Ännu en gång dags för det närmast omöjliga uppdraget att rangordna årets tio bästa skivsläpp. Ett urval som sträcker sig från årets första finalist-bubblare i form av WARDRUNA och deras ”Kvitravn” (22 januari) till årets sista i form av UKKO och deras ”Atlas” (10 december). Över hundra genomlyssnade plattor har bantats först till ett trettiotal, sedan till hälften av det, och till sist de tio guldkorn ni hittar nedan. Ett svettigt men också njutbart arbete!

Topp 10 Skivor

10. Bleed The Future – ARCHSPIRE
Ett av årets mest hyperbrutala album kan vid en första genomlyssning utgöra en svårtuggad knogmacka, men ”Bleed The Future” har mer att erbjuda än fullt ös medvetslös i 300 BPM. Här finns intelligenta riff, vackra harmonier och fler nyanser än man först kan ana. Men visst, den där kompromisslösa aggressionen är ändå spaderässet i den lek ARCHSPIRE delar från.

9. Royal Destroyer – THE CROWN
Årets kebabpizza på årsbästalistan är utan tvekan THE CROWN och deras ”Royal Destroyer”. Är den nyskapande eller i besittning av något slags kulturella pretentioner? Nej, inte ett dugg. Sitter den som en smäck även vid upprepad konsumtion? Jajamensan! Solid, genuint energisk och medryckande dödsmetall med trivsamma inslag av thrash och grind, tillräckligt väl utförd för att rättfärdiga en plats på denna lista.

8. Unmaker – LLNN
Tänk er CULT OF LUNA, fast bara inte så himla luftigt lätta och med lika glättigt humör, så har ni LLNN… Här finns rejält med ångestdesperation och mörker, men framför allt en tyngd av svart hål-densitet. ”Unmaker” är förvisso en något ojämn platta, men i spår som Obsidian, Division och Tethers mosar LLNN allt. De solsystem som råkar komma i vägen när denna best vältrar sig fram genom ett kallt, ödsligt universum smulas obönhörligt sönder, och det är svårt att inte älska denna dystopiska undergångssymfoni.

7. Moonflowers – SWALLOW THE SUN
Svalt, dystert och påtagligt vackert på det där närmast omisskännligt finska sättet; en melankoli som man känner att verkligen har slagit rot i själen. Mixen mellan spröd skönhet och malande tyngd fungerar ypperligt, och när ”Moonflowers” också är en av SWALLOW THE SUNs mer tillgängliga plattor räcker det långt.

6. Resident Human – WHEEL
Denna listas mest kultursvåra och pretentiösa platta, kanske, men så finns där också en verkshöjd som lever upp till pretentionerna. Lekfullt, energiskt, intelligent och i besittning av både rått driv och luftig elegans. WHEEL har med ”Resident Human” förfinat sitt koncept och landat i en platta som torde kunna förföra fans av så pass skilda akter som PAIN OF SALVATION, MASTODON och TOOL.

5. Lake Drinker – HORNDAL
Kött, blod och eld! Om WHEEL talar till vårt intellektuella ”överjag”, talar HORNDAL till vårt köttsliga ”det”. Svulstig och mäktig old school-döds med helt rätt anslag av traktor-dist och elaka dissonanser. Det var länge sedan jag hörde ett svenskt band lika ypperligt förvalta arvet efter ENTOMBED och DISMEMBER. I spår som Rossen och Ruhr står man på giganters axlar högt över det mesta annat som släppts detta år.

4. Where The Gloom Becomes Sound – TRIBULATION
Med “Where The Gloom Becomes Sound” har TRIBULATION slagit ner sina bopålar och timrat sin jägarstuga i gränsmarkerna mellan SOLSTAFÍR och WORMWOOD, och de byten man nedlägger är de ståtligaste bestarna från bägge territorierna. De bitterljuva folkmusikvibbarna är ack så sköna, och kompletterade med det råa mörker som lurar mellan de mossbelupna stammarna i den värmländska urskogen biter de sig fast i själen. Kronan på verket, Hour Of The Wolf, är en av årets allra, allra bästa låtar!

3. The Bleeding Veil – IN MOURNING
Som en trögflytande flod av isvatten, aska och tonsatt sorg sveper ”The Bleeding Veil” fram över landskapet, slukar döda skogar och karga berg, dränker människornas byar samt deras futtiga känslor och hopp. Årets mest sorgsna album, men också ett av dess allra vackraste. Köttig growl samsas med black metal-minnande nordanvinds-riff, spröda mollklanger med pampiga arrangemang. Mäktigt!

2. Etemen Ænka – DVNE
Länge, länge nosade DVNE på förstaplatsen på den här listan. Skottarnas andra fullängdare är trots allt en i princip komplett platta, som erbjuder hypnotiskt malande riff, kaotiskt blixtrande energi, lekfulla och intelligenta arrangemang samt melankolisk skönhet. Råvarorna utgörs av de finaste styckdelarna från akter som BARONESS, KYLESA och MASTODON, och den mustiga gryta som serveras har härlig sälta och pepprighet. En musikalisk festmåltid!

1. Imperial – SOEN
Även om det nästan stör mig lite att jag är så förutsägbar (När SOEN 2017 släppte ”Lykaia” hamnade den plattan tvåa på min årsbästalista, och 2019 hamnade ”Lotus” överst på densamma) så kan jag inte annat än  att kapitulera. Det är något med kombinationen av Martin Lopez lekfulla trumspel, de intrikata stackato-riffen från Cody Ford och inte minst Joel Ekelöfs eteriskt vackra stämma som talar direkt till mitt musikaliska hjärta.

Vid de första genomlyssningarna av ”Imperial” undrade jag om den inte var lite för mjuk trots allt? Med tiden har jag dock insett att anslaget – om än något luftigare än på tidigare plattor – sitter helgjutet. Modesty är i mitt tycke den enda flisan slagen ur en i övrigt oklanderligt vackert mejslad skulptur, resterande låtar är samtliga genuint starka kort. Musik att bli kär till, och kär i. Musik att sörja till, men som också skapar hopp. Och, åtminstone här och var, även att headbanga till… SOEN har gjort det igen.

Övriga betraktelser

Årets guilty pleasure
Egentligen tycker jag förstås inte att man skall svänga sig med en term som ”guilty pleasure”, antingen så gillar man något och då är det okej, eller så gör man det inte och då är det också okej. Men i den mån det nu finns något sådant som guilty pleasures, så är BLOODBOUND och deras ”Creatures Of The Dark Realm” mitt skyldiga nöje detta år. Som alltid oerhört sliskigt och polerat, men inte desto mindre skriver de melodier som är enerverande catchy och fästande. Så pass så, att det snudd på räckte till årsbästalistan.

Ge! Mig! Livemusik! Nu!
Herregud vad jag saknar livemusik. Jag hann förvisso se HORISONTs avskedsspelning på Pustervik nu i höstas, innan pandemirestriktionerna återigen stängde dörren till den typen av arrangemang. Att efter 1,5 års uppehåll äntligen få känna baskagge-vibrationerna i bröstbenet var så vackert att jag nästan började grina… (True story!) Jag behöver mer av den varan, och ju förr desto bättre.

Om världen bara sköter sig har jag bokat SOEN i januari, sedan AVATAR i mars samt PRIMORDIAL/NAGLFAR/ROME i april. Jag håller alla de tummar jag har för att åtminstone någon av dessa skall få genomföras.

2021  – en late bloomer
Ganska länge tyckte jag faktiskt att 2021 som musikår betraktat kändes lite svagt. Men en stark andra halva av året sett till vad som släpptes, i kombination med ett mer fokuserat lyssnande, fick mig att ändra åsikt. Årets tio i topp håller om möjligt faktiskt bättre klass än de flesta år! Jag menar, bara en sådan sak som att en platta av ”Moonflowers” kaliber återfinns nere på plats sju? Starkt!