100 choice cuts, 2017

Nedräkningen har börjat. I skrivande stund sliter samtliga WeRock-skribenter med det som vanligtvis utgör såväl WeRock-årets höjdpunkt som dess största stresspåslag: Årsbästalistan. Vår skribent Fredrik tar er med på en resa genom resonemangen, svårigheterna och en lista över 100 choice cuts från musikåret 2017.

Den där listan, ja… Vad som dyker upp där är alltid ovisst. Det enda man kan vara säker på är att urvalet nästan alltid känns lite som ett mission impossible, samt på att vi WeRock-skribenter inte kommer att vara ense om särskilt mycket. Förhoppningsvis kan det sistnämnda tas som en garant för kvalité, då det innebär att det är många olika stilar, skivor och artister som har passerat revy i redaktionens lurar under året.

Undertecknad har under året lyssnat in mig på lite drygt 100 skivor, för att utifrån det börja gallra. Jag vet att jag inte är bäst i klassen på det, utan att mina kollegor sannolikt slår mig på fingrarna. Där ligger alltså ribban. Konkurrensen är alltså stenhård, och frågorna man måste ställa sig är många. Hur bra är egentligen den där comeback-plattan från de gamla hjältarna? Är den där udda, skruvade skivan genial eller bara konstig? Den där vackert melankoliska plattan som är så jävla bra i februari, funkar den alls i juli-solen? Väger det fantastiska gitarr-liret på det meckiga dödsmetall-släppet upp för den kanske inte lika lysande sånginsatsen? Och den där off topic-skivan som inte alls är metal, kan man plocka in den på listan?

Ja, ni fattar. 100 skall bli 50 skall bli 20 skall bli 10, och till slut känns flaskhalsen så trång, så trång… I år har dessutom varit ett mångsidigt och ganska starkt musikår, det är åtminstone min känsla. vilket inte gör det lättare att stycka upp det hela. För att exemplifiera detta följer här nedan en lista med 100 choice cuts från året, och det med 100 olika artister! Mestadels metal i alla dess former, absolut, men även svensk trallpunk, hårdtechno, pianomusik, bluesrock, cirkusmusik (jodå, jag lovar!), keltiskt doftande sjörövarmusik, R’n’B, sydstatsrock, deppig post-metal och mer därtill. Något du gillar borde du hitta – om inte, så behöver du sannolikt faktiskt överväga att musik inte är din grej, trots allt…

Vilka av de skivor som här finns representerade som dyker upp på någon av våra årsbästalistor låter jag vara osagt. Några av dem gör det garanterat, men lika säkert är att alla inte är fångade i detta urval. Kommentera gärna med vilka uppenbara kandidater just du tycker att har missats!

Enslaved – E

ARTIST: Enslaved
TITEL: E
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

”E” inleder med dryga tio minuters-kolossen Storm Son och avslutar med i sammanhanget närmast lättsamma RÖYKSOPP-covern What Else Is There. Däremellan ytterligare 50 minuter norsk progressiv extrem metal med vikingatema i lyrik och symbolik. Grutle Kjellson growlar i sitt eget djup och nytillskottet Håkon Vinje  sjunger rensång som bedårar. Musik och produktion är i det närmaste perfekt. Detta är i många avseenden ytterligare ett storslaget album av norska ENSLAVED.

Varför är jag då inte genomnöjd? ”Kanske känns det hela lite för perfekt, lite för tekniskt, lite för välartat. Kan ibland önska att någon någonstans på vägen, slängt in aldrig så lite grus i det så väloljade ENSLAVED-maskineriet” skrev jag i avslutningen av min recension på 2015 års ”In Times”. Och på den vägen fortsätter det med årets album. Maskineriet tuggar på i sex starka spår plus två s.k. ”bonusspår” (som finns med på sex av sju utgåvor enligt Metal Archives, endast vinylen saknar dem).

Jag var helt beredd att ”jobba” med skivan, absolut. Har på vägen läst mycket intressant om nordiska runor och konceptet i stort. Räknar också självklart med att musik av ENSLAVEDs vanliga dignitet tar sin tid att ta sig in i. Bandets album brukar växa över tid.

Trots detta.

Vart och ett av originalspåren varierar sig till den grad att jag ibland har svårt att hålla fokus på vad jag egentligen lyssnar till. Jag rakt av älskar musiken i långa stycken – mittpartiet av Sacred Horse, covern What Else Is There, refrängen i Storm Son – men jag får inget grepp om helheten. Eller rättare, jag upplever ingen helhet.  Vad som kunde vara en rågad timmes spännande varierat tungsinne blir som helhet varken hackat eller malet, möjligen snarare krossat i ojämnt fördelade stycken. Lyriken har sitt genomgående tema, men jag saknar musikaliskt tema både inom låtar och i albumkomposition. Så mycket bra musik blir i slutänden en frustrerande samling av ibland till synes godtyckligt sammanfogade godbitar.

ENSLAVED-gänget av 2017 års modell är på något sätt kanske för skickliga för sitt eget bästa? Allt som kan göras måste inte göras. Helheten blir alls inte med automatik större än summan av delarna. Ibland t.o.m. mindre.

Sons Of Apollo – Psychotic Symphony

ARTIST: SONS Of APOLLO
TITEL: ”Psychotic Symphony”
RELEASE: 2017
BOLAG: Inside Out Music

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Undertecknad köper skivor, klart mest av Werock-skribenterna och egentligen ohälsosamt mycket. Det är måhända en aning udda, speciellt med alla möjligheter att konsumera musik digitalt och via olika streamingtjänster som samtidigt ger provsmakandet av nya akter en helt ny dimension. Men det spelar ingen roll, det är något speciellt med att hålla i en fysisk produkt. Att läsa texten på låtarna, att följa med i konceptet samtidigt som man premiärlyssnar på en skiva man sett fram mot länge. Kalla det nostalgi, kalla det konservativt – men personligen är jag övertygad om att bandet med en bra skiva blir starkare än om den enbart finns i molnet. Inte sällan provlyssnar jag innan jag köper, men det händer att det går av bara farten och blir ett chansköp. Ibland bra, ibland mindre lyckat. Köpet av SONS OF APOLLO och deras debut ”Psychotic Symphony” får helt klart sorteras in i den senare kategorin – det är mestadels pretentiös och rätt tråkig instrumentonani som bjuds lyssnaren.

Den här supergruppen dök upp i mitt flöde när ZAKK WYLDE – gitarrist och sångarlegend med OZZY OSBOURNE och BLACK LABEL SOCIETY på meritlistan – pushade skivan, och för min del räckte det som kvalitetsbevis. Visserligen såg jag att bandet innehöll Mike Portnoy (trummor), Derek Sherinian (keyboards), Jeff Scott Soto (sång), Billy Sheehan (bas) och Ron ”Bumblemfoot” Thal (gitarr) men med tanke på hur pass snygga leveranser alla de herrarna levererat på senare år så tänkte jag att dte var lugnt. Gillar ju akter som THE WINERY DOGS och BLACK COUNTRY COMMUNION så det blir väl kanon.

Inte.

Detta är nämligen stundtals sjukt svängigt, tajt och lockande men lika ofta pendlar det mellan bedrövligt och helt olyssningsbart. Det är musik där musikerna vill visa hur duktiga man är, med resultatet att det blir en ren smörja för oss som ska lyssna på det och vill ha en låt. Ett bra exempel är faktiskt inledande God Of The Sun, där bandet på dryga 11 minuter lyckas leverera hela spannet. Låten börjar fantastiskt för att erodera fullständigt innan den knyts ihop hyggligt igen. Egentligen är det bara Coming Home och Sign Of The Times jag klarar av att lyssna på i sin helhet (och som av en slump så är de dessa låtar man valt som singlar.. hmm..). Annars tröttnar jag och skippar till nästa, varenda låt.

Bra musiker. Fantastiska musiker. Bra resultat? Inte fan…

Worship the Riff!