Etikettarkiv: Orbit Culture

Listor

Hot or not? – Oktober 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Hydra
ARTIST: Orbit Culture
VALD AV: Amelie

Martin: Nästa stora band att komma från Sverige? Ja, det kan vara så. Så varför berör detta mig inte mer? Visst, det är tungt som bara den, produktionen sitter, men det fastnar inte speciellt länge i skallen hos mig. Då har bandet övertygat mer innan. En låt som gjord för att appellera till många, säkerligen, men lite väl trygg och städad. Ljummet.
Fredrik A: Detta tar inte tag i mig alls. Framförallt har jag svårt för när instrumenten låter mer som maskiner, än just instrument. Bandet är duktiga på sitt hantverk men det tilltalar inte mig över huvud taget.
Robert: Sveriges nya metal-kelgrisar Orbit Culture är ojämna. När de är som bäst så hittar de ett Gojira-liknande sväng, när de är som svagast är det en fest av stötig industrisörja. (Andra låten Bloodhound från nya plattan ”Death Above Life” kan faktiskt vara det sämsta jag hört 2025!) I denna låt hamnar man lite i mittfåran, och det är bra synd att låten inte tar slut när den falnar med en meningslös minut kvar. I slutänden ger det mig faktiskt ingenting.
Fredrik S: Får nog sälla mig till mina kollegor här. Orbit Culture är ojämna. I sina bästa stunder riktigt skönt tungt gung, men när det inte riktigt lyfter blir det tamare än det egentligen borde bli sett till teknisk färdighetsnivå; lite oklart varför. Här balanserar man på gränsen, och jag har svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om Hydras vagt industriella stackato-riffande. Till slut landar jag väl ändå i att det är mer bra än dåligt, men knappast något för årsbästalistan.

LÅT: 1916 (Die Südtirol offensive)
ARTIST: 1914
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Kraftfull energi och en bra låt  – men, att inleda med en dryg halv minuts gevärs-knallar(?) hör inte musiken till och drar bara ner helheten. För den som ändå lyssnar vidare är det för övrigt riktigt god temperatur på detta.
Martin: Produktionen sitter som en fläskläpp! Jag gillar 1914 sedan innan, och detta är också väldigt bra. Intensiteten uppskruvad till max och det larmas på mest hela tiden. Det börjar låta som ett mantra, men jag har upplevt bandet som bättre på tidigare alster. Detta är dock fortfarande riktigt bra. Varmt med dragning åt hett.
Robert: Att 1914 klarar att producera musik överhuvudtaget är starkt, givet att de har hemvist i Ukraina och troligen en hel del annat viktigare (?) på menyn. Detta är mer av deras utomordentliga musik, och även om det inte är något av bandet starkaste alster så är det bättre än mycket annat. Till skillnad från Orbit Culture-bidraget vill man verkligen ha sista minuten i denna låt! Varmt!
Fredrik A: Nedsvärtad dödsmetall med melodi från Ukraina. 1914 bygger sin identitet kring krig och dess historia. För mig blir detta extra starkt med tanke på vilken situation deras hemland befunnit sig i länge nu. Musiken är välspelad av kompetenta musiker men det är bandets historia och härkomst som får mig att fatta intresse för denna låt.

LÅT: Sepsis
ARTIST: Lamb Of God
VALD AV: Fredrik A

Robert: What the hell?!? Sluta genast med pratsången och dumheterna – ni är ett gäng som bör leverera groove och sväng, inte… det här? Även om låten – otroligt nog – inte är helt usel så är det bara fel. Jag kommer låtsas som om det aldrig har hänt och leva i en värld där bandets självbetitlade platta från 2020 är det senaste man släppt…
Fredrik S: Lamb of Gods… Ministry-period? Jag tycker mig även höra vissa drag av svenska Misery Loves Co, om nu någon minns dem, och Slipknot. Misstänker att många långtida fans kommer att ha rejäla issues med detta, men jag tycker faktiskt inte det är så oävet. Inte glödhett på långa vägar, men ändå skön skriksång som växlar av den mer onödiga pratsången i början, och bra moshpit-förutsättningar under andra halvan av låten. Betyg: godkänt.
Amelie: Har aldrig varit ett stort fan av bandet, så förväntningarna var inte så särskilt höga. Med pratsången i den utdragna inledningen tappar jag det mesta av det lilla intresse som fanns kvar. Kylslaget.
Martin: Jag sympatiserar starkt med att Lamb Of God vill göra något annorlunda än de brukar, men känner ändå att detta känns liiiiiiiiite i svagaste laget. Inledande halvan av låten är mest såsig, och vad Randy Blythe håller på med är ren alibisång. Andra halvan är betydligt bättre, så det blir ljummet från ett band som kan betydligt bättre.

LÅT: Eradicate Taciturnity
ARTIST: Haeresis
VALD AV: Martin

Robert: Hoppla – här har vi något som pockar på full uppmärksamhet. Det är dynamiskt, och att lyssna på närmare 12 minuter Eradicate Taciturnity är inget man gör medan sinnena vandrar – tänk motsatsen till hissmusik! Mycket lovande, men personligen behöver jag mer tid att låta detta utvecklas som det förtjänar. Bara att kolla in Haeresis dock!
Fredrik A: Ett stort epos till låt som klockar in på nästan 12 minuter. Atmosfär, desperata black metal-skrik och snabba dubbelkaggar blandas till ett förföriskt nummer som jag vill stanna i. Detta är hett och jag vill lyssna mer.
Amelie: Här landar då jag i månadens omgång. Låten är 12 minuter? Hade gärna fått varit 20 för min del. Det händer en del under dessa minuter men lyssnaren bärs med i övergångarna utan störningar. Spåret är taget från Hæresis nysläppta debut, som Martin recenserar här, och den känns redan som en stark kandidat för kommande årslista… Brännande hett!
Fredrik S: Väldigt, väldigt stämningsfullt, även om 12 minuter för mig alltid (hur bra det än är) känns i överkant. Men jävlar vad mäktigt det är när det brakar loss, efter det långa men finstämda intro-partiet. Ångest och sval svärta i överflöd; musik att med ömhet vårda sin depression till… Med god marginal omgångens bästa spår, och håller plattan (med denna för mig helt nya bekantskap) ungefär samma kvalitet rakt igenom, en given kandidat för årsbästalistan. Svetslåge-hett!

LÅT: Possess, Bind and Devour
ARTIST: Eldfödd
VALD AV: Robert

Fredrik S: Ja, vad fanken, det svänger ju! Köttid old school-döds med envetet driv i tvåtakten. Inget nyskapande, inget unikt, men ett koncept som fungerar! Solo-partiet där strax efter mitten är lite överflödigt, så skönt när det skramlar loss igen. Gillar detta skarpt!
Fredrik A: Kompetent dödsmetall med rötterna i den gamla skolan. Hör likheter med band som Autopsy, Suffocation och Morbid Angel. Sebastian Ramstedt, gitarr (Necrophobic, In Aphelion) och de övriga bandmedlemmarna uppfinner inget nytt hjul men får det gamla att snurra på utav bara helvete. Hett och ett plus till ett snyggt bandnamn!
Amelie: Ännu ett projekt av Sebastian Ramstedt vilket vuxit sig till ett fullt band på kort tid. Första demon kom i mars i år medan denna låt återfinns på EP:n som släpptes nu i oktober. Snabba puckar. Detta är absolut inte In Aphelion, Ramstedts black metal-band som för mig fortfarande är helt unikt bra, nej nej – Eldfödd spelar gammal hederlig döds och gör det med den äran. Härligt varmt!
Martin: Svårt att stå emot detta, trots att det följer mall 1 A när det kommer till döds. Men jag gillar den mallen, och Eldfödd ser till att nackmuskulaturen får slita ont med ett frenetiskt två-taktande, stygga riff och härligt gastande sång. Hett om man gillar döds!

Listor

Julgodis 2023!

Lämna en kommentar
Design: A. Saleem

Musikåret 2023 är snart till ända, och som vanligt ligger redaktionens årsbästalistor runt hörnet. Men för att ni skall ha något att skämma bort era öron med nu under dagarna fram till dess, kommer här lite aptitretande julgodis i form av våra allra finaste individuella låtkarameller från året som gått. Se det som vår julklapp till er, kära läsare. God jul och god fortsättning!

https://open.spotify.com/playlist/5y6HboTz8HcJcWbtnyJakh?si=64f825e3d5af4606

Martin

OUTER HEAVEN – Fragmented Suspension
Tungt matande sväng, massiv tvåtakt och en dräpande genialitet i brutaliteten. Stört omöjligt att inte mosha till!

BLACKBRAID – A Song Of Death On Winds Of Dawn
Stämningen som får mig att rysa av välbehag varenda gång jag lyssnar på låten gör att den är given i listan.

CATTLE DECAPITATION – Just Another Body
När CATTLE DECAPITATION bryter mallen blir det, såklart, fantastiskt bra. Detta är en av de bästa låtarna bandet gjort – enbart den isande atmosfären i början av låten gör den självskriven i listan.

…AND OCEANS – As In Gardens So In Tombs
Drivet, atmosfären, melodierna – herrejävlar så bra detta är! Gåshud varenda lyssning!

ORBIT CULTURE – Sorrower
Bandet som har gått från klarhet till klarhet levererar en tungt svängande stänkare till låt. Med teknisk ackuratess levererar de en känslomässig projektil till låt.

CHILD – Manic Vortex
En av de bästa låtarna från en av årets bästa grindcoreplattor. Tro på hypen när det kommer till CHILD – det blir knappt bättre än så här om ni frågar mig.

ROTTEN SOUND – Sharing
Med frenetisk energi får finnarna mig att springa rundor runt soffbordet till denna magiska låt som innehåller prick allt jag älskar med grindcore.

WITCH RIPPER – Enter The Loop
En ljuvt vindlande låt som, likt skivan den ligger på, har bitit sig fast i skallen under året. Är det svänget? Är det produktionen? Är det sången? Är det variationen? Jag vet inte, men dessa element är starkt bidragande till låtens briljans.

WAYFARER – The Thousand Tombs Of Western Promise
Lysande kombination av Americana med sin starka vurm för historieberättande och metal gör detta till en magisk låt. Den känslomässiga tyngden matchas av ett känslomässigt sväng. Helvetiskt bra!

SKY EMPIRE – The Encomium Of Creation
Exakt så här gillar jag när progressiv metal låter – himlastormande vyer som öppnas, oförblommerat skickliga musiker som visar vad de kan.

Fredrik

GAEREA – Dormant
Finns nog inget band just nu som lika effektivt som GAEREA kan förpacka sin ångest i lika delar isande kall svärta och nervig, rå desperation. Gåshudsvarningen är konstant närvarande, så även i detta spår.

MAREKVIST – Myling
Personlighet och känsla, men framför allt ett väldigt betvingande , energiskt driv. MAREKVIST bjuder på något slags folk metal, antar jag att man får kalla det, men med en klart mer köttslig framtoning än vad genren brukar erbjuda.

SERMON – Golden
Ja, ja, visst – det här spåret är kultursvårt, aningen högtravande och så där närmast överintelligent eteriskt. Men det är också sjukt stämningsfullt och vackert, och allt eftersom även med fin rivighet i trumspel och sång. Mäktigt!

KEEP OF KALESSIN – The Omni
In i det nattsvarta mörkret – nu köööör vi! Symfoniskt och brutalt om vartannat, och vilande på en solid stomme av kompromisslöst mangel antingen i tvåtakt eller d-takt. Betvingande, minst sagt.

MDNGHTMASS – Rivers Of Blood
Egentligen en rätt repetitiv historia, detta, som vid en första anblick kanske inte är så märkvärdig. Men det finns en genuin känsla i framförandet, hooks i melodin, och en rytm i riffandet som är svår att värja sig mot. En låt som växt på mig under året.

SKYND – Edmund Kemper
Nu är väl SKYND kanske inte riktigt ”rock/metal”, men jag plockar med denna pärla ändå. Vibben i de distade syntharna ligger tillräckligt nära ett metal-sound, och svärta och nerv finns det garanterat så det räcker. Refrängen erbjuder hur som helst bland årets skönaste gung, vilket förtjänar låten en plats i det här urvalet.

HAVARI – Ekkoloddet
Aningen artsy handen-på-höften-rock från vårt västliga grannland, och visst hörs ursprunget på något vis även i musiken, inte bara på språket. Trallvänligt utan att bli ytligt eller för luftigt, och med ruggigt fin känsla i framförandet.

SHORES OF NULL – Nothing Left To Burn
Maffig och trögflytande sorg i musikaliskt format. Vackert, gripande och dystert på ett sådant där bitterljuvt sätt som det är omöjligt att inte älska. En av årets absoluta höjdpunkter!

IMMORTAL – War Against All
Mangel! Thrashig black i den allra högsta skolan, ett monster som sliter, rycker och drar i kedjorna med krökt rygg och blodtörstig intensitet. Råaste låten i mitt urval, och likaså en av de bästa.

WOLFNAUT – Brothers Of The Badlands
Ingen blandad topplista utan lite hederligt svettig och dammig rock, också, och här får det arvet förvaltas av skönt svängiga stoner-gänget WOLFNAUT, vars Brothers Of The Badlands gungar på med taktfast tyngd och behaglig flummighet. Gott så!

Amelie

GYRDLEAH  – Six Hundred Threescore and Six
Enmans black metal-band som albumdebuterar – den kombon brukar skicka tydliga varningssignaler och ofta få mig att dra öronen åt mig. Men denna gång visade det sig vara nära en fullträff istället. Engelska GYRDLEAH och albumet Spellbinder är väl värt sin tid vilket detta spår ger en god fingervisning om.

KEEP OF KALESSIN – From the Stars and Beyond
Jag återvänder gärna till KEEP OF KALESSIN igen och igen när de släpper nytt. En del spår på årets platta minner en hel del om melodifestival-eran med Reptilian och ”The Dragontower” vilket jag älskar. From The Stars And Beyond är dock lite annorlunda och minst lika bra.

BLACK OAK – Collapse
Vokalisten Samuela Burestrand bär fram denna låt i skönsång, growl och desperat skriksång. En kraftfullt spår som på ett fint sätt representerar debutalbumets olika styrkor med betagande melodier, skrikande kaos och innerliga texter.

ORO – Siare
Bandet har varit igång i snart tio år men för mig är det ny lyssning i och med årets album Vid Vägs Ände. Ryser skönt när jag lyssnar till detta och svensk lyrik sitter som ofta mycket fint.

PRIMORDIAL – Ploughs to Rust, Swords to Dust
Att PRIMORDIALs nya album skulle vara representerat i min lista var givet från början. Ploughs to Rust, Swords to Dust är ett fint exempel på ett album fyllt av typiska men ändå fräscha PRIMODIAL-spår.

BLACKSCAPE – Colonized by the Dark
I somras albumdebuterande BLACKSCAPE gjorde då alla rätt och detta är bara en av ett antal fina melodiska pärlor på albumet Suffocated By The Sun. Kolla in om du inte redan gjort.

ZORNHEYM – Garde le diable éloigné
Detta godis bjöd ZORNHEYM strängt taget på redan förra året – då dock i engelskspråkig tappning. Jag kunde inte låta bli att plocka åt mig även den här franska godbiten.

IN FLAMES – End The Transmisson
Tidigt i år kom albumet Foregone, med ett välkommet igenkännande av olika inflameska epoker. End The Transmisson avslutar plattan på ett fint och känsligt vis.

VREDEHAMMER – The Joker
Det var nästan fyra år sedan norska VREDEHAMMER hördes av med nytt material. I första singeln här låter det mer ENSLAVED än kanske brukligt – och det kan ju aldrig bli fel.

MALSTEN – Larum
Första singeln inför kommande andra album från episkt berättande och tungt mässande MALSTEN. Precis som vi vill ha det från malmöiterna som nästa år följer upp debuten från 2020. Något att se fram emot till 2024.

Robert

SPIRIT ADRIFT – Give Her To The River
En växare, detta – både låten och skivan – som hela tiden höjer trycket. Innehåller allt man vill av en heavy metal-låt: chugga-chugga, bra solospel, grym sång med melodi och refräng!

ASINHELL – Island Of Dead Men
Köttardöds. Hela skivan är smockfull med köttardöds. Gillar man sånt (och det gör man ju!) är det här en pärla!

FOO FIGHTERS – Under You
Taylor Hawkins frånfälle hanteras som Dave Grohl och bandet brukar hantera tragedi, svårigheter och motgång: med musik. Favoritlåten på den här plattan har varierat under året, just nu är det arenarock-svulstiga Under You som har översta pallplatsen.

BLACKBRAID – The Spirit Returns
Det räcker nästan med det inledande riffet – speciellt om man lyssnar på inledande introt Autumnal Hearts Ablaze som ligger just innan på plattan – så är man fast. Bäst black metal i år!

KATATONIA – Colossal Shade
Spotify försöker ju i slutet av november att summera året för sina lyssnare (märkligt kort år, 11 månader långt bara…), och denna gång tronar Colossal Shade med flest spelningar – sannolikt för att det är et kanonlåt.

CHILD – Burn As One
Plockad från EP’n som kom tidigt under året släpper vi lös Burn As One, en riktig rensare i korsningen mellan döds och grind. CHILD är sannolikt årets upptäckt för undertecknads del!

DOMKRAFT – Slowburner
Svenska DOMKRAFT går från klarhet till klarhet, och årets platta ”Sonic Moons” är en uppvisning i hur riff flyttar berg. Valet till denna lista är relativt poppiga Slowburner, men man kan ta nästan vilket spår som helst som representant – de låter ganska lika. Och bra.

FROZEN DAWN – Frozen Kings
Okej, det ska erkännas: detta är inte nyskapande, unik eller komplicerad black metal. Det spelar mindre roll. Det fastnar!

SORCERER – Thy Kingdom Will Come
Den här låten sågades hårt av övriga WeRock-panelen i Hot or Not. De har fett fel. Svulstig heavy metal med Crusader-wannabee-vibbar är aldrig fel!

DANKO JONES – Good Time
Det tar ca 5 minuter att gå från tunnelbanan till mitt kontor, och många gånger har just den här låten åkt på den där sista biten (ja, dessutom ofta i december, dvs i ”limbo” enligt Spotify-året…) för att sätta scenen. ”I came here to fuck shit up and have a good time”, som refrängen lyder! Juvenile? Absolut. Bra jädra pepp? Oooh… you know it!

Listor

Hot or not? – December 2023

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Larum
ARTIST: Malsten
VALD AV: Amelie

Martin: Tar man sig an lyssningen som ett sinnestillstånd så är detta magiskt bra! Det är oerhört svårt att lyckas upprätthålla intresset hela vägen när det är så släpigt tempo att man får anstränga sig att inte längta efter variation. Riffen är svinbra och den malande tyngden befäster dessa fint. Sången bra – jag får nog säga att det här är varmt, med dragning åt hett för min del.
Robert: Det här är meditativ musik. Alltså, sådan musik som tarvar att man svävar iväg en aning eftersom det inte finns tillstymmelse till variation. Samma riff, samma sångslinga om och om igen på ett sätt som närapå hypnotiserar. Det är, överraskande nog, ganska bra om man är på rätt plats mentalt. Är man inte det så är det 100% frustration. För egen del har jag under inlyssningen haft båda upplevelserna, beroende på min egna situation – således är detta lika delar oerhört bra och rent av illa. Växelvarmt?
Fredrik: När låten drar igång på allvar ”redan” efter tre minuter, är det faktiskt inte alls oävet. Behagligt malande tyngd, atmosfäriskt mässande sång, och allmänt ganska trivsam doom. Sen går det inte riktigt att komma ifrån att de följande sju minuterna av vad som egentligen konstant är samma riff blir lite i överkant. Men mer varmt än kallt, absolut!

LÅT: Until There Is No Longer
ARTIST: Thy Art Is Murder
VALD AV: Fredrik

Amelie: Livsandarna får sig en kickstart men sen är det inte så mycket mer som händer under de knappa fyra minuterna detta spår varar. Det tuggas på i samma tempo med sångarens röstläge malande nånstans i de nedre growl-regionerna. Helt ok låt men inte mycket mer. Ljummet.
Martin: Stört omöjligt att inte gilla detta! Aggressivt sväng har jag alltid varit svag för, och här får vi det i drivor. Är det orginellt? Nä, jag tror inte jag är ensam om att tycka att nickningarna till MESHUGGAH i slutet av låten är ganska tydliga. Sen kan jag inte säga att jag stör mig speciellt mycket på det. Kokande!
Robert: Härligt chugga-chugga som vanligt med THY ART IS MURDER – men det är ju inte speciellt orginellt. Som vanligt (?) med detta band gillar jag låten medan den spelas men kan sen inte minnas eller återuppleva en enda ton efter. Kort brinntid!

LÅT: Sound Of The Bell
ARTIST: Orbit Culture
VALD AV: Martin

Robert: ORBIT CULTURE fortsätter att erövra Sverige, denna gång med omgångens starkaste spår. Det är lika delar tilltalande finlir och stökig holmgång på ett sätt som få andra klarar av. Att bandet dessutom är riktigt bra live talar för fortsatt erövring. Hett!
Fredrik: Snyggt riffande, hög kvalité på sången både i growl och rena partier, och en ganska fästande melodi i de rensjungna partierna. Samtidigt en bitvis oväntat ”snäll” låt för att vara ORBIT CULTURE, vilket gör att den inte riktigt lyckas gräva sig under skinnet på mig. De avslutande 90 sekunderna är dock jäkligt mäktiga, vilket ändå landar bidraget i den varma zonen.
Amelie: Bra aktivitet i det här bandet i år! Utöver en fullängdare i augusti landar en trespårs EP i årets sista månad. Och det här är riktigt trevlig melodisk metal. Inte glödande hett men klart riktigt varmt detta!

LÅT: Aldrig Ensam
ARTIST: Pär Wiksten, The Wannadies
VALD AV: Robert

Fredrik: Luftigt, svalt och så där konventionellt kultursvårt ”deppigt light”. En ganska fin låt, rent objektivt, men för lite skav och nerv för min personliga del. Svalt.
Amelie: Har inget emot att gå utanför ramarna men förstår på riktigt inte vad denna gör i vår lista. Tråkig låt, tråkig musik, uuur-tråkig röst. Vet inget om artisten, vet inget om låten – och jo, jag vet vad Så mycket bättre är för sorts TV-program, men det ursäktar inget. Bottenfruset.
Martin: Det är ju ganska trevligt detta, men ganska harmlöst också. Kör man bil, vilket jag inte gör, skulle denna kanske funka ypperligt som ackompanjemang till körningen? Artisten som gjort originalet, Jonathan Johansson, kände jag inte ens till, men hans version är ganska slätstruken den med. Nä, ganska ljummet men så harmlöst att det inte blir provocerande att lyssna ett par gånger.