Live: At The Gates på The Tivoli

ARTIST: At The Gates
LOKAL: The Tivoli
DATUM: 9 november, 2019

Den tyngsta bokningen någonsin på The Tivoli?

Högkvalitativ metal är vi inte bortskämda med på The Tivoli i Helsingborg, och lördagens spelning av legendariska AT THE GATES kändes nästan overklig redan i sin existens.

Jag har sett AT THE GATES i de mest skiftande av omständigheter. På Wacken 2008 med allt vad det innebar, på KB i Malmö samma år och så nu i lördags. Och det finns flera anledningar till att jag tycker att lördagens rent dräpande leverans var den bästa konserten hittills som jag sett med bandet.

För det första är ju AT THE GATES helt formidabla på att lira, och det märks att de har riktigt roligt, för det interageras på ett oerhört påtagligt sätt med publiken. För det andra så har bandet med ett minst sagt episkt bagage låtmässigt, lyckats skriva två plattor som väl står upp mot det gamla materialet. Vi får såklart klassikerna som Slaughter Of The Soul, Blinded by Fear och Under A Serpent Sun men det är minst lika mycket bett och respons på det nyare materialet. Öppnaren To Drink From The Night Itself är så magiskt bra att publiken redan här blir extatisk.

Sen har ju AT THE GATES Tompa Lindberg på sång, och maken till frontperson får man ju leta efter. Inte bara sången sitter lika bra som kepsen på mannen, utan hela hans scennärvaro är ju magisk!

AT THE GATES visade med förkrossande tydlighet att de är ett av planetens bästa liveband. Innerligheten och äktheten i bandets leverans gick att ta på och jag längtar redan till nästa gång jag får se bandet.

Wilderun – Veil Of Imagination

ARTIST: Wilderun
TITEL: Veil Of Imagination
RELEASE: 2019
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“Veil Of Imagination” är skivan som sent in i spelet gör att jag kommer att få ändra om i min årsbästalista. Det brukar alltid dyka upp en sådan skiva, men frågan är om Bostonbandets tredje skiva kan vara den starkaste skivan att göra just detta.

WILDERUN spelar en maffig symfonisk progressiv metal med dödsinslag, och de gör det med en ackuratess som tar andan ur mig. Den här skivan ligger snubblande nära full pott.

Trots att “Veil Of Imagination” klockar in på över en timme i speltid, så känns inte en enda sekund överflödig eller alibiartad. Varje låt – från den rent episka öppnaren The Unimaginable Zero Summer – till avslutaren och minst lika mastodontartade When The Fire And The Rose Were One – känns genomarbetad och fyller väl sin plats på plattan.

Balansen mellan det hårda och mäktiga är påtaglig. Men framför allt så är “Veil Of Imagination” en oerhört vacker skiva. Det finns sektioner av musik som fullständigt bedövar med sin – och här tar jag i – skönhet.

Medlemmarnas förmågor smälter samman till en enhet på ett underbart sätt. Samtliga medlemmar övertygar minst sagt med sin spelskicklighet, och det är faktiskt helt ofattbart att det här gänget är osignat!

“Veil Of Imagination” är en av de starkaste plattorna jag hört i år, och då har jag lyssnat nästan oförsvarligt mycket på den. Och den fortsätter bara att växa. Kolla in den.

Wolfbrigade – The Enemy: Reality

ARTIST: Wolfbrigade
TITEL: The Enemy: Reality
RELEASE: 2019-11-08
BOLAG: Southern Lord Recordings

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Egentligen är det möjligt att förklara essensen av WOLFBRIGADE och deras “The Enemy: Reality” genom blott två korta kommentarer:

  • 10 låtar, 27 minuter och 37 sekunder.
  • Den musikaliska bastard-avkomman till MOTÖRHEAD och tidiga 90-tals ENTOMBED.

Ja, där var vi väl klara, då?

Nja, riktigt så futtiga skall vi väl inte vara. Men ovanstående räcker ändå ganska långt. Detta anrika svenska gäng har genom sina grundande medlemmar trots allt rötterna i lika delar punk (ANTI CIMEX) och dödsmetall (OBSCURE INFINITY) och det sitter liksom fortfarande kvar i bandets DNA. Det är skitigt, skitigt som en lerig, öl- och pissfläckad jeansväst på rockfestival, och energiskt som en ångpanna utan säkerhetsventil – det kan smälla när som helst…

Musikaliskt innebär detta släpp inget nytt under solen för de som sedan tidigare är bekanta med Mariestads-kombon. Det är mestadels skramlig tvåtakt som gäller, även om ett och annat mellantempo-parti också letar sig in i materialet. WOLFBRIGADE är dock som allra bäst just när gaspedalen är hårt nertrampad ända i golvet, vilket den är med störst finess (nåja, tveksamt ordval) på spår som Narcissistic Breed, Wells of Dispair och inledande Sum of All Vices. Bland de tempo-mässigt lite lugnare låtarna är det Human Beast som svänger bäst.

“The Enemy: Reality” är lite som en urspårad spontanfylla på folköl och billig sprit i goda vänners lag – där finns kanske varken pretentioner eller kulturell verkshöjd, och det kan bli slitsamt efter ett tag, men det innebär definitivt inte att det är utan poänger. Gott så.

Worship the Riff!