Hot or not? – April 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Spikes Of God
ARTIST: VREID
VALD AV: Amelie

Martin: En brötigt skavande låt som jag trivs att stångas emot. Jag blir definitivt sugen på att kolla in resten av skivan, för trots att den här låten är aningens för enahanda så är stämningen helt fantastisk genomgående.
Robert: När Sogndals (Norge) VREID är bra så är de absolut världsklass, och i samband med nya “Wild North West” ger man sig på vad som väl närmast kan liknas med en konstinstallation i form av kombinerad film & skiva. Spikes Of God är dock inte det bästa bandet skapat, därtill en aning monotont. Stenhårt och bra ändå såklart – den perfekta uppvärmningen?
Fredrik: Ett lovande intro, med förnimmelser av rå nerv, tempostarkt driv och isande kyla. Tyvärr lever Spikes Of God inte riktigt upp till förhoppningarna, då den – trots att drivet förvisso är påtagligt – känns rätt slätstruken och utan antydan till tydlig hook. Den bara… är.


LÅT: Gnawing The Bones
ARTIST: NORDJEVEL
VALD AV: Fredrik

Robert: Omgångens bästa låt. NORDJEVELs förra platta “Necrogenesis” var alldeles ypperlig, tyvärr är det “bara” en EP på gång nu och inte en nya fullängdare. Låter resten av kommande “Fenriir” lika het som Gnawing The Bones får man nöja sig ändå!
Martin: Det här är fruktansvärt bra! Bara faktumet att Fjellström svarar för en med bister emfas straffande insats bakom kaggarna höjer den här låten skyhögt mot resten av startfältet. Stämningen är eldande frostig och om resten av EP:n är lika bra så är det bara att sträcka vapen rakt av.
Amelie: Fint ändå att ha lite skön norsk black/extreme metal att fröjdas åt i månadens urval! Och så har ju bandet sedan förra fullängdaren den goda smaken att ha en av mina favorittrummisar i sina led, svenska Nils ”Dominator” Fjellström. NETHERBIRD och nu senast MAESTITIUM är bara ett par av otaliga band vars musik han förgyllt med sitt trumspel. Detta bidrar till att det hettar till rejält här.


LÅTSkyfall
ARTISTHELLOWEEN
VALD AV: Martin

Robert: Det var en gång ett band som skrev sagan om nyckelhållaren. “Keeper Of The Seven Keys”-plattorna är inte bara lika essentiella för power metal som “Ride The Lightning/Master Of Puppets” är för Bay Area Thrash, det är också den måttstock som tyskarna för alltid kommer att mätas mot. Sedan dess har de aldrig nått dit och levererat ett helt knippe magplask. “7 Sinners” kan vara mitt sämsta skivköp någonsin! Det här är hyggligt lovande i cirka två minuter till första refrängen är avklarad, sen barkar allt åt skogen. Prick alla influenser från bandets karriär ska klämmas in i låten innan den får ta slut – det blir som att tömma samtliga kryddor du har hemma i sin helhet i köttfärssåsen. Oätligt. Lämna den att kallna…
Fredrik: Ostigt, smörigt, aningen spretigt, högtravande och alldeles, alldeles… nja, okej, inte underbart, kanske, men faktiskt klart bättre än vad jag först tänker att det är. Efter ett gäng lyssningar finner jag mig faktiskt finna Skyfall rätt charmig, med ett par genuint trivsamma passager och snygg produktion. Sliskigt? Absolut! Därmed bedrövligt? Nope.
Amelie: Tyska HELLOWEEN har alltid varit som typ en sämre version av NWOBHM och band som IRON MAIDEN. Till och med låten känns tagen, dessutom med textraden ”fear of the dark”… nej förlåt, ”fear of the night” var det visst. Och Michael Kiske har för mig heller aldrig varit någon favorit bakom micken. Behöver mer sägas? Jag känner kylande vindar vina omkring mig.

LÅT: Storm
ARTIST: SILVER LAKE
VALD AV: Robert

Fredrik: Refrängen är faktiskt genuint catchy, med en välskriven melodi, och de små sorgset melodiösa gitarr-fillen här och var behagliga. Tyvärr kan det inte rädda upp det här annars rätt grundliga haveriet, där Håkan “Nordman” Hemlins sånginsats i versen lämnar mycket i övrigt att önska, och där helhetsintrycket är klart mer av “tveksamt Mello-bidrag” än “atmosfärisk finsk metal”…
Amelie: Jamen, det här var ju gulligt. Eller? Esa Holopainen från fina finska AMORPHIS går solo. Men det låter lite som ett skämt faktiskt i HorN-sammanhang. Hett? Nej möjligen att det blir svettigt varmt när en gosat ner sig lite för mycket i duntäcket. Sen följer frossbrytningarna…
Martin: Refrängen är bra, och det hade kunnat räcka långt egentligen. Om bara inte resten av låten hade varit långa och nästan plågsamma transportsträckor fram till dessa. Tonen gillar jag, den där typiskt finska, men jag nödgas konstatera att herr Holopainens huvudband AMORPHIS är väsentligt mycket bättre.

Arion – Vultures Die Alone

ARTIST: Arion
TITEL: Vultures Die Alone
RELEASE: 9/4 2021
BOLAG: AFM

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag skulle vilja tycka mer om “Vultures Die Alone” av finska ARION mer än vad jag gör. Den här skivan sorterar jag in, ganska resignerat, under facket “har potential, skulle kunna vara så mycket bättre, men räcker inte hela vägen”.

Om vi börjar med det positiva så låter “Vultures Die Alone” bra. Den har ett episkt anslag,  inte fullt så massivt som exempelvis BOREALIS, men tillräckligt för att jag ska gilla hur mäktigt det låter om bandet. Gitarrspelet, och då framför allt solona av Iivo Kaipanen, är fruktansvärt bra i snart sagt varenda låt. Tre låtar sticker ut som verkligt starka – inledaren Out Of My Life  är betydligt bättre än den lökiga titeln. Den har ett fint driv, snygga riff och så satans bra och fina stämmor. Refrängen är episk, och solot svinbra. Bloodline som följer samma linje, men som lyfter bra på grund av Noora Louhimo från BATTLEBEAST som har en rivig stämma som jag gillar, och  Where The Ocean Meets The Sky, en oerhört vacker och snyggt uppbyggd låt som börjar så skirt och växer till massiva proportioner. Här kommer bandets finska rötter också fram på ett väldigt påtagligt sätt.

Det negativa är att skivan känns väldigt tam i övrigt. De flesta av  låtarna går i samma tempo och visst, här finns potential till mycket mer, men det lyfter på för få låtar för att jag ska ta fram högre betyg. Texterna är också väl lama. Det kan tyckas låta konstigt från mig, som gillar att knappt kunna höra vad som sjungs, men när cringefaktorn rusar i höjden då är jag tvungen att sätta ner foten. Och det gör den på “Vultures Die Alone”.

Sanguisugabogg – Tortured Whole

ARTIST: Sanguisugabogg
TITEL: Tortured Whole
RELEASE: 26/3 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En av de minst förlåtande genrerna som finns, den tekniskt brutala dödsmetallen brukar inte göra sig känd för att anstränga sig att vara inkluderande. Antingen så gillar man det, eller så springer man fort som fan åt andra hållet. Därför blev jag lite glad när jag läste en intervju med Cameron Boggs, gitarrist i bandet, där han slog fast att i och med att han själv definierar sig själv som en queer ickebinär person så vet han vad det innebär att känna sig konstig i en scen full med maskulinitet och att han vill att queera kids, POC (People Of Color), transpersoner, kvinnor och egentligen vem som helst ska känna att hans band har deras ryggar. Hela intervjun är mycket roande läsning, och är väl värd att kolla in. 

“Tortured Whole” är bandets debut, och det märks. Kanske inte så mycket i hur bandet spelar, för just hantverksdelen är i stort sett oantastlig. Sången från Devin Swank är precis så murken som genren kräver och jag måste säga att jag är imponerad av vad den mannen klarar av att göra med sina stämband. Nä, snarare är det så att den här skivan hade behövt aningen mindre intag av syra och några genomarbetningar för att jag skulle känna att “Tortured Whole” verkligen är en skiva att ta på blodigt allvar. Det, och nu får ni ursäkta, flamsas aningens för mycket för att jag ska tända på alla cylindrar.

När jag lyssnar på brutal death metal vill jag känna mig överkörd och, ja, nästan rådbråkad efter lyssningen. “Tortured Whole” har dessa element också men inte hela tiden. Dragged By A Truck har ibland en nästa polkaartad taktart som jag inte gillar, och de totalt onödiga mellanlåtarna Pornographic  och Interlube sänker helhetsbetyget för mig.

SANGUISUGABOGG lyckas med mycket på sin debut, men till nästa skiva så förväntar jag mig mer. Det känns som att det här bandet har kapacitet till det.

Worship the Riff!