Enslaved – Utgard

ARTIST: Enslaved
TITEL: Utgard
RELEASE: 2/10 2020
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland lönar det sig att inte vara ett jättefan av ett band, men ändå tycka att de gör, stundtals, intressant musik. Så förhåller det sig med mig och ENSLAVED. Jag har lyssnat sporadiskt, och ibland tyckt att det bandet gör är bra. Alltid intressant, men ibland inte så bra.

I floran av de norska banden så står dock bandet som särpräglat. I stort sett alla andra band förhåller sig till detta gäng som har bytt hemvist ett antal gånger inte bara geografiskt. Och de har något visst – det är alltid ystra krumsprång och stort mod i bandets musik. De ger fan i vad andra tycker och gör sin grej för att de kan.

“Utgard” är bandets 15:e fullängdare, och omslaget fick mig att se fram emot lyssningarna. Odins korpar som stirrar ut över ett nästan öde landskap – jättarnas land Utgard. Och skivan klaffar ibland. Den episka Jettegryta är fantastisk. Sequence är vacker med fint samspel i olika sångstilar, och den är skruvat proggig. Homebound, Storms Of Utgard och avslutningen med Distant Seasons är låtar som engagerar och berör. Resten av skivan antingen gillar jag inte, eller har svårt att minnas alls.

Produktionen är bra och organisk, och samtliga musiker kan ju sina saker så det är inte här det brister. Men förväntar man sig ett helgjutet album då funkar inte “Utgard”.

Countless Skies – Glow

ARTIST: Countless Skies
TITEL: Glow
RELEASE: 4/11 2020
BOLAG: Willowtip

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När jag drar igång “Glow” och framför allt öppningslåten Tempest så tänker jag på vilket mäktigt inflytande som Finland har haft inom metalscenen. För trots att COUNTLESS SKIES kommer från England så har de gjort en låt som låter som en perfekt finländsk melodeathlåt. Här finns det episka anslaget, melodierna som bölar fram, och faktiskt får mig att uppleva något som kan liknas med sann lycka när basisten Phil Romeo släpper på den mäktigaste rensången jag hört denna sidan ICS Vortex när den norske jätten klämde i som bäst.

Ja, ni fattar att COUNTLESS SKIES sätter ribban ganska högt för sig själva med en sådan inledning. Dessbättre lyckas de leverera även efter öppnaren.

“Glow” är en,  om jag ser till hur bandet lät och förde sig i höjd med debuten “New Dawn” som kom 2016, satans kvalitetshöjning. Jag har lyssnat försvarliga mängder på bägge skivorna, och kan inte säga annat än att bandet växlat upp på samtliga områden. Musicerandet ligger på en högre höjd, sången är bättre, låtarna visar upp en fantastisk variationsrikedom, och produktionen dräper.

Inte minst avslutande tredelade titellåten där man tar i från tårna. Att bandet lite väl tydligt visar sin enorma kärlek till OPETH kan man ha åsikter om. För egen del tycker jag det bara är charmigt, och jag köper det inte minst för att bandet inte stannar vid detta utan broderar ut låten till ett monster till låt, fylld av självförtroende.

Bandet är tydligt med att även ifall Ross King på gitarr och sång, Phil Romeo på bas och sång, James Pratt på gitarr och Nathan Robshaw på trummor sannerligen kan lira på sina instrument, så handlar “Glow” om en samling låtar som skiner och tillåts glänsa. Med tanke på vilket enormt steg som bandet tagit på fyra år sedan debuten så ska det bli väldigt intressant att se var bandet är på nästa skiva. Jag längtar redan efter den.

Dark Tranquillity – Moment

ARTIST: Dark Tranquillity
TITEL: Moment
RELEASE: 20/11 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tror inte jag längtat så intensivt efter ett nytt album  från DARK TRANQUILLITY som jag gjort med “Moment”. I mycket tror jag att anledningen är att föregångsplattan “Atoma” var en sådan angenäm upplevelse, men också att DT har en djupt sympatisk vibe som jag alltid gillat. Bandet har vidmakthållit sin identitet som banérförare för det klassiska göteborgssoundet, när band som ARCH ENEMY och IN FLAMES har övergivit detta.

Och “Moment” är en bra platta – jag upplever att bandet medvetet eller omedvetet, det låter jag vara osagt – har skrivit låtar som väl speglar det rådande mentala klimatet under pandemin och verkligen genuint har velat göra en skiva som tröstar snarare än att ruskar om. Och detta grepp funkar väldigt bra i låtar som The Dark Unbroken där Stanne låter oss njuta av hans fantastiska rensång, och Standstill som har ett så oerhört fint intro där Martin Brändström på keyboards får komma fram lite extra. Jag måste faktiskt nämna att jag tycker att just Brändströms arbete lyfter den här skivan några snäpp – maken till förstärkande med små medel får ni leta efter – och det är alltid så smakfullt gjort. Just det smått återhållsamma tycker jag funkar riktigt bra – jag var något oroad att Christopher Amott skulle komma in med ambitionen att lira miljarders toner i solona, men det fick jag äta upp. Gitarrspelet är riktigt fint både från honom och Johan Reinholdz. Att de klarar av att driva på som i fina Phantom Days tror jag inte förvånar många, men de är också mycket skickliga att melodiskt färga materialet som i Ego Deception som innehåller båda dessa element.

Att de enda kvarvarande originalmedlemmarna Stanne på sång och Jivarp på trummor verkar ha växlat ut med de nya medlemmarna Amott och basisten Anders Iwers som kom med redan 2016, men som gör skivdebut med bandet här, gör mig bara glad. DT visar på “Moment” att de fortfarande har kraften att skriva djupt berörande musik som kanske inte är lika aggressiv som tidigare, men som jag känner är värd både min tid och min uppmärksamhet. Kolla in den.

Worship the Riff!