Blaze Of Perdition – The Harrowing Of Hearts

ARTIST: Blaze Of Perdition
TITEL: The Harrowing Of Hearts
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om jag säger polsk black metal, så är det nog rätt många av er som spontant tänker “Behemoth”, inte sant? Det är svårt att undvika att förhålla sig till Nergals band, men BLAZE OF PERDITION känns betydligt mer äkta och innerliga än sina landsmän.

Det är inte bara det att de känns betydligt bättre på att framkalla känslor med sina sinnesjukt snygga melodislingor som ligger ack så välproducerade och genomtänkta i snart sagt varenda låt på “The Harrowing Of Hearts”, de skriver just nu bättre låtar som helhet.

Jag tröttnar aldrig, utan törstar hela tiden efter mer när jag lyssnar på den här skivan, som håller en föredömlig spellängd på 46 minuters eget material, plus en cover som avslutning som jag tycker är helt onödig och det enda som drar ner betyget på plattan för mig.

“The Harrowing Of Hearts” har många lager, och visserligen är trumspelet inte det mest originella – trummisen DQ gör vad som förväntas av honom utan större åthävor, och sången är inte ens i närheten av varierad. Och ändå blir jag lyrisk för det BLAZE OF PERDITION gör så helvetiskt bra är just gitarrarbetet som lägger ett lager av fullödig känsla genom hela skivan. Det skulle inte förvåna mig om den här skivan hamnar på en hel massa årsbästalistor. För min egen del gör “The Harrowing Of Hearts” att jag blir sugen på att kolla in mer musik av polackerna.

Deathwhite – Grave Image

ARTIST: DEATHWHITE
TITEL: Grave Image
RELEASE: 2020
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Andra plattan med amerikanska DEATHWHITE torde rendera en hel del välförtjänt uppmärksamhet då den är sprängfylld med underbart sorglig och vemodig doom av det lite snällare slaget. Korta låtar med ett underliggande stråk av “hitvarning”, snygga riff och en övergripande känsla cockerspanielögon kanske låter larvigt – men eftersom man kommer undan med det så blir slutresultatet mycket bra. “Grave Image” är den soniska och musikaliska motsvarigheten till det synnerligen vackra men dystra omslaget. Gissningsvis vet du som potentiell lyssnare och läsare på WeRock redan vid denna anblick om det här är en platta du ska kolla närmre på eller inte, och det är helt rätt: du kan faktiskt gå på hur omslaget ser ut och tilltalar/stöter från dig i din bedömning om detta är värt din tid eller ej.

För egen del är det absolut värt tiden. Jag fröjdas av spår som inledande och helt enkelt sorgliga/bedårande Funeral Bound, känsliga Further From Salvation och No Horizon för att bara nämna ett par höjdpunkter. Det luktar lite PARADISE LOST, men samtidigt inte. Snällare än så utan att vara mesigt. Framförallt är slingorna och de enkla riffen sådana att de biter sig fast, och det rejält. Lite trist är det att bandet – en trio – väljer att köra hemliga klubben. Det gör det lite klurigt att hylla dem som sig bör, eftersom gitarr & sång hanteras av en LM, bas av DW och trummor av AM. Mer än så vill man ju såklart lyfta fram, men man får kanske acceptera att det är musiken som ska tala. Och det gör den.

Min absoluta rekommendation är att detta avnjuts i hörlurar, så det blir en intim och nära upplevelse. Det är helt klart en skiva som hör hösten och vintern till snarare än ljusa sommarnätter. DEATHWHITE är dessutom ett band du ska ha på din radar, då kunskapen om hur man skriver låtar och arrangerar en skiva lovar mycket gott framöver. Jag gissar att Season Of Mist gjort ett klipp när man signade bandet, och ser fram mot mer…

 

War Dogs – Die By My Sword

ARTIST: WAR DOGS
TITEL: Die By My Sword
RELEASE: 2020
BOLAG: Fighter Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Åhhhh… det här kunde ha blivit så jäkla bra!

Spanska WAR DOGS spelar klassisk hårdrock, NWOBHM, och de har rönt hygglig med uppmärksamhet i denna skribents sociala nätverk med sin debut “Die By My Sword”, en platta som går rakt på sak utan krusiduller. Det är en fin skiva och en lovande debut, men det bestående intrycket av den här plattan är lik förbaskat att det är bra… men kunde varit fantastiskt – och allt är sångaren Aberto Rodriguez fel.

Sjysst?

Inte mycket, men faktum kvarstår: detta är en fin platta där gitarrspelet (Eduardo Antón och Enrique Mas)  bjuder på fina melodier och tvillingspel, basspelet (Manuel Molina) stundtals galopperar som den mest ystra Steve Harris-basen medan trumspelet (José V Aldeguer) är effektivt och svängigt. Låtarna är dessutom bra, där spår som Master Of Revenge, Castle Of Pain eller Gorgon Eyes är fina saker. Prblemet är bara att efter ett par fem-sex varv med “Die By My Sword” så inser man att det hela är rätt platt, och det beror på att sången över tid är för tråkig. Ovarierad, monoton och ganska banal. Och det är verkligen synd, för med en siren av toppklass bakom mikrofonen så hade WAR DOGS varit ett av Europas mest intressanta band framöver.

Nu?

En okej debut som mest blir trevande, och som kräver ombyggnation eller enorm utveckling för att blir riktigt spetsig framöver.

Worship the Riff!