Live: Iron Maiden på Copenhell

ARTIST: Iron Maiden
LOKAL: Copenhell
DATUM: 18 juni, 2022

NWOBHMs främsta banérförare IRON MAIDEN återvände till Copenhell med en konsert där trötthetstecknen börjat märkas.

IRON MAIDEN, ett band som väldigt många har ömma känslor för. Även undertecknad – och det är inte svårt att ha det. Bandet har genom åren kavlat ut så mycket bra musik att få band når upp till deras nivå.

Med den bakkatalog som bandet har att ta till så blir konserten till stora delar bra – framför allt när bandet har klarat av de tröttsamma nya låtarna från senaste plattan “Senjutsu”. Jag kan förstå bandet önskan att inte bara lira det äldre materialet, men ställ detta bredvid den senaste plattan och det blir tydligt att MAIDENs musik av idag står sig slätt mot låtar som Revelations som inleder den del av konserten då bara äldre låtar spelas. Här märks det en påtaglig skillnad på hur publiken tar emot musiken. Det är fest, det är allsång bland vad jag gissningsvis tror är den största publiken som MAIDEN spelat för i Danmark.

Showen är storslagen, såklart, med ett imponerande scenbygge som sannolikt slår BNP:n för flera länder. Ändå kan jag inte annat än tycka att jag har sett bandet betydligt mer taggat. Ikväll blir det så tydligt att hade bandet inte haft Bruce Dickinson på sång, då hade det blivit ett ännu lägre betyg. Dickinson är vid 63 års ålder en fullfjädrad frontman med en välbevarad röst som det är svårt att få nog av. Han far runt, byter kläder, agerar på ett sätt som tar andan ur en.  Resten av bandet försöker säkert hänga med sin frontman, men nöjer sig denna kväll att lira på en godkänd, men inte så mycket mer, nivå.

Live: Benediction och Death To All på Copenhell

ARTIST: Benediction och Death To All
LOKAL: Copenhell
DATUM: 18 juni, 2022

Finsmakare av death metal fick skäppan full när åldermännen i BENEDICTION bjöd upp till yster ringdans och DEATH TO ALL fick ögonen att tåras.

I gassande solsken – något som fick sångaren David Ingram att skicka en begäran till ljuspersonalen att stänga av den – stegade åldermännen som inte spelat i Danmark på cirka 1000 år om vi ska tro presentatören – BENEDICTION upp på scen. Old school döds när den är som trevligast, ja, då kan den låta så här. Om ni trodde att bandet skulle vila på sina lagrar så trodde ni fel – hela fyra nya låtar från senaste plattan “Scriptures” som kom 2020 brändes av under konserten som inte ens det stundtals kackiga ljudet kunde sänka stämningen på. 

Frontmannen Ingram är på ett strålande humör när han lufsar runt på scenen och vräker ur sig ett growl så mäktigt att det bara är att hoppas att han kommer hålla på under många år framöver. Gillar man death metal som helst håller sig i mellantempo så vågar jag påstå att man stortrivdes under bandets konsert. Bandets musik är dock väl avvägd, och med trummisen Giovanni Dursts dyrkan av både tvåtakten och rena smiskmattor på bastrumman blir dock spelningen tempofylld, i alla fall så länge bandet spelar. Jag fattar att de flesta band har längtat så intensivt efter att få möta publik att de blir lite tagna av stunden, men konserten förlorar lite tempo av att Ingram hemskt gärna vill prata med publiken. En radanmärkning, för BENEDICTION visar att de kan sitt hantverk.

DEATH TO ALL

Jag tror inte att jag tar i när jag säger att Chuck Schuldiner var en unik människa som skapade musik som drev death metal framåt på sätt som låg före sin tid. DEATH var Schuldiners band, men det befolkades av ursinnigt skickliga musiker genom åren. Fyra av dessa stod igår på scen Hades – trummisen Gene Hoglan, basisten Steve DiGiorgio, gitarristen/sångaren Max Phelps och gitarristen Bobby Koelbe.

Man kan tycka vad man vill om musiker som åker runt och spelar musik när upphovspersonen är död sedan länge, men när det görs på detta djupt respektfulla och kärleksfulla sätt med så tydlig fokus på den magiska musik som Schuldiner skapade, ja då blir det magiskt därefter.

Att Phelps röst i stort sett låter som Schuldiners hjälper också till. Tekniskt sett är konserten fulländad – att festivalen äntligen har fått till ljudet i det närmaste perfektion på Hadesscenen bidrar också till att jag står och njuter i fulla drag av DEATH TO ALLs konsert.

Live: Wayward Dawn och The Hellacopters på Copenhell

ARTIST: Wayward Dawn och The Hellacopters
LOKAL: Copenhell
DATUM: 18 juni 2022

Copenhell är Danmarks största metalfestival. Därför är det helt logiskt att band som WAYWARD DAWN och THE HELLACOPTERS samsas helt självklart på den danska festivalens line up.

Wayward Dawn 

Att den danska metalscenen har växlat upp något så fruktansvärt mycket de senaste åren är något som vi, högst njutbart, har kunnat ta del av. I fredags levererade BAEST en konsert på den största scenen på festivalen, en resa som tagit dem 5 år att göra från den då minsta . Att återväxten är mist lika god visar WAYWARD DAWN när de öppnar lördagens begivenheter med sin old school döds. Det är tjockt av HM-2 dyrkan rakt av från början. Bandet från Skanderborg släppte sin första platta 2015, men den kunde ljudmässigt ha varit utgiven under 1990-talet. Att musiken inte är helt originell kan vi släppa helt – den hantverksskicklighet som WD visar upp vinner inte bara över mig utan också den efterhand ganska stora publik framför Pandemonium just på grund av att det är musik som fungerar oerhört väl givet de historiska banden som dagens death metalband tydligt visar att de vill ha med de gamla banden. 

WAYWARD DAWNs konsert är till brädden fylld med en frenesi som gränsar till det självantändande – hårdast arbetande är trummisen Lukas Nystedt som inte bara är duktig på att lira snabbt, han lyckas också med en blixtaktion rätta till ett cymbalstativ som hamnat ur rätt läge, och basisten och sångaren Kasper Szupienko Petersen som är fruktansvärt taggad rakt igenom hela konserten. Att han dessutom lirar med fingrarna och inte plektrum  kan vi lägga till pluskontot.

THE HELLACOPTERS

Att vara unga och till bredden fyllda av entusiasm kan man inte beskylla THE HELLACOPTERS för. Bandets konsert präglas av en proffsighet som inte ens ett krånglande PA kan välta. Två gånger under konserten försvinner utljudet, vilket får arrangörerna att starta om det varpå konserten kan fortsätta utan bekymmer. THE HELLACOPTERs själva verkar tycka att detta är lite uppfriskande, en liten grop i vägen som får konserten att skilja sig från alla andra.

Anförda av Nicke Andersson, denna gigant, som på sedvanligt coolt manér utstrålar en pondus som sannerligen märks öppnar bandet med Hopeless Case Of A Kid In Denial från “High Visibility”. Det är party från ton ett, och publiken som samlats framför festivalens största scen stortrivs – inte bara Niclas Engelin som jag märker står snett bakom mig med ett leende på läpparna. 

THE HELLACOPTERS vet vad de sysslar med. Det är tajt utan att någonsin förlora känslan för sväng. Kompet bestående av basisten Dolf DeBorst, trummisen Robert Eriksson och Boba Fett på piano lirar som ett instrument och bildar en underbart stabil och svängig grund för Nicke Anderssons och Dregens gitarrspel. Det blir en djupt underhållande historia i rock med ack så tydliga bluesinslag under den dryga timme som bandet lirar. Känns bandet lika livsnödvändigt som de gjorde när Strängen och Kenny Andersson var med? Nej, och det vore kanske för mycket att begära – THE HELLACOPTERS visar ändå att de sannerligen inte har förlorat gnistan.

Worship the Riff!