Hot or not? – Maj 2024

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Ro
ARTIST: Wormwood
VALD AV: Amelie

Martin: 10-minuterslåtar kan vara episkt tråkiga. Eller så kan de vara just bara episka. Detta är vansinnigt vackert, varierat och mäktigt. Lätt omgångens bästa låt om ni frågar mig. Infernaliskt hett!
Robert: Jag och WORMWOOD kommer inte överens. Har aldrig gjort hittills i alla fall, och det mest beroende på att de tycks ha Näcken som gästviolinist och därmed braka rakt ner i folkviseträsket precis när en låt är på väg att lyfta . Här händer det bara som allra kortast vad 3:47, men i övrigt… baske mig om inte detta är bra, framförallt i de hårdare och drivna stunderna. Lite utdraget kanske, men ändå. Jag överraskar mig själv med att tycka att detta ju är… varmt?!?
Fredrik: Flera av partierna är riktigt, riktigt bra, där min personliga favorit är sekvensen som inleds efter 05:52. Men låten blir lite lång, särskilt som det dröjer ganska länge innan den riktigt vaknar till, och sedan också har en ganska lång insomningsperiod på slutet. Hade WORMWOOD komprimerat detta vemodigt vackra stycke till, säg, sju minuter, hade det varit glödhett. Nu stannar det på varmt.

LÅT: Reaching For Telos
ARTIST: Dvne
VALD AV: Fredrik

Amelie: Snygg låt från en snygg platta. Ibland lite ”för” snyggt kan jag tycka och hade kanske själv hellre valt till exempel den något ruffigare Sarmatæ från skottarnas nya album. Det här smeker lite väl mycket medhårs men är ändå tvivelsutan klart varmt mot det heta.
Martin: Jag har inte svårt att gilla DVNE. Till och med när produktionen drar ner intrycket av låten. Mest stör jag mig på att trummorna ligger helt fel i mixen, vilket är mycket tråkigt. Hade kunnat vara stekhett, men nu blir det “bara” varmt.
Robert: TJag brukar inte gilla DVNE. Eller, rättare sagt, jag brukar tycka att det är lovande och ganska bra för att sen fejda ut i ingenmansland. Detta kan vara plattan som får mig att ändra uppfattning, ty i samband med Fredriks val har det lett vidare in i fullängdaren.. och den sitter relativt bra än. Hett, detta!

LÅT: Unforgivable
ARTIST: Dark Tranquillity
VALD AV: Martin

Robert: Mikael Stanne är överallt för tillfället – och tur är väl det! Få svenska gaphalsar har som denne veteran förmågan att leverera, och trots alla sidoprojekt och gästhopp så är det hemma i DARK TRANQUILLITY’s varma famn han gör det bäst. Som väntat bra, om än kanske inte bandets absoluta höjdpunkt. Lagom grill-hetta!
Fredrik: Kanske inte så nyskapande från västkust-veteranerna, men kompetent, välproducerat och med funktionellt driv i riffandet. De lite hårdare bitarna är klart bättre än de mer melodiösa, men helheten stannar definitivt i den varma zonen. En klassiker som håller!
Amelie: DARK TRANQUILLITY är alltid DARK TRANQUILLITY, en pålitlig konstant i metal-världen. Och fortfarande blir jag lika glad när det släpps nytt från bandet. Är Unforgivable överraskande? Nej, inte det minsta men lika varmt och gôtt som alltid. Stanne lånar även ut sin röst till ett antal nyare konstellationer. Jag är glad att han inte överger sin grund i detta band. Riktigt, riktigt varmt!

LÅT: It’s Supposed To Hurt
ARTIST: House Of Protection
VALD AV: Robert

Fredrik: Något slags mix av electronica, rap och nu metal? Tja, jag har hört konstigare mixar som har funkat, och bitvis finns partier som gör det här med. Sen är delar av låten lite väl spretiga och kaosiga, så helheten blir kanske inte direkt lysande. Men här finns åtminstone personlighet, och refrängen har ändå en viss hook. Inte varmt, men inte heller någon risk för akuta frostskador…
Amelie: Jaha? Nähä. Kan väl lyssnas igenom en gång och visst finns det några glädjeglimtar här och där. Men när jag ”tvingas” lyssna gång efter gång för detta HorN-uppdrag så nej, tack för mej. Blir inga fler lyssningar nu. Genomfruset.
Martin: Jaså, ska det göra ont? Lyssna då på den här låten. Den gör exakt det.

In Vain – Solemn

ARTIST: In Vain
TITEL: Solemn
RELEASE: 19/4 2024
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

IN VAIN är ett av Norges mest stringenta band i fråga om kvalitet. Ja, man får vänta på material från bandet mellan varje skiva, men när det dyker upp ny musik från bandet så har det varit värt väntan. Som ni förstår av betyget så är det så även denna gång, och ni får ursäkta att jag än en gång spär på den höga inflationen i höga betyg, men “Solemn” är en nästan fullständigt magisk skiva.

Den fina tradition som Norge har befäst med band som BORKNAGAR och LEPROUS fortsätter IN VAIN med en väl utpräglad känsla för både det episka och det svärtade. Inledande Shadows Flap Their Black Wings kan vara den bästa öppningslåt jag hört på hela året. Det känns som om bandet har skrivit ett helt landskap i toner i en enda låt, från de djupaste av fjordar till de högsta av fjäll kavlar IN VAIN ut en episk dänga på över 7 minuter där inte en enda ton känns överflödig. Och det finns en hel del  toner från framför allt gitarristerna Pedersen och Håland när de går loss med riff och solon som till stora delar känns överjordiskt bra.

Efterföljande To The Gallows följer fint med vad som kan vara det läckraste trumspelet på hela skivan, och detta är i stor grad diminutivt utfört av Solbakk. Rytmiken som kommer vid 3.38 är så djävulskt effektiv att jag hajade till redan vid första lyssningen.

Att IN VAIN lyckas hålla denna höga och jämna nivå genom hela skivan är smått vidunderligt. Jag har lyssnat på “Solemn” i stort sett varje dag sedan den släpptes, och jag kan inte få nog av den. Den är helt enkelt så fullsmockad med känsla att det är svårt att ta in allt vid en enda genomlyssning.

Att skivan innehåller en massa olika element skulle i andra händer än IN VAINs kunna bli hur dåligt som helst. Här sammanfogas allt till en enhet av galaktiska dimensioner. Oavsett om det är sväng, aggressivitet, inslag av folkmusik eller symfoniska inslag, eller saxofon – IN VAIN syr ihop detta mästerligt. Precis som med “Currents” som kom 2018 så känns IN VAIN som ett band som är omöjligt att förbise de år de kommer ut med musik. Jag kommer inte bli förvånad om “Solemn” dyker upp på många årsbästalistor när 2024 ska summeras, och då fattar ni att detta är ett helvetiskt bra album. Kolla in det om ni inte redan gjort det.

Hot or not? – April 2024

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: When All Stellar Light Is Lost
ARTIST: In Aphelion
VALD AV: Amelie

Martin: Jag tycker att vi bör åtala IN APHELION för att de helt enkelt är för bra. Detta är såklart, om uttrycket tillåts, infernaliskt hett. Jag blir allvarligt oroad, för om resten av skivan är så här bra då kommer betygsinflationen öka ännu mer!
Robert: Bra, såklart – något annat är inte att förvänta. Mixen av NECROPHOBIC-drivet, sticket som minner av IRON MAIDEN och ändå omisskännligt och hela tiden IN APHELION. Men. Ändå. Jag ska erkänna att detta inte fäster i mig som jag önskar. Det sköljer över, och efter så finns inte mycket minnen eller känslor kvar. Bra, men långt från bästa låten ens i denna omgång. Ljummet med drag mot varmt?
Fredrik: Ja, vad fanken, klart detta är bra! Jag är inte lika lyrisk över IN APHELION som mina kollegor, det är inte den bästa black metal jag hört de senaste åren. Men utförande och produktion är oklanderliga, och den ibland i överkant eleganta svärtan blir tillräckligt ofta tillräckligt rå och skitig för att jag skall flina förtjust. Hett, men kanske mer som helvetets första krets och inte den sjunde…

LÅT: The Order Of Fear
ARTIST: Orden Ogan
VALD AV: Fredrik

Amelie: Hade gärna sett mig överraskad när Fredrik annonserade ”något hjältigt” till listan. Och visst, värre har man hört. Fast inte så mycket. Konstaterar att power metal helt enkelt fortfarande inte är min grej. Svalt.
Martin: Fredrik skrev i redaktionschatten att han förväntade sig sågningar på denna låt. Är det så illa? Nä, jag kan tänka mig betydligt värre power metal än detta. Bra puls, ganska nöjsamma riff, och kul trumspel. Att vi har hört detta förr spelar inte så stor roll, det är power metal. Som en stunds underhållning funkar det, inget att skriva hem om. Hemtamt varmt.
Robert: Alltså – jag VILL JU gilla allt som har med heavy metal att göra, och det som är mer ostkrokar och fredagsmys än svartvit poesiläsning i ljuset av black metal… men de gör det inte lätt för en, ORDEN ORGAN. I slutänden kapitulerar jag oftast och trycker “nästa” innan låten rullat klart. Kallt, detta.

LÅT: Utmed Gyllbergens Stig
ARTIST: Dödsrit
VALD AV: Martin

Robert: DÖDSRIT är riktigt bra, och trots att detta är finfint så är det inte starkaste numret på nya plattan “Nocturnal Will” – vilket såklart säger en hel del. Finge man önska något så vore det väl kanske en lite smutsigare ljudbild jag tycker personligen att bandet är som bäst när de blandar mer crust och smuts i mixen, men det är petitesser i sammanhanget. Hett!
Fredrik: Ett jättefint stycke, med bitterljuvt melankoliskt klingande toner. Lite som ett DISSECTION med kraftigt sänkt tempo, kanske? Med rätt sång (desperat, plågad, intensiv) på detta hade det varit glödhett. Nu stannar det på trivsam värme, men stycket ger mersmak och lust att dyka ner i resten av plattan..
Amelie: Nu är det ju inte kollegerna vi recenserar här, men… Martin har verkligen vidgat vyerna på senare år. Han hyllar, mer eller mindre, power metal i omgången (ja, det har pågått en tid) och hans eget val doftar inte lite av folktoner. Kanske skulle jag själv inte valt detta instrumentala stycke från DÖDSRITs finfina platta, där finns än bättre spår, men det här är helt klart pulserande varmt!

LÅT: Where The Light Fades
ARTIST: Pallbearer
VALD AV: Robert

Fredrik: Bitvis rätt stämningsfullt, i sin svala elegans. Personligen hade jag dock önskat att det ibland lades i en högre växel, där trycket och intensiteten höjdes en smula. Nu blir det över loppet av närmare sju minuter aningen för  slätstruket, PALLBEARER kan bättre.
Amelie: Smeksamt vackert, för all del, fast ändock inte på något sätt uppseendeväckande. PALLBEARER kan sitt hantverk men detta får mig inte att känna särskilt mycket ändå. Mysigt varmt, inte mer.
Martin: Fantastiskt vacker och djupt vemodig. Jag har inte svårt att tycka om detta. Gillar den luftiga produktionen, gitarren i början av låten är djupt stämningsfull och den känslan vidmakthåller PALLBEARER genomgående i låten. Jag, som inte lyssnat speciellt mycket på bandet innan, blir nyfiken på mer. Stillsamt hett!

Worship the Riff!