Live: Hypocrisy, Kataklysm och The Spirit på Trädgårn

ARTIST: Hypocrisy, Kataklysm och The Spirit
LOKAL: Trädgårn, Göteborg
DATUM: 06 november, 2018

Är det möjligt att få Keith Richards att se förhållandevis ung och fräsch ut, och ändå ha kraft och energi nog för att kuva publiken i metalstaden Göteborg? Peter Tägtgren, frontman i HYPOCRISY, har denna afton i alla fall bestämt sig för att ge det hela ett försök – på båda punkterna…

”Det här gör vi för dig”. Maurizio Iacono, frontman i KATAKLYSM, pekar på en kille långt fram i publiken. Han vänder sig sedan till oss övriga: ”Den här snubben är helt otrolig. Vart vi än lirar i Europa dyker han upp på våra gig”. Iacono vänder åter uppmärksamheten mot föremålet för sin tacksamhet, och fortsätter: ”Men ikväll spelar vi på din hemmaplan, och det är coolt som fan. Tack till dig, och tack till alla er andra med som har kommit hit. Det är tisdag, och det finns säkert tusen andra saker ni hade kunnat välja att göra, men ni kom hit. Jag är så väldigt tacksam för det. Nu tar vi och gör en lördag av det här, eller hur?”

Kvällens musikaliska upplevelse har för min del börjat ungefär en timme innan Iacono uttrycker sin tacksamhet, en bit in på supportakten THE SPIRITs set. Deras atmosfäriska och tempostarka black metal är inte alls oäven, låtar som Cross The Bridge To Eternity och The Clouds Of Damnation är riktigt starka kort. Tyskarna lider dock något av vissa rundgångsproblem, samt av att lokalen är ganska så glest befolkad så här tidigt på kvällen. Ändå en fullt habil insats, och fans av t.ex. DISSECTION och NECROPHOBIC torde gilla vad de finner om de tar sig tiden att upptäcka förra årets skivsläpp ”Sounds From The Vortex”.

THE SPIRIT hade förtjänat en större publik.

Sedan är det dags för den första av kvällens två co-headliners, rutinerade kanadensarna KATAKLYSM. Lokalen är fortfarande något glest befolkad, och publiken därav kanske en aning hämmad när bandet startar upp med Narcissist och The Black Sheep. Den enda som så långt svettas på allvar är trummisen Olivier Beaudoin, som hamrar loss på skinnen med den äran. I övrigt är det inte alltför mycket rörelse på golvet framför scenen. Iacono och hans anhang är dock rutinerade herrar, och vet att mangla loss med gott engagemang trots viss uppförsbacke.

KATAKLYSM jobbar på…

Det är här sångaren uttrycker sin tacksamhet över att vi ändå trots allt är där. Kanske lossar detta på lite knutar, eller så beror det på något annat, men under några av de följande låtarna så som Guillotine och 10 Seconds From The End kommer åtminstone en liten mosh pit igång framför scenen. Personligen  föredrar jag kanadensarnas tyngre artilleri, varför ett snart följande spår som Crippled & Broken gör mer för mitt rörelsemönster. Efter denna blypärla är det dags för ett litet pep talk igen, där Iacono talar en stund om vikten av att vi vågar vara oss själva, och att vi aldrig skall ändra på oss för att göra andra till lags. Denna pitch leder logiskt nog till Outsiders, och här någonstans börjar KATAKLYSM på allvar vinna över publiken på sin sida.

Montreal-sönerna avslutar en kort stund senare tungt och snyggt med trion …And Then I Saw Blood, Blood In Heaven och At The Edge Of The World. Genuint höga höjder når spelningen aldrig, det är en något för gles och återhållsam publik för det. KATAKLYSM skall ändå ha heder av sin arbetsinsats, där man tuggar på och headbangar loss setet igenom som de rutinerade proffs man är.

…och tar till slut något av en arbetsseger.

”Knulla!”.  Under soundcheck inför HYPOCRISY skyms hela scenen av ett stort draperi, varför gentlemannen (?) som testar sångmicken drar till med ett nyskapande ordval istället för det sedvanliga ”one, two, check!”. Några fniss från publiken, och medan även jag ler åt det prepubertala i det hela tänker jag att det skulle kunna vara Herr Hypocricy själv, Peter Tägtgren, som spexar där bakom skynket. Han är ju trots allt en filur med mycket glimt i ögat – och än mer alkohol i levern – om man skall tro intervjuer med de som varit på turné med honom.

När Ludvika-sonen med anhang äntrar scenen är det inför ett nu något mer välfyllt Trädgårn. Det är fortfarande inte riktigt så där fullt som man idealt skulle önska, men luften är ändå genuint varm och doftar vagt av svett, öl och höga förväntningar. Fractured Millenium inleder, följd av snabba men melodiska Valley Of The Damned. Publiken är nu bättre med på noterna än under KATAKLYSM, och under fjärde låten ut, Adjusting The Sun, tar tillställningen fart på riktigt. Extra beröm här till Mikael Hedlund, som trakterar sin bas på ett imponerande sätt!

”Hej, får det vara en kopp blackened death?”

Skojfriske Tägtgren drar sedan ett minst sagt lakoniskt sakligt mellansnack, när han konstaterat att ”vi tänkte egentligen mest köra, bara, och inte snacka så jävla mycket, det finns ändå inte så mycket att säga”.  Efter dessa poetiskt torftiga ord följer svulstiga Eraser, innan det tas en ny paus, den här gången påtvingad av något slags tekniska problem, möjligen med medhörningen. Några lite äldre spår betas sedan av, innan tekniken på nytt verkar spöka något. En tekniker rusar in och byter Tägtgrens sångmick, varpå dalaspjuvern med gitarren i högsta (yx)hugg låtsas jaga den stackars teknikern av scenen.

Just Tägtgrens energi och uppenbara glädje över att stå på scen är smittande. Det är som tidigare nämnt ingen hemlighet att han har levt rätt hårt under många av sina likaledes många turnéer med HYPOCRISY och PAIN, och visst ser han vid en första anblick rätt sliten ut. Men det är verkligen inget som märks i framförandet han (och hans bandkamrater) bjuder på denna kväll. Närvaron och energin är påtaglig, och jag slås av hur sömlöst och snyggt Tägtgren växlar mellan ångestladdade, högfrekventa skrik och gutturalt, mörkt helvetesgrowlande.

Tägtgren & Co trivs i mysbelysningen.

Från Fire In The Sky och framåt är giggets andra halva habil utan att vara golvande – fram tills det ordinarie setet avslutas med The Final Chapter. Denna låt finner jag personligen inte vara överdrivet stark på skiva, men i suggestiv och rökinsvept livetappning blir det en fullständigt hypnotisk upplevelse, förmodligen kvällens höjdpunkt. Gåshudsvarning här, faktiskt. Efter en därefter närmast symboliskt kort sorti från scen återvänder HYPOCRISY och river av elakt eleganta Roswell 47 som extranummer, en snygg punkt för kvällens musicerande.

Sammantaget är det en hyggligt lyckad kväll, den något för blygsamma publiksiffran till trots. Det jag personligen saknade i setlistorna var Taking The World By Storm med KATAKLYSM och något/några spår från ”The Fourth Dimension” (1994) med HYPOCRISY. Ack, tänk att ha fått höra Reborn eller Reincarnation live igen! Sist just detta begav sig för undertecknad var i Grängesbergs Folkets Park 1994, när den plattan var nysläppt. Då var jag 17 år gammal, och likt den tonåring jag då var hugger jag nu snabbt ett av de plektrum Tägtgren efter gigget kastar ut i publiken. Vissa gamla hjältar måste få fortsätta vara sådana – även om de ser ut som Keith Richards…

Evigt unga, evighetsrutinerade HYPOCRISY in action. Bang those heads, boys!

Omnium Gatherum – The Burning Cold

ARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: The Burning Cold
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Två år har gått sedan ”Grey Heavens” kom ut och, likt ett finstämt urverk, kommer nu melodödsarna från Finland i OMNIUM GATHERUM ut med ett nytt album. I vanlig ordning har jag sett fram emot nytt material från OG – varje platta har bjudit på flertalet låtar som har känts högst relevanta – och det aldrig som ett slöseri med tid att lyssna på bandets musik.

”The Burning Cold” är, det kan jag slå fast redan direkt, ett väldigt bra album. OG känns mer taggat än på exempelvis ”Grey Heavens” som jag tyckte var en, till skillnad från många andra recensenter, ganska trevlig skiva. Men på ”The Burning Cold” finns en mycket högre grad av angelägenhet. Melodierna är mer storslagna, gitarrspelet mer bölande, låtarna mer genomarbetade och bandet har äntligen fått ordning på rensången. Nu är denna inte speciellt omfattande, men en av mina invändningar mot ”Grey Heavens” var just rensångens leverans.

Det jag finner verkligt fascinerande är just hur OG lyckas fylla den vid det här laget ganska slitna meloddödskostymen med innehåll som känns relevant. Första halvan av ”The Burning Cold” är magiskt bra – och då lyckas bandet även imponera med en vad som är i det närmaste en ballad i Rest In Your Heart – vid sidan av mer tempofyllda och hårda låtar som Gods Go First och Refining Fire.

”The Burning Cold” är en skiva som, om du gillade hur IN FLAMES lät i mitten av sin karriär parat med finskt vemod och ett stänk av SCAR SYMMETRY, bör kollas in.

Deafheaven – Ordinary Corrupt Human Love

ARTIST: DEAFHEAVEN
TITEL: Ordinary Corrupt Human Love
RELEASE: 2018
BOLAG: Anti Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Har du någonsin undrat hur det skulle låta om man tonsatte konst? San Fransisco’s DEAFHEAVEN har en alldeles unik förmåga när det gäller att skriva låtar, och jag vill påstå att det kan vara svaret på den inledande frågan. I motsats till Aftonbladet som anser skivan vara motsatsen till glättig så hittar undertecknad en utveckling som gör det här till en solskenshistoria som är perfekt som vandringssällskap. Ta med dig ”Ordinary Corrupt Human Love” i lurarna och låt apostlahästarna leda dig så känns det som en vandring i vårsolen. Det värmer ansiktet och känns som om man går mot söder mest hela tiden. En tydlig utveckling jämfört med senaste föregångarna ”Sunbather” och  ”New Bermuda” är att DEAFHEAVEN visar hur väl de egentligen behärskar konsten att skriva poplåtar. Det luktar nästan BEATLES över vissa delar, om det inte vore för det enkla faktumet att bandet liksom tycks sky det allt för enkla, och gärna följer en alldeles lysande och supereffektiv refräng med lite shoegaze (något de är utmärkta på, kanske till och med i klass med genrens stora stjärnor ALCEST) eller lite blastbeats av klassisk black metal-modell.

Låtar som Canary Yellow, Glint, Near eller Worthless Animal kunde i händerna på en pengasugen producent förvandlas till en lite styggare version av COLDPLAY och sälja för miljoner. När bandet gör ett samarbete med Chelsea Wolfe på Night People så inser man att de nästan lika gärna skulle kunna få en artist som Pink på kroken om de ville, och sen sälja platina och leva ett liv i sus och dus. Det är bara det att det liksom inte ligger i DEAFHEAVENs natur. De är svåra, de går sin egen väg, och de skapar stundtals genialisk musik som är svår att ta till sig för att de vill. ”Ordinary Corrupt Human Love” må vara den enklaste skivan de gjort att ta till sig, men det betyder inte att den ger från sig sina hemligheter lättvindigt. Personligen är jag inte säker på att jag förstår den helt, men otvivelaktigt finns här såväl kvalitet som integritet.Och den där speciella förmågan att skriva musik som kan ge lyssnaren gåshud. Det räcker långt det…

Worship the Riff!