visst hörs det en del NWOBHM. Framförallt i gitarrspelet, vilket får mig såld på THE RIVEN och deras album “Visions Of Tomorrow”. Lägg där till en sångerska med en väldig power och träffsäker röst. Detta album kommer få många spelningar till i år.

Robert

THE HALO EFFECT – How The Gods Kill
Denna del av spellistan startar med en cover, och det finns två solida anledningar till det. Den första är för att lyfta fram svenska THE HALO EFFECT och deras spelglädje (årets platta ”March Of The Unheard är en okomplicerad glädjespridare!), och den andra är att påminna om hur sjukt bra de första tre plattorna med DANZIG var. Är. De finns ju fortfarande, och här har du en bra anledning att återgå till dem…

LIK – Deceased
Årets bästa döds serveras obduktionskall, och kommer från svenska bisvärmsriffande LIK. Årets giv ”Necro” är löjligt jämn i sitt utförande, och bjuder medryckande mangel. Digga särskilt det fina avbrottet med ett riktigt ”snart kommer helvetet braka lös”-riff som dyker upp runt två och en halv minut in!

AMORPHIS – Light And Shadow
Finlands sannolikt bästa band AMORPHIS är på gång med nytt, och håller resten av skivan samma nivå som denna försa singel är det bara att kapitulera – här träffar de precis sitt bästa jag. Den här låten skapar resonans i hela undertecknads bröst!

RIVERS OF NIHIL – Water & Time
Jänkarna i RIVERS OF NIHIL har släppt självbetitlat, och det är en skiva som innehåller ett par riktiga pärlor. Här visar man upp en mångfasetterad och dynamisk sida som omfattar såväl episk refräng och ballad som dubbeltramp, growl och… saxofon?!

H.E.A.T – Disaster
H.E.A.T är tillbaka, och gosse: det svänger och fäster som aldrig förr! ”Welcome To The Future” heter skivan, kör man den en 2-3 varv så går den sen inte att skaka av sig. Disaster är öppningsspåret, och du hör ju? Klart man vill ha mer.

MESSA – Reveal
Det var editor-and-chief Martin som hade med MESSA på Hot’or’Not i april, och snacka om att det gav mersmak! Detta är hårdaste låten från årets ”The Spin”, och framförallt det drivande riffet är geni i sin enkelhet.

BLACKBRAID – Wardrums At Dawn On The Day Of My Death
Det är svårt att värja sig mot det precisa svänget och träffsäkerheten som Sgah’gasowáh med anhang levererar. Sgah’gasowáh? Ja, huvudman och hjärna bakom BLACKBRAID alltså, och när denna låt medverkade i WeRocks Hot Or Not nyligen var det stora hyllningskören som sjöng. Ja, mestadels då. I sedvanlig ordning spretade åsikterna lite, men det är ju som det ska vara…

MORAX – Belial Rising
MORAX har medverkat i Hot Or Not under våren, men då med låten Seven Pierced Hearts. Detta spår är en aning ondskefullare och klingar mer av KING DIAMOND samtidigt som det klart och tydligt är heavy metal. Sånt gillar man ju!

PARADISE LOST – Silence Like The Grave
De brittiska dysterkvistarna fortsätter ånga på med kvalitetsmusik, och denna gång luktar det gamla härliga tider – singeln Silence Like The Grave minner om ”Shades Of God”-tiden, komplett med tuggriff och allt. Mumma!

THE HIVES – Enough Is Enough
Har du tagit dig hela vägen hit, 50 låtar från första halvåret i klassisk WeRock-mix av modeller och genrer får det vara nog. Nu kollar vi framåt mot fler spännande släpp istället.

Live

Live: Spectral Wound, Night Fever, Ghost och Gaerea på Copenhell 2023

Lämna en kommentar

ARTIST: Spectral Wound, Night Fever, Ghost och Gaerea
LOKAL: Copenhell
DATUM: 17 juni 2023

I vanlig ordning bjöd Copenhells sista dag på ömsom sol, ömsom regn. Lägg till detta ett antal konserter som i vissa fall nådde fantastiska känslomässiga höjder och en som var ett bevis på en hög lägstanivå, men inte levererade fullt ut.

Dagen inleddes av SPECTRAL WOUND, det rent fantastiska black metalbandet från Kanada, vars ”Diabolic Thirst” från 2021 renderade mycket höga betyg från undertecknad. Av alla band som spelade på Copenhell var det utan tävlan detta band jag mest såg fram emot. Och kanadensarna gjorde nog ingen besviken med sin konsert. Med total inlevelse och stor fokus på låtmaterialet – sångaren Jonah Campbell  struntade helt i mellansnack förutom att gasta ett ”thanks” några gånger – levererade bandet en grovt drabbande konsert som trots att det var fullt dagsljus ändå nådde fram på det rätta sättet.

Bandets musik lyfte något alldeles otroligt bra i de omgivningarna som festivalens minsta scen befinner sig i, och de vajande björkarna som omger ytan framför scenen skapade en mycket bra inneslutning som gjorde att knappt några distraktioner fanns för det som försiggick på scenen. Och äntligen har festivalen sett till att ljudet var det bästa jag upplevt på den scenen.

Att bandet noga odlar en stenhård image höll nästan hela vägen, men i slutet av denna magnifika uppvisning undslipper sig några leenden flera bandmedlemmar. Och det kan jag förstå – publikens inlevelse smittar verkligen och i slutet av konserten är det svårt att helt skönja gränsen mellan band och publik. Energierna flödade helt enkelt i stort sett optimalt.

NIGHT FEVER är ett återuppväckt hardcoreband från Köpenhamn. När vi har pratat om festivalen på jobbet så har dubbelkollega Oscar (har bloggar på Metallbibliotekarierna också) blivit helt till sig över att NIGHT FEVER ska spela. Bandets första platta ”Vendetta” har snurrat försvarliga tider hemma hos mig, den är verkligen en uppvisning i tvåtaktsmosande med kraft, och har fått mig att se fram emot konserten. Och kvintetten gör mig inte besvikna – det är fullt pådrag från början till slut.

Jag har ungefär samma inställning till HC som till grindcore – när den är bra så känns den i hela kroppen, man blir energifylld och måste få utlopp för känslan. Exakt så är det med NIGHT FEVER. Jag blir helt lyrisk av den totala briseringen bandet står för framför en minst sagt engagerad publik.

Mest adrenalinstinn är, föga förvånande, sångaren Salomon som inte står still speciellt mycket. Det är svårt att matcha hans intensitet, men resten av bandet kommer ganska långt med ett frenetiskt harvande, och trummisen lyckas stampa – visserligen tillfälligt – sönder sin pedal till bastrumman.

NIGHT FEVER lyckas övertyga mig med råge att de är ett band att ta på allvar även i framtiden, och att de var hett efterlängtade av köpenhamnspubliken var det ingen tvekan om.

 

GHOST klockan 18 på kvällen?! Ja, det var i alla fall vad jag tänkte spontant när jag såg bandets speltid. Misstänker att det mest hade att göra med att bandet skulle ta sig hela vägen ner till Hellfest i Frankrike än med något annat.

Man vet att ett band har kommit en bit på väg när trumseten blir alltmer exklusiva i  sin utformning, och GHOSTs trummis set kvalar med råge in i denna division. Jag kan inte låta bli att tänka att det kan vara det snyggaste trumset jag sett på ett bra tag, och det matchar väl den påkostade scenproduktionen – värdigt en headliner.

GHOST är skickliga på sitt hantverk. Bandet är engagerade, och Tobias Forge verkar njuta av att domptera publiken i vanlig ordning. De två första låtarna Kaiserion och Rats är den förväntade inledningen som inte direkt skickar mig ut i den yttre stratosfären, men klart godkänt.

Desto roligare har jag under efterföljande trion Spillways (en låt som man antingen älskar eller hatar som jag har förstått det), Cirice och Hunter’s Moon där äntligen gitarrerna tillåts bröta lite mer.

Men sedan kommer ett långt sjok låtar som visserligen framförs oklanderligt, men inte tillhör bandets starkare i katalogen. Det är också här som det vräks på med lite extra effekter, som konfettiregn – men det räcker inte för att övertyga mig om att detta är det bästa jag sett av GHOST. Avslutande låtarna Dance Macabre och Square Hammer är desto bättre.

Jag vill verkligen inte låta som en gnällspik som hävdar att banden var bättre på första plattan, eller kanske demon, för jag har sett GHOST leverera  minst en fruktansvärt bra konsert på Copenhell. Men då gick de på betydligt senare, och både produktionen kom till sin rätt mer, plus att bandet hade en längre speltid och möjlighet till att smyga in andra låtar än de förväntade.

Nu blir upplevelsen något stukad av att dels är det fullt dagsljus, och dels känns bandet inte lika – farliga kanske är fel ord – men inte lika skarpa.

Portugisiska  GAEREA hade redan bevisat sig på skiva för mig. Senaste plattan ”Mirage” sköt sig in som ett, ursäkta uttrycket, skott på min Årsbästalista förra året. Med tanke på hur bra skivan var hade jag stora förhoppningar på bandets spelning. 

När andra band handlar om att sprida trivsel så struntar GAEREA helt i detta. Desperation är snarare ordet som pockar på uppmärksamhet när det gäller det här bandet Inga publikfrierier att tala om heller då bandet vräker sin smått stressande post-black metal ut över en stor publik framför Gehenna, scenen i björkskogen som alltmer utmärker sig som scenen du ska gå till om du vill ha innerliga upplevelser tillsammans med banden som spelar. 

GAEREA inbjuder till intensivt lyssnande, vilket är lite kontraproduktivt i en livesituation då det är helt andra faktorer som påverkar upplevelsen. Därför upplever jag den första kvarten som lika förvirrande som fascinerande. Jag tror att mycket har att göra med hur trummorna låter och det intensiva smatter som Diogo Mota levererar. När detta väl har satt sig är det fullständigt omöjligt att inte smälta för portugisernas musik. Känslorna briserar på ett fullständigt magiskt sätt ju längre konserten varar, och i slutet vill man inte att bandet ska sluta spela. 

Frenesin i bandets musik förstärks av ett band som samfällt har bestämt sig för att deras konserter ska vara i stort sett kärva, och spegla desperationen och det bistra i bandets musik. Med ett textinnehåll som handlar om avtrubbning, narcissism, misantropi och att fördärva sig själv vill bandet blottlägga ångesten i livet. De lyckas verkligen med detta och på ett sätt som får folk som lyssnat på bandet innan och aldrig har hört en ton att kapitulera inför bandets musik. Detta var, med emfas, den bästa konserten jag såg igår.

Listor

Halfway to Hell 2022

Lämna en kommentar

Halva musikåret 2022 har passerat. Världen fortsätter att väl illustrera den gamla kinesiska förbannelsen ”må du leva i intressanta tider”, men som vanligt finns alltid musiken till tröst, pepp och glädje. Detta år äntligen från scener igen, men så klart också i form av nya skiv- och låtsläpp. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

KAMPFAR – Urkraft
Jag föll som en fura för senaste plattan Ofidians manifest (2019). Senast singeln ”Urkraft” har sin musikaliska själ gemensam med det albumets låtar och jag ser fram emot att KAMPFAR än en gång uppfyller mina önskningar i kommande album.

AGE OF DYSTOPIA – Treacherous Rats
Bästa bandet från nya bolaget Eat Heavy Metals samlingsskiva förra året och Ulricehamns stolthet, har i år släppt sin första fullängdare. ”Treacherous Rats” är precis en sån stänkare som jag hoppades och förväntade mig efter bandets tidigare singlar.

IBARAKI – Tamashii No Houkai
Hade väl aldrig trott att TRIVIUM-sångaren Matthew Kiichi Heafy skulle fängsla mig så i sitt nya projekt. Allt är kanske inte lika intressant på debutalbumet ”Rashomon” som låten Tamashii No Houkai men den står gott för sig själv och är lätt att återkomma till ofta.

SEPTICFLESH – Neuromancer
Grekiska SEPTICFLESH har typ funnits ”alltid”. Ett helt album med bandet kan nästan kännas i mastigaste laget. Inte lika lyssningsvänliga och melodiösa som t.ex. landsmännen i ROTTING CHRIST men alltid som här med tyngd och finess.

IN APHELION – This Night Seems Endless
”Det är den naknaste texten på skivan” sa Sebastiaan Ramstedt om denna favoritlåt i min intervju med honom för WeRock. Och den är ett lysande exempel på den känslofulla extreme metal som bandet bjuder på i debuten ”Moribund”. Fast jag kunde egentligen valt i stort sett vilket spår som helst. Skivan bräcker helt klart allt hittills i år!

FINAL LIGHT – In The Void
Samarbete mellan Perturbator och Johannes Persson från CULT OF LUNA. Du gissar hur tungt och ändå luftigt det blir? Ren fröjd att tungt, tungt vaggas till ro med In The Void.

ROTTING CHRIST – Holy Mountain
Detta är kanske inte det allra bästa bandet gjort, lite för lättviktigt enligt min uppfattning, men även en mellanlåt från ROTTING CHRIST platsar lätt i en sån här lista.

KVAEN – Cauldron Of Plagues
Självklart ska KVAENs andra fullängdsplatta vara representerat här. Alla låtar från albumet vore värdiga denna lista och jag har valt det första spåret som så väl representerar Jacob Björnfots musikaliska insats i världen.

THE HALO EFFECT – Days Of The Lost
Oops, en gammal låt från IN FLAMES i listan – eller? Nja och nej. Medlemmar som alla tidigare varit med i det bandet vid olika tillfällen under åren och därutav Mikael Stanne på sång. Det blir såklart mycket, mycket bra!

WATAIN – We Remain
En på sätt och vis både typisk och atypisk WATAIN-låt får avsluta min del av listan. Du får din black metal som du vill ha den men dessutom med fantastisk och effektfull sång av Farida Lemouchi i ett spår där bandet visar att man vågar ta ut svängarna.

Fredrik

FIT FOR AN AUTOPSY – Far From Heaven
För att vara FFAA lite mindre mangel och mer nyans än vanligt, nästan minnande lite om GOJIRA i de senares bästa stunder. Jäkligt hårt, jäkligt snyggt, och med uppenbara hooks. Årets hittills bästa låt inom den hårdare skolan.

THE HELLACOPTERS – So Sorry I Could Die
En härligt känslosam och skavig rockballad, med ett ben i 60-talet och det andra i det efterföljande, bluesigare årtiondet. Det visar sig att THE HELLACOPTERS i slow motion är minst lika bra som THE HELLACOPTERS i full hastighet…

NON EST DEUS – Save Us
Om man tar det bästa av ROTTING CHRIST och BATUSHKA och kör i en mixer, så får man förmodligen något likt detta. Rått, desperat, drivet och alldeles… alldeles… underbart!

SAHG – Heksedans
Kom igen, katten, det svänger ju! Ett egentligen rätt skamlöst nummer, lyssna bara på ”na-na-na-nah”-partiet efter refrängen. Imsmickrande, minst sagt. Men vad spelar det för roll, det funkar ju, och det ypperligt.

XAON – Wayward Sun
Maffigt! Här finns det både tyngd, groove och en pompöst symfonisk ådra som balanserar nära gränsen för det teatraliska, men som håller sig på rätt sida med en riktigt stark lyssnar-upplevelse som resultat.

AVATAR – Cruel And Unusual
Snortight och ettrigt riffande från göteborgarna, draperat i energisk och tämligen förbannad sång från Johannes Eckerström. Vibbar av SLIPKNOT, och det är ju inte så dumt.

KONVENT – Pipe Dreams
Tyngst hittills i år? En trögflytande flod av smält bly, hypnotiskt malande gitarr-surr och guttural growl väller fram och ödelägger allt i dess väg, och jag tycker det är ack så förföriskt!

THE SPIRIT – Of Clarity and Galactic Structures
THE SPIRIT har möjligen varit det sammantaget bästa black metal-bandet de senaste åren, och Of Clarity and Galactic Structures är inget undantag. Verkshöjden här är påtaglig, och den musikaliska resan läcker.

GHOST – Call Me Little Sunshine
GHOST brukar kunna vara lite av en vattendelare, jag vet att det finns många puritanister som principiellt ogillar den luftiga ockultism-rock  de maskerade satansprästerna producerar. Men en bra låt är en bra låt, och detta nummer svänger nu väldigt skönt, med glammigt pre-chorus och allt.

BILLY TALENT – Hanging Out With All The Wrong People
Från sött till sötare. ”Hanging Out With All The Wrong People” är en oerhört charmig bagatell, helt utan aggressioner men istället med väskan full av hooks och fina melodier. Metal? Narp. En hit? Yarp.

Martin

IN APHELION – World Serpent
Total dyrkan! Stämningen i denna massiva dänga går inte av för hackor. Med sjudande riffmästeri och kokande rytmik sätter denna låt standarden för en skiva som kan vara årets bästa.

KVAEN – Your Mighty Has Fallen
Hett efterlängtad, sjuuuuukt hypad. Ändå svarar KVAEN upp mot, ja, överträffar alla förväntningar. Det här är så krossartungt att man baxnar.

MISERY INDEX – Now Defied!
Ni märker att det är tempo som premieras så här i början? Tänkte väl det. MI bjuder upp till, sedvanlig, rensfest i vad som kan vara en av bandets bästa låtar inte bara på skivan i fråga, utan i karriären. Renssväng har aldrig låtit bättre.

DARKANE – Inhuman Spirits
Dags att bli lokalpatriotisk! DARKANE är ett av världens mest undervärderade band. När vi äntligen fick ny musik, hela nio år efter senaste plattan, då var det skönt att kunna konstatera att bandet har slipat formen till skärpa. Fy fan vad bra detta är!

GHOST – Spillways
Lätt den låt jag lyssnat på flest gånger från senaste plattan.  Sjukt beroendeframkallande är detta en uppvisning i läckert trumspel och magiskt refrängmakeri.

VORGA – Disgust
Black metal i rymden. Detta är så vansinnigt vacker musik att det är omöjligt att inte gilla den.

MASS WORSHIP – Orcus Mouth
Desperation, engagemang, förödande skönhet. Med ett gitarrarbete som krossar alla barriärer, himlastormande känslor och en utlevelse som få artister kommer i närheten av bräcker MW det mesta av utgivningen i år.

VENOM PRISON – Technologies Of Death
Tungt sväng och en sånginsats som går utanpå det mesta. Jag lyssnade nästan sönder den här låten när jag recenserade skivan och har återkommit med förfärande frekvens till den även efter att texten publicerades.

WHITE WARD – Leviathan
Black metal när den är som bäst. Traditionell i vissa delar, totalt avvikande i mycket annat. Jag älskar bruket av blåsinstrument som här kommer till sin fulla rätt.

KARDASHEV – Glass Phantoms
Bedövande vacker känslostorm till låt. Med en sånginsats som tränger innanför huden så den knottras utav bara helvete, och med episka melodier kan detta vara en av arizonabandets bästa låtar överhuvudtaget. Och det vill inte säga lite.

Robert

SCORPIONS – Rock Believer
Välkommen – den här delen av listan blir helt fri från growl och skriksång, den syftar i korthet till att följa texten på den här låtens refräng: I’m a Rock Believer like you! SCORPIONS har osannolika57 år (!) under bältet, och även om detta inte det bästa man levererat i karriären så är det hjärtligt och träffsäkert.

DAWN OF SOLACE – Erase
Icke-growl betyder inte nödvändigtvis vänt och snällt – detta är tungt, mörkt och suggestivt på det bästa av sätt. Finska DAWN OF SOLACE håller hög klass, och årets platta ”Flames Of Perdition” är inget undandtag. Bra skit!

HARDCORE SUPERSTAR – Weep When You Die
Man vet vad man får med HARDCORE SUPERSTAR. Det är jävligt bra, svängig och skön hårdrock med rätt attityd. Här med lite melankoli, och det passar det med.

EVERGREY – Heartless
Om någon hade petat på mig för 5-6 år sen och sagt att jag skulle dyrka plattorna som EVERGREY släppte så hade jag blivit förnärmad och kanske muckat handgemängsbråk (eller, ja, inte riktigt men du fattar hur det hade svidit!). Nu? Jäsiken vad bra de är. Löjligt bra, även om årets ”The Heartless Portrait” är aningen mer.. vardag? än förra given ”Escape Of The Phoenix”.

RED HOT CHILI PEPPERS  – These Are The Ways
Årets mest spelade skiva för min del. ”Unlimited Love” är återföreningen för Flea, Chad Smith och Anthony Kiedis med gitarristen John Frusciante, och resultatet är en rejäl dos livs- och spelglädje. Den här låten bjuder på sväng, känsla och ett rätt bra punkar-röj mot slutet. Med andra ord: allt som är RHCP.

SKULL FIST – For The Last Time
Dags att upp:a tempot lite – knyt näven och skicka den mot skyn när SKULL FIST visar vägen i en klassisk power-rock-metaldänga! Detta är okomplicerat och lätt att svänga med i, och höjer temperaturen på vilken fredagseftermiddag som helst!

RAMMSTEIN – Zeit
Jag gillar inte RAMMSTEIN. Ett riktigt skitband i min bok, trots att jag sett dem live där de lär vara som bäst. Tråkiga, effektsökande och extroverta upprorsmakare… så det är med en aning märklig känsla jag finner mig gilla och nynna med i titelspåret till årets platta Inte bara en gång, utan nästan varje gång den spelas på radion. Se där… en överraskning på listan?

MAULE – Summoner
Fuck-off-hårdrock av enklaste snitt. Man behöver 1 sekund ungefär, sen kan man refräng och riff, men jag gillar’t. Till skillnad från RAMMSTEIN så är detta inget ”en låt från skivan och resten har jag inte hört”, utan en representativ låt från hur det låter överlag. Bra, alltså…

CROBOT – Set You Free
Snyggt, svängigt, lättlyssnat, amerikanskt. CROBOT är allt detta och ett band för dig som gillar välproducerad läcker rock. ”Feel this” är bandets fjärde platta, och det bjuds (tack och lov!) på exakt noll överraskningar!

SANHEDRIN – Death Is A Door
Vi avslutar med Brooklynbaserade trion SANHEDRIN som mixar klassisk hårdrock med Iron Maiden. Det är alltså en härlig mix av episk metal och smutsig club-rock som bjuds, och jag har svårt att tänka mig en bättre avslutning på den här spellistan. Lite av varje, med känsla? Ja tack!