Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Sufferers Of The New Plague ARTIST: Tortured Demon VALD AV : Amelie
Martin: När det kavlas ut riff och matas tvåtakt, då regerar TORTURED DEMON med bister emfas och får mig att dra på smilbanden rätt rejält. Underbar stämning och fin produktion som drämmer in budskapet fint. Hade rensången inte varit där så hade detta blivit full pott. Robert: Härlig DIY-känsla över TORTURED DEMON. Det blandas inspiration från tidig Bay Area-thrash med hur MASTODON en gång i tiden manglade, och detta har en skön nerv. Framförallt gillar jag gitarrspelet och riffen. Rensången är det enda som skaver för min del, den håller inte samma klass och känsla som övrig leverans. Bra! Fredrik: Någonstans i gränslandet mellan old school döds och dito thrash opererar TORTURED DEMON, och det känns som om de navigerar dessa blodstänkta vatten med ganska god bekvämlighet. Jag gillar det köttiga riffandet samt hur growlen påminner om gamla OBITUARY, men håller med kollegan Robert om att rensången slirar lite. Ljummet+.
LÅT: The Blood And The Iron ARTIST: Einherjer VALD AV: Fredrik
Amelie: ”Sympatiskt” är det beskrivande ord jag använde mest i min recension av EINHERJERs kommande album. Och precis så vill jag benämna denna första singel också. Mer än ljummen men knappast dagens hetaste. Martin: Jag vill gilla EINHERJER, det vill jag. Men så är det faktumet med inslagen av folkmusik som jag vantrivs med. Jag gillar inte huvudriffet, och tycker att låten är vansinnigt tjatig. Nä, detta funkar inte för mig. Robert: För egen del finns det ett fåtal saker som skriker “varning” när det gäller hårdrock och metal. Pratsång, SYSTEM OF A DOWN och folkmusik är starka sådana signaler, så det är med fasa det är dags att kasta sig ut i EINHERJERs The Blood And The Iron. Tack och lov tycker jag att folkmusiken är relativt nedtonad, och efter 3 raka varv med låten sitter den oväntat bra, ska erkännas. Inget som välter världen, men trevligt sällskap detta!
LÅT: Motordeath ARTIST: The Crown VALD AV: Martin
Robert: THE CROWN gör som vanligt: ställer skåpet. Ingen tvekan, gaspedalen på den här racingupplevelsen är hårt tryckt i botten och det är givetvis stekhett. Gillar man THE CROWN får man sitt lystmäte, gillar man inte THE CROWN borde man ändra åsikt. Skitbra! Fredrik: Dödsmetallbandet THE CROWN är i det här numret i några enstaka partier oväntat melodiska och finstämda, och resten av låten thrashiga som bara den, med fullt ställ på tvåtakten och ett ganska simplistiskt riffande. Men det funkar, och det riktigt bra, faktiskt. Gillar’t! Amelie: THE CROWN har hållit på länge och med sin melodiska döds-thrash alltid fått cred men är ändå inte så allmänt (er)kända som en del andra svenska akter i den melodiska skolan. Och något är det som saknas, också jag är lätt kallsinnig till bandets musik. Alltså, bra låt detta men inget som bränner till.
LÅT: The Red Crown Turns Black ARTIST: Yoth Iria VALD AV: Robert
Fredrik: Förhållandevis lättillgänglig och luftig black metal, med bitvis fint driv och ett knippe eleganta mollslingor på gitarrerna. Har dock lite svårt för sånginsatsen, och är mycket tveksam till det sonar-liknande pinget som dyker upp här och var. Inte dåligt, men definitivt mer svalt än glödhett. Amelie: Nystartad black metal-akt (2020) med vokalisten George Zacharopoulos som också sedan 1989 skapat fin grekisk svartmetall i NECROMANTIA tillsammans med namnkunnige trummisen Fotis Benardo. YOTH IRIA känns lite mer melodiskt än ”storasystern”. Härligt driv i denna låt, detta är hett! Martin: En trevlig överraskning! Ett helt okänt band för mig faktiskt. Bra driv, hetsigt och mycket melodiskt bitvis med nästan NWOBHM-vibbar i gitarrerna (vilket blir ytterligare ett plus i kanten). Hade kunnat trimmas ner något för att göras ännu vassare, men som helhet tycker jag att detta glöder fint.
Ytterligare ett år… Det har varit ett jäkligt bra musikår. Nu kör vi!
Ja just det, missa inte årets bästa: Svenska album, Livealbum, Låt, Konsert och Festival, som du hittar efter albumlistan. Nu kör vi!
Topp 10 album
10. TRIBULATION – Down Below TRIBULATION har varit heta några år nu men jag har inte riktigt fattat storheten. Förra albumet “The Children of the Night” skrev jag om här på WeRock när den kom och gav den inte mer än godkänt i betyg (6/10). Med “Down Below” har dock bandet fångat även mig. Detta är deras hittills bästa platta, mer varierad och jag tycker också sången utvecklats sedan förra given. När jag sedan såg bandet live på Borgholm Brinner blev jag än mer såld. Fantastiskt liveband.
9. BLOODBATH – The Arrow Of Satan Is Drawn
Utan någon ambition att förnya genren eller sitt eget sound har BLOODBATH åter skapat en finfin dödsplatta. Andra skivan med Nick Holmes (PARADISE LOST) på sång, vilket jag redan tidigare sett som ett gott tillskott. Även om en alltid kunde önska åter höra Mikael Åkerfeldts growlande röst. (Den kunde förresten gott höras lite mer lite varstans…) “The Arrow Of Satan Is Drawn” är årets death metal-platta när du vill ha din döds utan några utvikningar eller krusiduller.
Konceptmästaren Claudio Sanchez gjorde med förra plattan ett besök i den verkliga världen. Temat rörde sig då kring upplevelsen av att ha blivit förälder. Med “The Unheavenly Creatures” är han tillbaka i Coheeds och Cambrias värld och startar upp en ny tänkt serie inom detta framtida universum. Spännande och kul att svepas med i en ny historia. Musiken då, det är väl ändå det viktigaste? Jodå, den är både tungt rockig och smidigt svängig. Nöjsam lyssning på alla plan.
7. WATAIN – Trident Wolf Eclipse
Kvintessensen av svartmetall skrev jag i januarirecensionen och det håller än. “Trident Wolf Eclipse” är självklar på topp 10-listan men har fått alldeles för lite speltid under året för att riktigt konkurrera om de högsta placeringarna – varför egentligen, undrar jag nu när jag lyssnar inför listskrivandet? Ändock, Sveriges svartaste svartmetall håller ännu högsta klass. Denna gång tillbaka i det renaste råa och med mindre storvulenhet än 2013 års “The Wild Hunt”.
6. VREID – Lifehunger
Norges “alltid-steget-efter-de-allra-största-men-alltid-bättre-än-det-mesta”-band VREID gör en förhållandevis lättsamt album och något av en mellanplatta men skopar ändå ut mångt och mycket av konkurrerande extrem metal-band både inomlands och i internationell konkurrens. SÓLSTAFIRs Aðalbjörn Tryggvason bidrar med överraskande gladmetal i Hello Darkness. Inte riktigt samma tyngd och integritet som i förra given “Sólverv” men ändock med mycket gott gry.
5. AT THE GATES – To Drink From The Night Itself
Filosofiska frågor väl bearbetade med melodiskt dödsmangel. Efter att blivit som bortblåst av musiken i “To Drink From The Night Itself” fängslar lyrikens djup så att även hjärnan får sitt. I en intervju i GAFFA säger Tompa Lindberg, mest på skoj, att “alla hårdrockare är smarta, men våra fans är lite smartare” och jag påstår att; ett band har de fans de förtjänar. AT THE GATES har inte enbart med förra plattan galant klarat en come back efter ett helt årtionde. Bandet visar nu att gammal inte bara är äldst utan också högst relevant på vägen mot 2020-talet.
4. ENGEL – Abandon All Hope
Kanske den platta som spelats mest och gjort mig allra mest glad under året. “Skruva upp ljudet på bilstereon (eller motsvarande) och veva ner rutan (eller motsvarande) och bara gasta med av hjärtans lust!” skrev jag i min recension i maj. Bandets framträdande på Skogsröjet var också mycket uppfriskande och förhöjer upplevelsen av lyssningen till de nya låtarna. ENGEL har legat mig nära ända sedan debuten med “Absolute Design” och det är glädjande att se dem hela tiden utvecklas. “Abandon All Hope” är bandets bästa platta till dags dato.
3. CRASH NOMADA – S/T
Denna musik går lite utanför ramarna för vad som presenteras i övrigt här på min lista (och vanligen på WeRock). Punkinspirerad musik har dock alltid tagit genvägar till mitt hjärta. I kombinationen med folkmusiktoner från nära och längre bort går musiken rakt in i själen. Lyriken på Crash Nomadas självbetitlade albumet är ömsom arg och snärtig (Det här är ditt liv) ömsom episkt berättande (Ljuset som du sökte). Och alltid upprorisk och engagerande. Bäst representeras kanske albumet av vackra Under en mörk europeisk himmel som också har en ursnygg video (mer om den nedan). Plattan kom sent under hösten men stormade rakt in i mitt musiklyssnande och upp mot toppen på den här listan.
2. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest (ILYAYD)
Även om BEHEMOTH inte lyckas överglänsa sig själva eller komma upp till riktigt samma nivå som sin förra giv “The Satanist”, är ILYAYD ändå en platta nära perfektion. De mer catchiga spåret i bandets senare musik får ta större plats, bästa exemplet kanske Bartzabel, och likaså det melodiska representerat av t.ex. Havohej Pantocrator – där “havohej” inte är någon hurtig polsk hälsningsfras som jag tänkte mig först utan helt enkelt Jehovah (gud) baklänges. Över hela skapelsen ligger ständigt den tyngd, den musikalitet och det furiösa driv BEHEMOTH alltid står för. Nergals och bandets oförsonliga retorik mot religion och kristen konservativ politik är kanske än tydligare denna gång.
1. ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs Den har legat varmt om hjärtat och ohotad etta på min tänkta lista ända sedan den kom i januari. Första singeln var min Årets låt redan 2017. ORPHANED LANDs konceptalbum om mänsklighetens tillkortakommanden och det hopp som släcks igen och igen är musikaliskt en fantastisk helhet fylld med lysande enheter, tung metal i kombination med inslag av orientalisk folkmusik. Lyriken en sammanhållen gestaltning med djupare reflektioner kring det mänskliga och det omänskliga.
“Gillar du inte det här har du helt enkelt inte tagit dig tillräckligt med tid” vill jag ibland säga till dem som inte har funnit storheten i detta. Men sen vet jag ju att det enkla svaret är att smaken är som… olika. Jag bara, mer än någonsin, önskar att den starka musikaliska upplevelsen jag känner går ut till så många som möjligt. Och det är aldrig för sent 🙂 .
Övriga utmärkelser & betraktelser
Årets album strax utanför topp 10
Flera av dessa känner jag hade haft chans bland de främsta tio men att det var tiden, eller avsaknaden av tillräcklig sådan, som verkade emot dem. PRIMORDIAL, NECROPHOBIC, DEATHENING och EINHERJER m.fl. är klart värda mer tid än jag lyckats ge dem på “rätt” sida årsskiftet.
11. KATAKLYSM – Meditations
12. PRIMORDIAL – Exile Amongst The Ruins
13. NECROPHOBIC – The Mark Of The Necrogram
14. DIMMU BORGIR – Eonian
15. DEATHENING– Antifascist Death Metal
16. NERVOSA – Downfall Of Mankind
17. EINHERJER – Norrøne Spor
18. HAMFERÐ – Támsins Likam
19. IMMORTAL – Northern Chaos Gods
20. DOMKRAFT – Flood
Årets svenska album – Crash Nomada
På senhösten kom ett svenskt punkband som slog undan benen på mina planer att placera ett eller annat melodiskt dödsmetallband på denna position. Crash Nomada tog sig in i mitt hjärta på det där sättet som händer med ett band eller en artist sådär högst vart femte eller vart tionde år. Kombinationen av fantastiska texter, engagerad, kärleksfull och ilsken punkattityd samt mixen av sofistikerat snygg och galet uppiggande musik gör skivan oemotståndlig.
Årets livealbum/live-DVD – Messe Noir Ja, konkurrensen här är inte stenhård, jag har aldrig lyssnat på livealbum i någon större utsträckning och inte heller så i år. Ändå är jag säker att BEHEMOTHs “Messe Noir” hade stått sig väl i jämförelse med nästan vad som helst. Hela albumet “The Satansist” i en konsert från Warsawa återfinns på CD-albumet i en stram men ändå oerhört stark liveversion. På DVD:n ges utöver denna konsert ytterligare en, bara aningen mer lössläppt, aningen mer spontan, inspelning av samma upplägg. Det är såhär BEHEMOTH ska upplevas om du sitter hemma i soffan – fast allra helst på plats såklart!
Årets låt – Under en mörk europeisk himmel
Vi behöver detta. Ilska över vad som sker i vår alltmer söndrade värld, bespeglad i forna myter och formad i vackraste musik med djup känsla och integritet. Älskar detta för att det är på en gång kärleksfullt och uppviglande, stärkande och samtidigt på något märkligt vis rogivande. Musik som ger hopp – vi behöver det.
Årets konsert – SLAYER på Hovet
Jamen, hur en än vänder och vrider på det var upplevelsen att se SLAYER i sin avskedsturné på ett fullsatt Hovet den mäktigaste konsertupplevelsen i år. Allra mest imponerande med engagemanget, spelglädjen(!), intensiteten som strålar ut från scenen. Att efter 37 år och med 4-5 avskedsspelningar i veckan senaste månaderna finna den entusiasm som krävs att än en gång göra sitt allra bästa – och lyckas. Professionellt och ruggigt bra . Läs mer i min recension här på WeRock.
Årets festival – Borgholm Brinner IN FLAMES har de senare åren glidit ifrån mig alltmer, eller jag från dem. Senaste två albumen har jag knappt lyssnat till. När så en egen festival lanserades var jag först inte helt engagerad men då de planerade banden presenterades blev det alltmer intressant. Melodisk döds (IF och DARK TRANQUILLITY) omväxlande med hardcore/punk (RAISED FIST, REFUSED, COME BACK KID), black metal (SATYRICON), lite goth-mix (TRIBULATION) samt ett par för mig lite mindre intressanta rockakter – men det ska ju alltid finnas tid till mat och öl också, eller hur? – (GRAVEYARD, DANKO JONES).
En scen, två dagar och 4-5 000 besökare per dag. Ett perfekt format enligt mig och jag ser fram emot vilka band som ska börja presenteras inför kommande sommar. Dessutom låter det nya materialet från IN FLAMES inte så himla dumt faktiskt. Pepp!
Årets o-konflikt – Gaffa vs. WeRock Vi håller varandra nära men fria här på WeRock och skribenterna har vänstrat omväxlande med ett antal andra musiksajter och magasin under årens lopp. 2018 blev året jag började skriva för musiktidskriften GAFFA, ett på många sätt annorlunda skrivande om musik än vad jag varit van med. Framför allt med mer strikta format, skarpa deadlines och ett evigt räknande av antal tecken i recensionen eller artikeln…
GAFFA är kul! Men en alldeles särskild frihet och hemmahörighet känner jag här på WeRock och tackar ödmjukast mina medskribenter för öppenhet, vänskap och kärvänligt musikgnabb under året som gått. Jag önskar er och alla våra läsare ett fantastiskt gott musikår 2019!
Det ska tydligtvis vara träd, rötter och skallar i bildkompositionen i höst. OPETH har sin version av temat på omslaget till “Heritage” (se Martins recension här på sajten), och EINHERJER bjuder på en mer smakfull variant på samma tema som visuell presentation av sitt album “Norrøn”.
Bandet bildades 1993 men efter ett framgångsrikt decennium lade man projektet i malpåse och grundarna Frode “Grimar” Glesnes och Gerhard “Ulvar” Storesund ägnade sig istället åt thrash metal-bandet BATTERED som gav ut sin självbetitlade debut 2006. EINHERJER återförenades först för några turnédatum 2008, och nu föreligger alltså även återföreningens första studioalbum.
Tungt, tungt trampar EINHERJER fram i inledande 13-minutersmastodonten Norrøn Kraft. Gitarrer, slagverk och den i stort sett rena, om än något raspiga, sången driver fram känslan av storslagenhet och mörker. Folkmusikinslagen med akustiska strängar och flöjt gör sig starka vid en tio minuter in i låten. Som en av pionjärerna inom det som benämns viking metal har ändå EINHERJER ingen överdriven respekt för sin genres gränser. Här blandas folkmusikinslag med black metal-känsla och även en avvägd dos av keyboards och körpartier. Bland de sex spåren återfinns även en cover på det norska folkmusik/post punk-bandet YM:STAMMENs Alu, Alu Laukar (“Öl, Öl & Vitlök”).
Det ska sägas att jag inte är någon ivrig tillskyndare av den s.k. viking metal-genren i allmänhet, men i “Norrøn” är allt väl avvägt och avmätt vilket gör hela skivan njutbar. Ändå är de bästa partierna de när bandet lutar sig mer mot sina black metal-rötter än sina folkmusik-dito. Med detta i kombination med fångande melodier och en mycket gedigen musikalitet skapar EINHERJER ett album som har all chans att nå ut både långt och brett.
