ARTIST: VALLENFYRE TITEL: Fear Those Who Fear Him RELEASE: 2017 BOLAG: Century Media Records
BETYG: 7/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
När Gregory Mackintosh lirar gitarr i PARADISE LOST flätar han slingor som kan få den mest hårdhudade hårdrockare att fälla tårar. Hans förmåga är oomtvistad, och hans renommé som sologitarrist torde vara högt. Som frontman i sitt egna sidoprojekt VALLENFYRE torde det numera vara ställt bortom alla tvivel att samma sak ska gälla avseende karl’ns förmåga att skriva och skrika till knäckande dödsmetall. ”Fear Those Who Fear Him” är den tredje given sedan debuten ”A Fragile King”, och i stort sett är det samma sound som gäller fortfarande…i alla fall ungefär. Projektet startade förstås som ett sätt att kanalisera sorgen och ilskan efter Mackintosh faders bortgång i cancer (du fattar titeln då va, den ömtåliga och svage kungen..?), och den tiden är tydligt förbi nu – det nästan hörs att VALLENFYRE nu är ett sätt att ge utlopp för behovet att komponera och framföra brutal musik… men det har ändå inte påverkan kärnan i musiken.
Skillnaden är möjligen så enkel som att där man tidigare var tvungen att hänge sig till doomanstruken långsam och livsförnekande döds eller snabb kombinerad döds/kängpunk för att behandla de inre demonerna så gör man det nu för att… ha kul. Lyssnar man på ”Fear Those Who Fear Him” kan man nästan höra hur dagens humör har färgat låten, och att det är av ren glädje och kärlek till genren som det låter precis som det gör. Får An Apothetic Grave dig att vilja drunka långsamt i ett hav av avföring? Perfekt. Då funkar den. Den följs sen av ilskna och hetsiga Nihilist som kan få vem som helst att mosha sönder sitt vardagsrum. Och så fortsätter det: ångestfyllda Amongst The Filth följs av röjiga Kill All Your Masters, och man kan inte annat än att gilla det här. Jag har sett VALLENFYRE live, mitt på dagen och nästan utan publik (Gefle Metal Fest, 2016!) – och tamejtusan om de inte lyckades skapa såväl kalabalik som ångest lik förbannat då. Det håller man i nu med, och trots att man är en trio officiellt på den här plattan (förutom Greg återfinns Hamish Glencross på gitarr & bas samt Waltteri Väyrynen på trummor) så är man blytunga och låter som en hel elefanthjord.
”Fear Those Who Fear Him” är kanske det starkaste albumet som VALLENFYRE presterat, mycket tack vare att det faktiskt inte är totalt beckmörkt och har en del glädje i kanterna. Betyget har absolut mersmak!
Är det ens möjligt att lista de 10 bästa skivorna från 2006 till 2015? Här är det Amelie som presenterar sitt bidrag till dessa försök!
Som antyds redan ovan är den här artikelns syfte ett redan från start helt omöjligt uppdrag. Det går naturligtvis inte att på något sätt utse de objektivt bästa albumen under en tioårsperiod. En lista av detta slag blir därmed med självklarhet subjektiv, ännu mer än vad en vanlig årslista brukar vara. Men genom att tillåta sig att färgas av de egna upplevelserna med och kring musiken blir uppgiften lustfylld. Fortfarande omöjlig, men lustfylld 🙂
The Plague Within – PARADISE LOST (2015)
10. Vi börjar på plats tio med förra årets bästa album. Jag vågar faktiskt hävda in den på listan trots att den bara har ett års speltid i bagaget.
Bandet har oerhört mycket bra musik i sin katalog men efter ett ganska svagt släpp 2012 med ”Tragic Idol”, återkom PARADISE LOST 2015 med ”The Plague Within”, en komplett platta med allt vad gott är i bandets musik; melodier att älska, doomig tyngd i massor men också ett fantastiskt sväng och härliga refränger att gasta med i.
Satyricon – SATYRICON (2013)
9. Som ett av de klassiska norska black metal-banden är givetvis SATYRICONs tidigare plattor något jag lyssnat på men det var först med det självbetitlade albumet som kom för tre år sedan som jag riktigt tog bandet till mitt hjärta.
Vissa spår så trogna den norska – och den egna – svartmetallestetiken, andra med överraskande mjuka partier eller nästan helt utanför ”ramarna” som Phoenix, med sång av den tidigare frontmannen i MADRUGADA, Sivert Høyem. Och samtidigt finns en helhet som gör att plattan mer än gärna avlyssnas rakt igenom.
Fiction – DARK TRANQUILLITY (2007)
8. DARK TRANQUILLITY är för alltid ett av flaggskeppen för den melodiska dödsmetall som benämns Göteborgssoundet. Under årtionden har de varit riktigt stora här hemma och i världen men det har aldrig stigit medlemmarna åt huvudet, det är den uppfattning jag har i alla fall.
Albumet ”Fiction” som kom 2007 är ett mycket bra exempel på bandets hårda men hjärtevärmande musik. En av de plattor som snurrat oräkneliga varv i mina spelare och den håller bra att ta fram precis vilken dag som helst även så här nästan tio år efter utgivningen.
Årets släpp från göteborgarna ska vi återkomma till senare, när det blir dags att summera 2016…
Billy Talent II – BILLY TALENT (2006)
7. Här har vi ännu en platta som varit med mig länge, länge och bokstavligen i ur och skur, ofta på vandring i skog och mark, under hela decenniet sedan den släpptes.
BILLY TALENTs både aggressiva och frejdiga punk-/hardcorestil och alltid engagerande texter tilltalar något djupt inom mig. Musik som en blir både glad och arg men framför allt starkare av. Jag tar inte i om jag säger att detta album aldrig har saknats i mina lurar längre än allra högst en månad i taget under dessa tio år. Det är hållbarhet och kvalitet det.
The Epigenesis – MELECHESH (2010)
6. Nu blir det tungt. Detta är kanske musikaliskt den tydligast motpolen till punkflirten i det föregående bandet på listan, BILLY TALENT.
MELECHESH har sitt ursprung i Jerusalem men är nu lokaliserade huvudsakligen till Nederländerna. Deras mellanösterninspirerade black/death metal sträcker sig bakåt två decennier och ”The Epigenesis” blev en öronöppnare för mig. Tekniskt och tungt, men också mycket melodi får du när du lyssnar på fantastiska ”The Epigenesis”.
Theogonia – ROTTING CHRIST (2007)
5. Det snällaste jag kan säga om sångaren Sakis Tolis engelska är att den är – söt. För mig funkar det, men senare skivor är helt klart mer sofistikerade än ”Theogonia”, som t.ex. ”Aealo”(2010) där ROTTING CHRIST samarbetar med klassiska körer och världsartister som Alan Nemtheanga från PRIMORDIAL och Diamanda Galàs.
Ändock vinner ”Theogonia” en klar arbetsseger med sina otroligt slitstarka och fångande melodier. Ska dock tilläggas att jag är lite glad att inte behöva låta den konkurrera med årets album ”Rituals” som hamnar utanför våra jubileumstidsramar – den återkommer jag till när det är dags för 2016 års bästalista.
Mere Contemplations – ENSLAVEMENT OF BEAUTY (2008)
4. ENSLAVEMENT OF BEAUTY är tillsammans med BEHEMOTH det band som ledde in mig på den breda men ofta rätt knöliga vägen mot att uppskatta och senare alltmer älska black metal, även om knappast något av banden spelar renodlad svartmetall.
Efter ett uppehåll på 6 år återkom bandet 2007 med ”Mere Contemplations”, ett album som intog mitt hjärta från början till slut. Extrem metal i kombination med intelligent och vemodig lyrik, ”tonsatt filosofi” som jag skrev i recensionen när det begav sig. Sångaren och multimusikern Ole Alexander Myrholt har jag följt även i flera av hans andra band och musikaliska projekt, bland annat det mer renodlade black metal-bandet TREMOR. Betydelsen av dessa bands musik för mitt musikkonsumerande över åren går inte att överskatta.
Sound of a Playground Fading – IN FLAMES (2011)
3. Bandet har självklart sin plats i min topplista över åren på WeRock. IN FLAMES är antagligen det enskilda band jag ägnat mest tid och skrivande på sajten under dessa år, i skivrecensioner och liverapporteringar. Under perioden har bandet gett ut fyra skivor; ”Come Clarity” 2006, ”A Sense of Purpose” 2008, ”Sounds of a Playground Fading” 2011 och ”Siren Charms” 2014.
”Come Clarity” fanns även den i åtanke för denna topplista men ”Sounds of a Playground Fading” är definitivt den proportionellt mest spelade av de två. IN FLAMES blir ju mer eller mindre utskällda för varje skiva de gör, så också för denna. För mig är det dock en av deras allra bästa, kanske bara slagen av 2000 års ”Clayman”.
For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love. – ENTER THE HUNT (2006)
2. Den här skivan har ni redan kunnat se tidigare i jubileumsartiklarna, nämligen i min lista över bästa debuter under aktuella år. Nu tar den även en av topplaceringarna på den totala listan. ENTER THE HUNT var det band som fick mig att börja skriva om musik, först på min egen blogg (Kim bloggar) och strax därefter här på WeRock.
Det råa soundet tillsammans med Krister Linders unika röst har inget annat band ens kommit i närheten av de 10 åren sedan skivan med det besvärliga namnet ”For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love.” (ja det ska vara så många punkter) gavs ut. Bandet hade en uppföljare på gång och singeln Fighters släpptes 2009. Vid det laget hade sångaren flyttat till USA och något nytt album har vi inte sett till, tyvärr.
The Satanist – BEHEMOTH (2014)
1. Den enda platta jag utdelat högsta betyg till under alla mina år på WeRock är något alldeles speciellt och måste givetvis toppa denna lista. BEHEMOTH var bandet jag i stort sett ”tvingade” mig att följa, jag skrev på bloggen då, tills jag började förstå det där med black metal. Och sen har mitt beroende bara ökat.
BEHEMOTH skapar med ”The Satanist” ett komplett album. Jag brukar fråga mig om det alls är möjligt att ge högsta betyg i en skivrecension. Det bör i så fall betyda att bandet omöjligt kan göra en bättre skiva efter det. Vilket gör att jag brukar backa även om albumet är helt fantastisk. Gällande ”The Satanist” ångrar jag ingenting. Med exceptionell musikalisk skicklighet förmedlas stora känslor och djup innerlighet. Decenniets bästa platta helt enkelt!
WeRocks skribenter har sagt sitt om årets bästa album. Här nedan kan du ta del av det sammantagna resultatet, toppen av topplistorna. De åtta bästa albumen utgivna 2015 enligt WeRock.
För våra motiveringar, läs även de enskilda topplistorna av Martin, Fredrik, Robert, Manhammer och Amelie. Nedan hittar du också WeRocks recensioner för respektive platta.