Etikettarkiv: Hot or Not 2023

Årsbästalistan 2023 – Robert

Då var det äntligen dags – skivåret 2023 ska summeras! Överlag ett jämnt och starkt år med säkerligen 30-40 skivor som länge fanns med på den ”korta listan” över de plattor som slutligen skulle kunna trona överst, och dessutom med en hel del skiftningar under årets gång. Topp 10-listan innehåller till slut en fin samling skivor med representanter från olika genrer, känslomässiga bomber och en hel del alster som verkligen vuxit upp och ut under årets gång. Sist men inte minst: en vinnare med närmast övernaturligt anslag!

Topp 10 Skivor

10. Born Into The Twisting Rope – INDUSTRIAL PUKE
Kort, effektfullt och med härligt skitig ljudbild står den där. Ena benet i dödsmetall, det andra i ett dike av crust och punk. ”Born Into The Twisting Rope” har rensat skallen på undertecknad väldigt många varv de gångna året!

9. Foregone – IN FLAMES
En aning oväntat för egen del, det här att IN FLAMES 14:e (!) fullängdare skulle spöa skiten ur vad de gjort de senaste två decennierna, typ… men det ska man ju inte klaga över. Veteranerna visar var Göteborgs-skåpet ska stå!

8. But Here We Are – FOO FIGHTERS
För oss som har en svag sida för Dave Grohl och hans FOO FIGHTERS betyder årets ”But Here We Are” lite extra mycket. Här kastar sig bandet ut i bearbetandet av sorgen över bortgångna trummisen Taylor Hawkins, och resultatet är en skiva som flödar över av känslor, från finstämd hyllning och sorg till stökigare ilska – allt draget i bandets sedvanliga filter och förmåga att förpacka musiken i episk arenarock.

7. Pale Existence – OCEAN OF GRIEF
Detta är inte bara ett av de snyggaste omslagen i år, det är också den snyggaste doom metal som serveras. Grekerna fortsätter blanda goth, döds och vemodiga slingor på denna sin andra platta, en skiva som vuxit stadigt under hela året.

6. Impii Hora – ASINHELL
Se där, årets fläskigaste dödsmetallriff är helt enkelt lite överblivna idéer som inte passade in i VOLBEAT? Ironiskt, då detta är det överlägset bästa som Michael Poulsen skrivit på bra länge, och inte blir det sämre av produktionen heller. Fläskigt som fan.. jag älskar’t!

5. Reign Of The Reaper – SORCERER
Svenskt på topp 5, och då snackar vi episk doom metal av yppersta snitt. ”Reign Of The Reaper” är sannolikt den starkaste skivan som helhet bandet levererat efter sin återkomst. Bara att höja högernäven mot skyn och yla med i alla dessa fantastiska sångslingor och refränger.

4. Sonic Moons – DOMKRAFT
Wow! Svenska trion DOMKRAFT släpper lös urkrafter som får marken att skaka, och på fjärde plattan ”Sonic Moons” överträffar de sig själva genom att lyckas träffa den perfekta mittpunkten i venndiagramet ”hypnotiskt”, ””blytung doom metal” och ”melodi”.  Bästa skivan so far från gänget, men det har man ju konstaterat med varje släpp de gjort hittills…

3. Sky Void Of Stars – KATATONIA
Länge trodde jag nog att det här, det är årets platta. Det är den som Spotify säger att jag spelat mest, bandet gjorde årets spelning när de avslutade turnén på Fryshuset i Stockholm och skivan är proppfull av låtar som är bland de bästa Renkse skrivit. Kort sagt: detta är en helt mästerlig platta!

2. Ghost At The Gallows – SPIRIT ADRIFT
Öppningslåten Give Her To The River säger och innehåller egentligen allt man behöver veta om den här skivan. Den har liksom allt, faktiskt. SPIRIT ADRIFT levererar med ”Ghost At The Gallows” sin starkaste platta i karriären, och den har både dunderhits och jämnhet.  En sån där skiva som höjer sig vid varje lyssning!

1. II – BLACKBRAID

Enastående – mixen av driven, melodisk black metal och närmast esoteriskt svävande naturella inslag gör den här skivan beroendeframkallaNde. Dryga timmen full av spår som klättrar över mossbetäckta stenar, genom mystiska skogar och porlande forsar för att beskriva naturens koppling med den spirituella andevärlden och andarna som omger oss om vi kan stanna.. och lyssna. Bandets skapare och allena kraft John Krieger, eller Sgah’gahsowáh som han kallar sig om han använder Mohawknamnet, har på kort tid etableat sig som en supermakt inom black metal. ”Blackbraid II” är en värdig vinnare av Topp 10 2023!

Honorary Mentions
Undertecknad tycker att listan borde innefatta fler placeringar, typ 20-talet, så att ett skivor som 2023 fick chansen att ta med plattor från exempelvis FROZEN SOUL, GYRDLEAH, BLACKSCAPE, SACRED OUTCRY, ONTBORG, OUTLAW, SHORES OF NULL eller CHILD, som ju med en CD-utgåva av sin rens-fest ”Meditations In Filth” sannolikt knipit en plats på 10-listan.
Enda problemet om vi skulle gå till 20 skivor?
Då tjatar jag förmodligen om Topp 30 för att det finns fler som inte ryms…

Årets STIM-raket
Fan, man kan säga vad man vill men nog träffade de guld ändå, SMASH INTO PIECES! Deras Six Feet Under är något så ovanligt som en hybridlåt som lyckas få speltid på så spridda ställen som Melodifestivalen som radiokanalerna Bandit Rock och Mix Megapol samt Rix FM utan att tappa credd. Om inte annat lär STIM-pengarna ramla in för bandet!

Årets liveplatta
Jag tycker WATAIN har varit lite… trista (!) de senaste åren, och man kan ju undra om de läst mina tankar. Helskotta vad de smiskar stjärt och levererar på liveplattan ”Die In Fire – Live In Hell”!

Årets roligaste!
Jorå, det har varit ganska skralt (to say the least!) med recensioner och bidrag från undertecknads penna under 2023, men ändå lite puls under året. Det beror helt och hållet på Hot or Not, det klart roligaste inslaget att skriva och leverera som skribent, likväl som att läsa de andras tankar om de brandfacklor som stundtals kastats in. Lätt roligast på WeRock 2023!

Hot or not? – December 2023

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Larum
ARTIST: Malsten
VALD AV: Amelie

Martin: Tar man sig an lyssningen som ett sinnestillstånd så är detta magiskt bra! Det är oerhört svårt att lyckas upprätthålla intresset hela vägen när det är så släpigt tempo att man får anstränga sig att inte längta efter variation. Riffen är svinbra och den malande tyngden befäster dessa fint. Sången bra – jag får nog säga att det här är varmt, med dragning åt hett för min del.
Robert: Det här är meditativ musik. Alltså, sådan musik som tarvar att man svävar iväg en aning eftersom det inte finns tillstymmelse till variation. Samma riff, samma sångslinga om och om igen på ett sätt som närapå hypnotiserar. Det är, överraskande nog, ganska bra om man är på rätt plats mentalt. Är man inte det så är det 100% frustration. För egen del har jag under inlyssningen haft båda upplevelserna, beroende på min egna situation – således är detta lika delar oerhört bra och rent av illa. Växelvarmt?
Fredrik: När låten drar igång på allvar ”redan” efter tre minuter, är det faktiskt inte alls oävet. Behagligt malande tyngd, atmosfäriskt mässande sång, och allmänt ganska trivsam doom. Sen går det inte riktigt att komma ifrån att de följande sju minuterna av vad som egentligen konstant är samma riff blir lite i överkant. Men mer varmt än kallt, absolut!

LÅT: Until There Is No Longer
ARTIST: Thy Art Is Murder
VALD AV: Fredrik

Amelie: Livsandarna får sig en kickstart men sen är det inte så mycket mer som händer under de knappa fyra minuterna detta spår varar. Det tuggas på i samma tempo med sångarens röstläge malande nånstans i de nedre growl-regionerna. Helt ok låt men inte mycket mer. Ljummet.
Martin: Stört omöjligt att inte gilla detta! Aggressivt sväng har jag alltid varit svag för, och här får vi det i drivor. Är det orginellt? Nä, jag tror inte jag är ensam om att tycka att nickningarna till MESHUGGAH i slutet av låten är ganska tydliga. Sen kan jag inte säga att jag stör mig speciellt mycket på det. Kokande!
Robert: Härligt chugga-chugga som vanligt med THY ART IS MURDER – men det är ju inte speciellt orginellt. Som vanligt (?) med detta band gillar jag låten medan den spelas men kan sen inte minnas eller återuppleva en enda ton efter. Kort brinntid!

LÅT: Sound Of The Bell
ARTIST: Orbit Culture
VALD AV: Martin

Robert: ORBIT CULTURE fortsätter att erövra Sverige, denna gång med omgångens starkaste spår. Det är lika delar tilltalande finlir och stökig holmgång på ett sätt som få andra klarar av. Att bandet dessutom är riktigt bra live talar för fortsatt erövring. Hett!
Fredrik: Snyggt riffande, hög kvalité på sången både i growl och rena partier, och en ganska fästande melodi i de rensjungna partierna. Samtidigt en bitvis oväntat ”snäll” låt för att vara ORBIT CULTURE, vilket gör att den inte riktigt lyckas gräva sig under skinnet på mig. De avslutande 90 sekunderna är dock jäkligt mäktiga, vilket ändå landar bidraget i den varma zonen.
Amelie: Bra aktivitet i det här bandet i år! Utöver en fullängdare i augusti landar en trespårs EP i årets sista månad. Och det här är riktigt trevlig melodisk metal. Inte glödande hett men klart riktigt varmt detta!

LÅT: Aldrig Ensam
ARTIST: Pär Wiksten, The Wannadies
VALD AV: Robert

Fredrik: Luftigt, svalt och så där konventionellt kultursvårt ”deppigt light”. En ganska fin låt, rent objektivt, men för lite skav och nerv för min personliga del. Svalt.
Amelie: Har inget emot att gå utanför ramarna men förstår på riktigt inte vad denna gör i vår lista. Tråkig låt, tråkig musik, uuur-tråkig röst. Vet inget om artisten, vet inget om låten – och jo, jag vet vad Så mycket bättre är för sorts TV-program, men det ursäktar inget. Bottenfruset.
Martin: Det är ju ganska trevligt detta, men ganska harmlöst också. Kör man bil, vilket jag inte gör, skulle denna kanske funka ypperligt som ackompanjemang till körningen? Artisten som gjort originalet, Jonathan Johansson, kände jag inte ens till, men hans version är ganska slätstruken den med. Nä, ganska ljummet men så harmlöst att det inte blir provocerande att lyssna ett par gånger.

Hot or not? – November 2023

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: A Daydream Of Sorrow
ARTIST: Burden Of Grief
VALD AV: Amelie

Martin: En låt som lämnar mig med, ja vad? Inte mycket i alla fall. Jag hatar stora delar av trumspelet, sången är generisk, mellanspelet innan solot är för långt och dåligt. Solot är kanske okej? Jag har vid det laget slutat bry mig om låten. Kallare än permafrosten.
Robert: Fint riffande i den här dängan, men sången skrapar mothårs på ett sätt som över ett knippe lyssningar har jag svårt att komma undan en lätt irriterad känsla. Låten har ändå potential och stundtals tycker jag just riffen sitter fint!
Fredrik: Skön crossover mellan growl och raspig vrålsång från vokalisten, och en tämligen trivsam köttighet i soundet som helhet. Sen är låten i sig lite slätstruken, det saknas tillräcklig mängd hooks för att riktigt engagera. Melodisk dödsmetall på tomgång – låten är där, och sen är den inte det längre, och jag blir varken glad eller ledsen över endera…

LÅT: Greed
ARTIST: Theraphosa
VALD AV: Fredrik

AmelieSmåmysigt ändå… Och att låten som heter girighet skulle visa sig vara ”vinnaren” bland kollegernas låtval denna omgång, Greed kan absolut få snurra i bakgrunden medan jag sysslar med annat. Ljummet på ett sådär inte helt oävet sätt.
Martin: När jag lyssnar på den här låten så tänker jag att det kanske inte enbart är av godo att folk kan göra musik och sprida den helt utan eftertanke. Detta är nämligen fruktansvärt dåligt. Maken till ursäkt till låt. Iskall. 
Robert: Inte oävet, men man kan ju undra om inte THERAPHOSA borde betala royalties till GOJIRA för att man försöker sno soundet rakt av? Med det sagt (det är inte lätt att vara originell i musikvärlden så de är ju långt från ensamma om att låta lite väl lika en annan akt…) så är det en trevlig låt. Ljummet!

LÅT: To The Core
ARTIST: DGM
VALD AV: Martin

Robert: Det luktar SYMPHONY X på ett härligt sätt detta, och sången från Mark Basile är snygg och passande till de musikaliska krumbukterna som bjuds i övrigt. Ett lite typiskt Frontier-släpp som kanske inte är världsomvälvande men härlig lyssning för stunden. Varmt är det!
Fredrik: Väloljad gitarr-onani i snyggt motljus och med vindmaskinen uppskruvat till max. Det är elegant in absurdum, tekniskt oerhört kompetent, och tämligen själlöst. To The Core är inte en dålig låt, den är bara inte särskilt intressant.
Amelie: Jag hittar inget kul alls med denna låt… Kanske kunde det vara ett plus att refrängslingan ”down to the core” fastnar som klister på hjärnan – eller så är detta det största minuset i en i övrigt alldeles icke minnesvärd låt. Iskallt.

LÅT: Thy Kingdom Will Come
ARTIST: Sorcerer
VALD AV: Robert

Fredrik: Bitvis lite väl melodramatiskt och storvulet, men inte helt utan visst tryck. Refrängen är (om man har överseende med de teatraliskt knutna nävarna) hyggligt mäktig, och produktionen svulstig på ett för ändamålet välanpassat sätt. Ocreddig men inte helt charmlös hjälte-metal, kanske man kan sammanfatta detta som?
Amelie: … och det här var inte särskilt kul det heller. För visst har man hört denna låt många gånger tidigare, eller så snarlikt att det inte går att skilja. Rejält kylslaget detta. Tilläggas kan att SORCERERs nya album har ett par låtar som ändå är något mer intressanta än denna, såsom titelspåret Reign of the Reaper där faktiskt lite CANDLEMASS-känsla uppstår emellanåt.
Martin: Texten är så fruktansvärt ostig att den stundtals gör ont att lyssna på. Nödrim dessutom – i första textraden! Nä, bättre kan ni! Musikaliskt är det något bättre. En del snygga grejer på trummorna, och ett fint gitarrspel men nä, detta lyfter inte för mig. Avsvalnande till kallt.