Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Visions Of Tomorrow
ARTIST: The Riven
VALD AV: Fredrik A

Martin: Det är inte svårt att gilla detta, trots det oerhört pretentiösa anslaget. Bra driv, och jag gillar sången som bara den! Att bandet har tänkt på att ikläda låten en vansinnigt lämplig ljudbild höjer bara låten ytterligare. Övergången till gitarrsolot med den fina build-upen är ju galet bra. Jag blir sugen på att höra mer. Hett!
Robert: Musik precis upp min alley. Rockig halvdoom-känsla som slår an vibbar av band som JEX TOTH och THE DEVIL’S BLOOD samtidigt som man aldrig lämnar replokalen i garaget där man sparkar runt i i gamla mattor, tomma burkar med folköl och spridda låttexter. Bra grejer man vill ha mer av!
Fredrik S: Väldigt charmig och behaglig flum-rock med rötterna oerhört tydligt och fast förankrade i sent 70-tal. Produktionen är för ändamålet oklanderlig i alla avseenden, och låten har därtill hooks. Den här kommer garanterat att få gott om speltid på altanen i solen i sommar!
Amelie: Fint och snyggt, ordning och reda, inget som skaver nånstans. Och det är väl det jag saknar, skavet. “Classic Rock for the 21st Century”, som bandet själva beskriver sin musik, är väl helt enkelt inte vad jag vill ha. Ljummet.

LÅT: Warhead
ARTIST: The Haunted
VALD AV: Amelie

Martin: Dyrka två-takt! THE HAUNTED är bandet att återkomma till och även om detta känns aningen stagnant så är det trevligt att lyssna på. Det är stabilt av samtliga bandmedlemmar, men känns aningen mellanmjölksartat. Jag gillar verkligen THE HAUNTED, men bättre kan bandet. Ljummet.
Fredrik A: The Haunted är tillbaka i sann gammal anda. Aro är arg, tvåtakten går fort och riffen är knivskarpa. Receptet på låten känns igen men den smakar bra. Refrängen är inte den starkaste men jag vill ha mer!
Robert: Det är snudd på fusk att ta med THE HAUNTED på en sån här lista, speciellt som de släpper en sån jävla bomb (pun intended!) som detta! Kavla upp ärmarna och ge dig in i moshpiten: THE HAUNTED ställer skåpet. Stekhett!
Fredrik S: Ja, det är så klart svårt att inte gilla THE HAUNTED. Kompetent, energisk, lagom teknisk döds med härligt riv i tvåtakten. Sen är förvisso Warhead något av ett i överkant tryggt val av approach, där det kanske inte finns komponenter som sticker ut, skaver och förför. Det är habilt, det är bra, men inget som torde få lyssnarna att tappa hakan av kärlek. Med det sagt – klart godkänd hetta här.

LÅT: Come What May
ARTIST: Imminence
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Detta tilltalar mig varmt rakt igenom! Älskar desperationen i rösten, tyngden i inledningen och lättheten i det oerhört vackra fiolpartiet som gifter in sig perfekt i helheten. Trodde efter första genomlyssningen att jag kanske skulle tröttna efter ett antal varv men det visar sig tvärtom att låten växer över tid. Omgångens hetaste!
Martin: Galet storvulet redan i inledningen. Jag måste säga att detta har vuxit för varje lyssning, trots att det känns som att jag hört låten hundratals gånger innan. Det som verkligen lyfter låten är det magiskt vackra violinpartiet. Där finns en innerlighet som övertygar mig betydligt mer än den påstridiga sången. Varmt.
Robert: …men… vad är detta? Smäktande vackra stycken med melankolisk viol blandas med stenhårda riffmackor, och för egen del blir det svårt att förstå det här. Det är inte dåligt, men nog en aning för mycket totalt sett. Ljummet, och i en i övrigt ruggigt stark omgång faller den därmed lite ur ramen.
Fredrik A: Imminence har ett par starka album i ryggen men det var också ett par album sen jag lyssnade på bandet. Musiken framförs på ett kompetent vis och jag gillar att Eddies fiol får ta plats. Jag berörs inte på djupet av låten, vilket beror på att musiken är aningen för mekanisk och polerad för min smak.

LÅT: The Dress
ARTIST: Messa
VALD AV: Martin

Robert: Ja, jävlar! Det här växer hela tiden, och har den där förmågan att vara svävande och blytungt samtidigt. Omgångens mest spännande spår. Jag har ingen relation med italienska MESSA sedan innan, men gosse: that’s about to change. Stekhett!
Fredrik A: Messa är för mig en ny och trevlig bekantskap i och med denna låt. Doomigt och drömskt med en vacker sångröst. Låten bryts ner i ett lugnt och snyggt parti där lyssnaren får njuta till blåsinstrument och gitarr-noodling. Sen byggs det upp till ett smakfullt gitarrsolo och sången får ta plats igen. Detta album ska kollas in. Omgångens mest intressanta låt.
Amelie: Elegant och snyggt på alla sätt. Överraskande första gången man lyssnar. Ändå blir det till slut för långt och för segt. Flera minuter trumpetsolo är inte min grej kan jag konstatera. Pendlar nånstans mellan ljummet och varmt.
Fredrik S: Jag hade senaste veckan lyssnat rätt mycket på ”Fire on the Roof” med MESSA, och gillat vad jag hört. The Dress når i mina öron kanske inte riktigt samma höjder, åtminstone inte ännu, men visst har italienarnas jazzigt mässande shoegaze-doom en distinkt charm även här. Jag inser åtminstone att jag absolut måste ge hela purfärska fullängdaren ”The Spin” ett par rejäla genomlyssningar, då bägge låtarna jag hört så här långt fortsätter växa på mig.

LÅT: Goner
ARTIST: Demonic Death Judge
VALD AV: Robert

Fredrik S: Skitig stoner från Finland, alltså? Inte den genre man oftast förknippar med vårt östra grannland, kanske, men tydligen kan de få till det hyggligt även inom denna musikaliska ådra. Jag skriver ”hyggligt” av en anledning, då detta spår blandar och ger. Riffandet har i det stora ett tämligen skönt gung, och jag gillar verkligen desperationen i sången. Sen är produktionen (framför allt så just avseende sången, som bitvis är svår att fånga ordentligt) aningen tveksam, det flummiga breaket för långt, och DEMONIC DEATH JUDGE presenterar i ärlighetens namn inget som ger distinkt anledning att inte istället slänga på DOZER eller STONEWALL NOICE ORCHESTRA. Men för all del, ändå mer ljummet än svalt.
Amelie: Inte så tokigt detta. När det är som bäst får jag vibbar av HORNDAL och det är verkligen inte det sämsta! Dock lite segdraget i andra halvan av låten. Inte dåligt alls men inget som riktigt hettar till heller. Varmt.
Martin: Gott folk, det är omöjligt att stå emot ko-klockan! Bra sväng, stabilt riffande och det rätta fuzzet i gitarren gör att jag tycker detta är riktigt trevligt. Inget att skriva hem till mamma om, men klart habilt och liiite mer än bara underhållning för stunden. Varmt.
Fredrik A: Svängig fuzz helt i min smak men sen börjar black metal-sången. Inget fel på fuzz eller black metal men blandningen smälter inte ihop för min del.