Hot or not? – oktober 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


LÅT: At The Behest Of Night
ARTIST: In Mourning
VALD AV: Robert

Martin: IN MOURNING fortsätter sin fina trend. Det här bandet har gått från klarhet till klarhet under hela karriären. Det jag hör här får mig att salivera kring hur magiskt bra fullängdaren kan bli. Stekhett!
Amelie: Finfin låt med väl avvägda tempoväxlingar och likaså växling mellan growl och skönsång. När bandet var aktuellt i Hot or Not för ett par år sedan påpekade jag att rensången då var ”något oskön”. Den är klart bättre här. Detta hettar till.
Fredrik: Jag blev lite full i skratt när jag insåg att Robert hade hunnit först med att tinga den låt jag själv först hade tänkt välja som bidrag denna månad. Anledningen till att jag hade tänkt välja just At The Behest Of Night är förstås att det är en sjuhelsickes bra låt! Köttig, melankolisk, varierad, elegant och desperat. Håller resten av den kommande plattan (“The Bleeding Veil”, 26 november planerat släppdatum) samma klass som helhet, är det nog en rätt given plats på årsbästalistan som gäller.


LÅT: Legion
ARTIST: Carchosa
VALD AV: Martin

Amelie: Sympatiska CARCHOSA är Henrik Nygrens soloprojekt där han hanterar det mesta av sång och musik själv även om han på aktuella andraplattan också har flera gästsångare/-musiker såsom Andy Gillion som gästar på gitarr i just Legion. Emellanåt låter growlet som Anders Fridén i hans glans dagar. Hett även detta.
Fredrik: Hyggligt charmig och i grunden ganska thrashig döds, trots en och annan tremolo-plockad melodislinga á la black metal. Låten är bra utan att briljera, det finns inget att anmärka på, men kanske heller inte någon unik hook att falla pladask för. (Även om solot förvisso är riktigt snyggt!) Ljummet plus.
Robert: Detta river skönt. Det är kanske inget nytt under solen, men så behövs inte det heller då CARCHOSA håller sig till välbeprövade och poplära vandringsleder: dödsig thrash. Eller thrashig döds, vilket du nu föredrar. Jag gillar’t, samtidigt som det finns en överhängande risk att detta faller in i anonymitet över tid. Hyggligt varmt ändå!


LÅT: Dead World
ARTIST: Hypocrisy
VALD AV: Amelie

Robert: HYPOCRISY levererar som vanligt. Oklanderligt musikaliskt, och man får hoppas att texten är ett försök att provocera snarare än ett uttryck för bandets egentliga åsikter. Bra låt!
Fredrik: Ursäkta franskan, men fanken också! Det börjar ju så bra, intro-riffet är stenhårt och påtagligt energiskt, och även resten av låten är skönt aggressiv och mörk. Refrängen är stark. Rent musikaliskt alltså ett värdigt HYPOCRISY-verk. Men, precis som min kollega Martin också har noterat, så gör man (som vän av rationalitet och vetenskaplighet) klokt i att inte lyssna på texten om man vill kunna fortsätta uppskatta låten… To each his own, så klart, men åtminstone för mig så blir en “anti-vaxxer theme song” lite svårsmält.
Martin: Denna låt lämnar en bitter eftersmak i munnen. Musikaliskt är detta oantastligt – HYPOCRISY kan sitt hantverk. Textmässigt osar detta av konspirationsteorier och faktaresistens. Det känns inte bra.


LÅT: Far From Heaven
ARTIST: Fit For An Autopsy
VALD AV: Fredrik

Robert: Låtstöld! Rakt av! Jag har försökt och försökt att lyssna på den här låten i sig självt, men det går ju inte. Hallå?!? GOJIRA ringde och vill ha tillbaka sina riff! Iskallt. Eller, rätt bra låt men det är ju nästan en cover stundtals…!
Amelie: Jag gillar det här mycket även om jag är lite bekymrad över inledningen som nästan rakt av är snodd från GOJIRAs Another World på deras album ”Fortitude” från i våras. Som helhet är dock både låt och framförande här riktigt jäkla hett!
Martin: Tungt sväng! Detta är riktigt bra. Att det låter som GOJIRA stundtals kan jag leva med när det görs så här bra. Vill höra mer!

Rivers Of Nihil – The Work

ARTIST: Rivers Of Nihil
TITEL: The Work
RELEASE: 24/9 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det hade inte varit helt orimligt att anta att jag gillar ett band som RIVERS OF NIHIL. Bandets progressiva åt (tidigare) deathcore dragande metal har många element som jag gillar. Men jag har alltid stångats mot bandet från Pennsylvanias musik, gillat vissa grejer, men för det mesta tyckt att det inte varit mödan värt att kolla in närmare, och skriva en recension.

Med nya skivan “The Work” som inte ska tolkas som en skiva om lönearbete, utan som en metafor för livet självt enligt bandet tycker jag uppenbarligen att bandet med sin femte skiva förtjänar en recension.

Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag blir överraskad och förvånad i en positiv bemärkelse av vad jag hör här. Att bandet är förmöget till att spela aggressivt och tungt förutsatte jag redan innan första lyssningen, men det som får mig att förnöjt nicka gillande är de breda sjok av mycket imponerande melodisk musik som bandet skickligt väver in. Mest tydligt är detta i Episode som ligger sent in på skivan. Jag kan tänka mig att det kanske knorras en del över den ganska mjuka inledningen, men den här låten har så många olika lager att den borde appellera till de flesta utan att vara slätstruken. Det är ständigt en dragande och puttande mellan mjukt och stenhårt i bandets musik, och i den här låten kommer alla delar till sin rätt.

Faktum är att jag mest gillar slutet på skivan. Med Episodes övergång till spejsiga Maybe One Day som jag tycker har tydliga ekon av,  såklart, Devin Townsend och avslutande mastodontartade Terrestria IV: Work där bandet tar i så det nästan spricker är så oerhört mäktigt att det mesta av det betyg jag sätter på skivan kommer från de här tre styckena.

RIVERS OF NIHIL kan sitt hantverk på den ljudmässiga sidan. Jag fullständigt älskar hur Jared Kleins trummor låter. De låter verkligen som trummor, framför allt hans pukor är rena drömmen att lyssna på. Jag drar dessutom växlar på att bandet är högst medvetna om hur de ska strukturera hur de låter så att det förstärker musiken – “The Work” är en soniskt mycket välljudande skiva.

Jag brukar ju skriva att om man gillar ett band sedan innan så kommer man gilla senaste skivan också. Jag kan faktiskt inte säga om detta är fallet med “The Work”. Vad jag kan säga är att RIVERS OF NIHIL i alla fall lyckades med att få mig själv intresserad och dessutom ge bandet ordentligt med lyssningstid. Den känns inte bortkastad.

Seven Spires – Gods Of Debauchery

ARTIST: Seven Spires
TITEL: Gods Of Debauchery
RELEASE: 10/9 2021
BOLAG: Frontiers

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag ligger efter med recenserandet, som ni märker, då jag har skrivit om flera skivor som har ett releasedatum som ligger ett antal veckor bakåt i tiden. I de flesta fallen i allmänhet, och när det gäller “Gods Of Debauchery” i synnerhet, vill jag tro att det är befogat att ta en titt på dessa skivor. Inte minst för att ni läsare redan har tillgång till skivorna i fråga och slipper betrakta recensionerna som mer lockande att kolla in skivorna när de släpps.

Nog om detta. SEVEN SPIRES är ett symfoniskt band från Boston. Samtliga medlemmar har examen från Berklee College of Music. Jag vet att detta kan verka avskräckande – nu ska det nördas ner och visas skills på alla instrument så att lyssnaren riktigt kröks in och imploderar – men för egen del är detta ett faktum som mer lockar än avskräcker.

SEVEN SPIRES lyckas dock med bedriften att inte lockas ner i denna fälla, och de gör det med bravur. Faktum är att “Gods Of Debauchery” kan vara en av de bästa skivorna ni kommer höra under 2021. Jag har lyssnat på repeat, och trots att skivan klockar in på en speltid på 1 timme och 17 minuter så upplever jag den inte som alls lika lång som exempelvis IRON MAIDENs senaste. Det är såklart för att “Gods Of Debauchery” dignar av fruktansvärt bra låtar.

Bandet växlar ledigt mellan riktigt rå och aggressiv metal och rent episka katedralbyggen. Jag tycker att Shadow On An Endless Sea som ligger som låt sju är ett bra exempel på detta. Det är blastbeats och ett rent hänförande smattrande på kaggarna av Chris Dovas, fruktansvärt grymt basspel från Peter de Reyna, underbara gitarrslingor av Jack Kosto och magiskt growl och rensång från sångerskan Adrienne Cowan.

Ska jag nämna ytterligare en röd tråd, förutom det magiskt snygga hantverket i låtskriveriet, så är det just Cowans ypperliga förmåga som sångerska. Hennes insats dräper alldeles oavsett om hon growlar eller sjunger rensång och det ger en förstärkning och variationsrikedom till den här skivan som är imponerande.

De symfoniska delarna är skickligt inkorporerade. Jag tycker att detta är viktigt. Att skriva musik för att sedan lägga på dessa element kan funka till en viss punkt. Men det märks direkt när ett band redan har fullbordat sin tankegång med dessa delar, för då får man en helt annan utväxling. Det har, såklart, SEVEN SPIRES gjort.

“Gods Of Debauchery” är en av de bästa skivorna jag hört i år, men det kan också vara en av de bästa symfoniska metalplattorna jag hört överhuvudtaget. Det borde få er att kolla in skivan. Jag tror inte ni kommer ångra er.

Worship the Riff!