Tronos – Celestial Mechanics

ARTIST: Tronos
TITEL: Celestial Mechanics
RELEASE: 2019-04-12
BOLAG: Century Media

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Ingen kan med någon som helst rimlighet anklaga NAPALM DEATHs basbjässe Shane Embury för att ligga på latsidan, givet antalet projekt han redan sedan tidigare är inblandad i. Men, om nu någon skulle ha kommit på den tanken, så bemöter han detta med att lansera ytterligare ett projekt i form av TRONOS. Det kan väl diskuteras om det är ett “band” i traditionell mening, givet att det förutom herr Embury endast är NAPALM DEATH-producenten Russ Russell som är fasta medlemmar, bägge här med gitarrer i händerna. Resterade sysslor sköts av en lång rad gästspelare, så som SOILWORKs trummis Dirk Verbeuren och basisterna Billy Gould (FAITH NO MORE) samt Troy Sanders (MASTODON) för att nämna några.

Nå, band eller inte, en skiva har det i alla fall blivit, “Celestial Mechanics”, som landar i handeln den 12 april i vår. För den som förväntar sig något i stil med Emburys och Russells ordinarie hemvist, NAPALM DEATH, lär soundet sannolikt komma som en rejäl överraskning. Här snackar vi mörk, tung och långsamt malande atmosfärisk metal, med gott om ångest i receptet.

Låtarna är lååånga, sången mässande, mörkret kompakt och gitarrljudet härligt svulstigt, och visst finns det en behaglig atmosfär i anrättningen. Jag får personligen en känsla av ett långsammare, aningen mindre “digitalt” FEAR FACTORY – inte lika mekaniskt, men med samma typ av dystopiska underströmmar.

Så långt låter det ju väl, men hur mycket jag än skulle vilja gilla något som onekligen har en härligt mörk atmosfär, och som är en skapelse från någon så sympatisk och meriterad som Embury, så lyfter detta inte riktigt. Jag vet inte riktigt vad det är som saknas, om det hade behövts fler tempoväxlingar (det är väl egentligen bara titelspåret Birth Womb och avslutande BLACK SABBATH-covern Jonny Blade som bryter av med lite mer intensitet) eller fler riff med genuina hooks, men det blir lite jämntjockt.  Som helhet är plattan annars stämningsfull,  och absolut inte genuint dålig, men heller inte överdrivet engagerande.

Jag tänker dock att Shane Emburys karriär lär överleva det omdömet…

Märvel – Guilty Pleasures

ARTIST: Märvel
TITEL: Guilty Pleasures
RELEASE: 2019-04-12
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

En cover-skiva, alltså? Ett inte helt vanligt grepp nuförtiden, men de maskerade rockhjältarna i MÄRVEL väljer att följa upp 2017 års “At The Sunshine Factory” med just detta. Hur allvarliga östgötarna är med skivtiteln, i vilken utsträckning det handlar om just “guilty pleasures”, låter jag vara osagt. Men spännvidden avseende vilka artister man har valt att göra covers på är onekligen ganska iögonfallande – här finns spår från originalartister som Elvis, Agnetha Fältskog, MONSTER MAGNET, Lee Dresser, SECRET SERVICE och DIRE STRAITS, för att nämna några.

Hur kul är det med covers, då? Det där brukar ju kunna variera, ibland är det läckert med kreativa, nytänkande tolkningar, medan det vid andra tillfällen kan kännas rätt blasé med snarlika versioner av skåpmats-hits. När MÄRVEL ger sig på uppgiften tycker jag nog allt att slutresultatet är påtagligt gott, även om graden av nyskapande varierar.

En stänkare som Rock ‘n’ Roll, Hoochie Coo skiljer sig måhända föga från Rick Derringers original, men satan vad det svänger! Detsamma gäller Lee Dressers El Camino Real, som förvisso var rock ‘n’ roll redan i original, men som blir löjligt behaglig i denna samtidigt melankoliska men drivna tappning. Större kreativa svängar har definitivt tagits ut på till exempel Agnetha Fältskogs Can’t Shake Loose som får ett ruggigt skönt och kaxigt stomp i MÄRVELs tappning.

Alla skivans tio spår funkar förvisso inte lika bra, eller tillför åtminstone inte lika mycket. MONSTER MAGNETs Powertrip är en väldigt bra låt i sig, men förutom tillägget av ett smått trivsamt honky tonk-piano i refrängen tillför Linköpings-sönernas tolkning inte så mycket. Men, som sagt, även om “Guilty Pleasures” kanske inte är en given kioskvältare, så är den – förutom ett kul tvärsnitt allmänbildning inom musikhistoria rent allmänt – ett stycke högst habil och medryckande rock ‘n’ roll.

Men det är klart, den dag vi inte längre kan lita på maskerade superhjältar, vart är världen då på väg…?

Hot or not? – Mars 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och  WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Fredrik

Amelie: Nope, det funkar bara inte för mig med poppig bluesrock á la 70-talet. Jag har inte mer att säga än att detta är riktigt tråkigt att lyssna på, så nej tack.
Martin: Får sådana sjuka Santana-vibbar av detta! Jag gillar det till stora delar, men låten blir en aningens tjatig i längden. Klart jag fattar att har man hittat ett sådant här sväng vill man gärna stanna i det när man egentligen borde ha tänkt ett extra varv.
Robert: SIENA ROOT levererar som vanligt. Det är svängigt, lagom mycket fuzz och med känsla. Kanske liiiiite långt, men det är förvisso som det ska. Gillar man den här typen av musik så gillar man det här!


VALD AV: Martin

Robert: Hahahahaha!  Det här är stundtals så sjukt hårt att det liksom är svårt att hålla sig för skratt, och även om jag gillar det – även efter ett flertal varv – så är det liksom som om kvalitén drunknar i just det där skrattet över hur jävla skruvat hårt det är. Undrar vad som hänt om man dragit ner lite lite på det?
Fredrik: De något mindre fradgatuggande partierna i denna våldsamma metal-tackling tenderar att bli aningen jämntjocka, men när det är fullt ställ (vilket det allt som oftast är) bjuder låten på en härligt rå och kompromisslös energi. Skön smocka!
Amelie: Den välgjorda men vidriga omslagsbilden stör mig så att jag knappt hör vad jag lyssnar på. Skapad av samme Eliran Kantor som gjorde BLOODBATHs senaste albumomslag, också det riktigt obehagligt. Albumets titel är Samsara, det hinduiska begreppet för livets (plågsamma) kretslopp. Ångestskapande musik kan vara väl så bra men här blir det för mig mer lidande än upplyftande att lyssna på.


VALD AV: Robert

Fredrik: THE HIVES-kaxigt stomp, METALLICA-riffande uppblandat med lite punkigare lo-fi-tongångar och ganska skönt rivigt skriksång. All good things, men slutsumman blir trots det inte större än delarna. Bra, men inte lysande.
Amelie: Ta alla positiva värderingar och associationer som du kan och baka in i den tänkta genren “bruksortsmetal” och så applicerar du dessa på Horndal – förhoppningsvis leder detta till höga förväntningar som infrias när bandet släpper lös sitt ös över dig. Och sen förväntar vi oss i nästa steg att befolkningen på orten i den årliga omröstningen för fram bandmedlemmarna till årets Horndalingar!
Martin: Ja, vilket satans fint driv och tungt gung! Men jag lägger mig inte helt reservationslöst – det blir lite enahanda i slutet. Klart plus för det distinkta slutet dock!


VALD AV: Amelie

Martin: Nä, fy fan. Jag har lyssnat ett försvarligt antal gånger på detta. Det enda som jag gillar är sången som är föredömligt rutten, men bort med fioler och den rent tradiga repetitionen som jag upplever den här låten som.
Robert: Första varvet = jävlart, vad dåligt. Andra varvet = det här var inte bra. Tredje = jo, men..  Fjärde = inte så dumt faktiskt. Femte = riktigt skum sak, men.. lite gillar jag att det är just skumt. Vad som händer framåt i tiden med fler varv? Ingen som vet…
Fredrik: 16-åriga Fredrik hade förmodligen blivit inspirerad av versriffets tämligen banala men likafullt effektiva thrash-tuggande. Nu… äh, äldre… Fredrik blir inte lika imponerad, och när det gäller fiolerna så kan det instrumentet absolut ha sin plats i en metallåt, men inte här. Det synkar liksom inte riktigt med resten av låten, och dessutom låter de aningen sjösjuka. Nope, detta går bort.

Worship the Riff!